There is not a truth existing which I fear, or would wish unknown to the whole world.

Thomas Jeffersson, amerikansk liberal, intellektuell och president.

Hur ligger det till egentligen? Har samhället blivit mer brottsligt? Har våldsbrotten ökat? För att försöka avgöra frågan så att vi kan slippa debatten i framtiden, har jag finkammat tillgänglig forskning och statistiska källor om brottsutvecklingen i Sverige. Utvecklingen presenteras här i 12 grafer. Alla grafer finns som pdf.

• Den här artikeln sammanställer därmed det största antalet källor över brottstrender i Sverige som jag har sett, inklusive forskningsöversikter
• De flesta graferna är mycket detaljerade eftersom de innehåller mycket information, för att se tydligt måste man klicka på bilden för att se pdf-diagrammet
• De data jag redogör för är samma som kriminologerna använder, den här analysen använder delvis bättre kvantitativa metoder än vad svenska kriminologer typiskt gör i sina skrifter
• Alla relevanta diagram redogör för trender per capita, alltså med hänsyn taget till befolkningsstorleken
• Jag visar trendlinjer och stora, detaljerade diagram så att alla kan se utvecklingen själv
• Alla datakällor redovisar hela trendserien så långt tillbaka som jag har hittat data
• Resultatet är entydigt när det analyseras rätt

Att avgöra trender visuellt i grafer kan vara svårt när kurvan går upp och ner över åren. Lyckligtvis går det att bestämma om en trend minskar eller ökar matematiskt, med hjälp av regressions- eller trendlinjer. För att göra det lättare att se trenden, finns trendlinjer i alla diagram där det inte blivit alltför plottrigt. De flesta grafer med trendlinjer anger R2-värdet och regressionens formel (typ y = 0,78x + 10). Formeln tolkas (förenklat) så här: om det står ett minustecken framför x-termen så är den trenden minskande. Annars ökar den. Enligt Farrington et al (2004) är en ökande brottstrend att betrakta som stark om den positiva tidskorrelationen är över 0,5 [pdf]. Det motsvarar en R2 på 0,25.

Vi börjar med att se på anmälda brott. Grafen nedan visar det totala antalet anmälda brott per capita för hela perioden enligt BRÅs statistik, 1950-2005 [klicka för pdf].

Det står klart av figuren att anmäld total brottslighet har ökat kraftigt sedan 50-talet. Sedan 1990 har den totala anmälda brottsligheten inte ökat. Men det bror på minskningar endast inom kategorierna bedrägeri- och tillgreppsbrott. Tillgreppsbrott – stölder och rån – är den absolut största brottskategorin, så mindre minskningar i vanliga stöldbrott – tex cykelstölder och snatteri – maskerar ökningar inom de flesta mer allvarliga brottstyper. I nästa graf visas dessa [klicka för pdf].

Diagrammet visar att såväl anmälda mord och dråp, liksom misshandel, narkotikabrott, skadegörelse, rån samt sexualbrott och våldtäkter har ökat. Alla har ökat mer eller mindre konstant oavsett val av period, med undantag för narkotikabrott.

Hur ser det då ut om vi går till andra datakällor än anmälda brott? Antalet fängslade och övervakande per capita visas nedan [klicka för pdf].

Både antalet fångar och medelbeläggningen har ökat som andel av befolkningen. Även antalet brottslingar som dömts till övervakning har ökat per capita sedan 1989. Att vårddygnen per capita inte har ökat i samma takt, indikerar att ökningen inte främst har med hårdare straff att göra. Till nästa källa. En bekräftande datakälla vad gäller våld, är andelen personer som skrivs in på sjukhus för misshandel. Dessa tas upp i patientregister och registreras av Socialstyrelsen. På grund av omläggningar i statistiken mot slutet av 90-talet (97), är siffrorna helt säkra först efter 1997 [klicka för pdf].

Trenden efter 1997 är ökande [pdf]. Tragiskt nog ökar även antalet misshandlade barn som läggs in på sjukhus [pdf]. Men alla som söker vård för misshandel hamnar inte i slutenvården. I och med vårdutvecklingen skrivs färre och färre in på sjukhus för övernattning. Därför krävs data från akutmottagningar för att se om misshandelsfallen verkligen ökar [klicka för pdf].

Södersjukhuset är norra Europas största akutmottagning och en av två för Sveriges huvudstad. Sedan tolv år tillbaka har antalet misshandelsfall på SÖS-akuten ökat med över 30 % [pdf]. Även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset rapporteras ökningar, liksom för Norrlands Universitetssjukhus. Så långt sjukhus. En ytterligare källa till brottsdata är offerundersökningar. I Sverige genomför SCB sin Undersökning av levnadsförhållanden med jämna mellanrum. Den innehåller en mängd trygghetsindikatorer för brottslighet [pdf]. Grafen nedan redovisar de mest relevanta av dessa [klicka för pdf].

Samtliga trender är positiva över perioden 1980-2005. Andelen personer som anger att de blivit utsatta för hot eller våld det senaste året har ökat från 5,5 % till runt 8 % av befolkningen, en ökning med 45 %. För vissa indikatorer syns de högsta värdena i slutet av 80 eller början av 90-talet, men alla trender är konsistent positiva förutom andelen utsatta för stöld eller skadegörelse.

Ytterligare en återkommande offerundersökning är BRÅs frågor om brottslighet bland skolungdomar. Brå frågar ett urval niondeklassare dels hur många stölder, hot och våldshandlingar de själva vågar uppge att de begått, dels hur många de har utsatts för. Ett stort problem i den undersökningen är att ungdomar som inte går i skolan begår klart mer brott. I den senaste rapporten av resultaten lägger BRÅ stor vikt vid att andelen ungdomar som själva erkänner brott har minskat [pdf]. Men på frågan hur många brott ungdomarna själva utsätts för, anger niondeklassarna i stort sett lika mycket stölder som tidigare, och en klar ökning av våldet. Rimligtvis är frågor om utsatthet för brott mer trovärdiga än frågor om vilka brott en 15-åring själv erkänner. Diagrammet nedan visar därför trenden för andelen niondeklassare som utsatts för brott [klicka för pdf].

I diagrammet ser vi att andelen niondeklassare som anger att de utsatts för cykel- eller plånboksstöld har minskat starkt, andelen hotade har (tveksamt) minskat något, andelen som totalt utsätts för stöld är oförändrad, liksom andelen utsatta för ”grövre våld”. Andelen ungdomar som utsatts för ”annan stöld” har ökat starkt, och andelen utsatta för ”lindrigt våld” har ökat starkt. Om BRÅ hade sammanfört kategorierna ”grovt” och ”lindrigt” våld – man har gjort motsvarande för stöld – hade även denna undersökning visat på en klar ökning av våldet bland ungdomar.

Men SCBs ULF och BRÅs ungdomsundersökning är inte de enda offerundersökningarna för Sverige. Inom EU genomförs studien European Crime and Safety Survey med några års mellanrum – grafen nedan visar samtliga indikatorer för Sverige [pdf]. Stöldfrågorna har streckmarkerats för att göra grafen tydligare [klicka för pdf].

Både hot och misshandel, rån och sexualbrott har ökat konsekvent i Sverige mellan 1992 och 2005, enligt denna internationella studies mest heltäckande fråga. Ökningen för sexualbrott är extrem, 275 % på 13 år. Däremot har flera typer av stöldbrott minskat, t ex inbrott och bilstölder.

För att vi tydligare ska se att det endast är stöldbrotten som har minskat, jämför jag huvudkategorier av ”totalbrottslighet enligt EU ICS”, stöldbrotten och vålds- och sexualbrotten i nästa graf [klicka för pdf].

Den sammanlagda trenden är att brottsligheten har ökat, dock inte jämnt fördelat över hela perioden. Stöldbrotten har minskat, andelen utsatta för vålds- och sexualbrott har ökat klart – 28 % – över perioden.

Med grund i dessa av varandra oberoende data kan vi redan dra slutsatser. Men för att visa att den här analysen inte är något jag själv kokat ihop, har även ledande internationella brottsforskare – dock inte från BRÅ – analyserat delar av samma data med samma slutsatser. Farrington et al (2004) sammanställer följande data över sex allvarliga brott i Sverige enligt grafen nedan [klicka för pdf].

Notera att de två oberoende måtten register- och offerundersökningar visar ganska konsekventa kurvor och nivåer. Studiens slutsats för Sverige är att redovisade brott som misshandel, rån och våldtäkt har ökat per capita under perioden 1980-1998. Det gäller även antalet mord [pdf].

In general, violent crime increased over the study period. This held for homicide, assault, robbery and rape, and in the case of assault, where survey data are available

Den enda minskningen gäller tillgreppsbrottet inbrott:

Of the studied types of crime, residential burglary is the one that shows most deviation from the general pattern. There is a weak trend of decrease.

Men vi behöver inte nöja oss med det. Det finns ännu fler indikatorer på att brottsligheten ökar generellt. En intressant indikator, som inte har redovisats tidigare, är antalet övervakningskameror. Att sätta upp en kamera kräver tillstånd av Länsstyrelsen, så antalet kameror registreras där. Antalet kameror är både en bättre och sämre mätare än andra mått. Det kan bli fler kameror på grund av lägre priser på elektronik. Men samtidigt är kamerasystem fortfarande dyra investeringar – det finns få skäl att betala för dem om man verkligen inte behöver skydda sig mot ökande brottslighet [klicka för pdf].

Som vi ser har antalet tillstånd för övervakningskameror ökat kraftigt i Stockholms län sedan 2001. Det är konsekvent med all annan data om reella ökningar av skadegörelse och våldsbrottslighet.

En ytterligare indikator – vår sista med eget diagram – på om våldet och hoten ökar i samhället, är antalet personer som lever med skyddad identitet. Att leva under skyddad identitet ställer till med mycket svåra problem med vardagslivet för dem som tvingas till det. Att leva så gör man bara vid mycket allvarliga hot mot sin person. Skyddad identitet finns i tre varianter, sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Antalet registeras av Skatteverket [klicka för pdf].

Som vi ser i diagrammet har det totala antalet personer med skyddad identitet i Sverige ökat från 4700 år 1993 till över 11000 år 2007. Det kan tänkas att en del av ökningen beror på ”ackumulering” av brottsoffer eftersom nya fylls på år efter år. Men samtidigt försvinner behovet av en skyddad identitet över tid, eftersom både brottslingar och offer dör och blir äldre.

Därutöver finns ännu fler indikatorer på ökande brottslighet i samhället i stort:

• Klotter, skadegörelse och nedskräpning ökar [pdf].
• Helt nya brott som hedersmord, gruppvåldtäkter och stenkastning mot polis och ambulans har tillkommit.
• Antalet skolbränder ökar kraftigt.
• Våld på arbetsplatser ökar.
• Polisens uppklarningsprocent minskar.

Men ännu intressantare än den deprimerande trenden, är varför brottsligheten ökar. Det ligger egentligen utanför den här artikeln, men jag har ändå gjort en graf över två indikatorer från SCBs ULF: ”hot och våld” och ”avstått att gå ut”. I den sista grafen visas dessa indikatorer tillsammans med några av de vanligaste makrofaktorerna för brott, trender för arbetslöshet, inkomstojämlikhet, och andelarna unga och utlandsfödda [pdf].

Den här artikeln sammanställer minst åtta helt oberoende datakällor och tusentals separata stickprovstillfällen. Utöver tillgreppsbrott är nästan alla trendlinjer positiva, åtskilliga med R2-värden som bör räknas som starka ökningar, enligt litteraturen. Det stämmer inte att det bara är ”anmälningsbenägenheten” som ökar, varken för våld mot människor eller andra brott. I de få fall där separata datakällor pekar år olika håll, till exempel för våldsbrott enligt offerundersökningar de senaste åren, visar de indikatorer som ger det mest tillförlitliga datat på ökningar. Ökningar av antalet misshandelsfall på sjukhusen – en källa som saknar bortfall – kan näppeligen bero på anmälningsbenägenhet. Sverige tycks bli mer kriminellt. Att flera stöldbrott inte ökar trots att människor generellt blir mer kriminella, är inte svårt att förklara som undantag med utgångspunkt i bättre stöldskydd, larm och lås. Ökningarna är sammantaget inte tillfälliga. Det finns fluktuationer i trenderna, men den enda rimliga helhetsbilden är att brottsligheten i Sverige har ökat per capita, oavsett om vi ser till 5, 10, 20 eller 50 år tillbaka. Vilka slutsatser kan vi dra från det här?

• Som helhet sett ökar brottsligt beteende i Sverige
• Undantaget utgörs av de flesta stöld- och tillgreppsbrott, som minskar
• Även våldsbrottsligheten ökar reellt
• Ökningarna av mord, våldtäkter, rån, misshandel och skadegörelse är i stort konsekventa oavsett periodval

Uppdatering:
Jag har lagt till två diagram, ett med data från BRÅs ungdomsundersökning, samt ett med uppgifter om skyddade identiteter. Diagrammet över misshandelsfall på Sahlgrenska är uppdaterat med bättre data. Dessutom har jag skrivit om texten en smula.

Jag är kränkt. Alltså finns jag.

Jag gillar vanligtvis inte Zaremba, men hans kränkthets-serie träffar något mycket viktigt och mycket sjukligt i dagens Sverige. Hade Descartes levat i dagens identitetspolitiska och postmodernistiska diskrimineringshysteri hade han kanske sagt så här istället. Citatet är inte bara roligt; det är faktiskt en ganska smart beskrivning av sakernas tillstånd. Enligt identitetspolitikens ideologer räknas bara de grupper som de facto har moralisk tillåtelse att känna sig kränkta. Det är bara dessa som får finnas, i politisk mening. Citatparafrasen är påkommen av ElectricSheep.

What can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence.

Christopher Hitchens, amerikansk författare, i nättidningen Slate den 20 Oktober 2003.

Sverige har på rekordkort tid blivit ett mycket splittrat land. Från att vara ett av världens mest enade samhällen, med det största förtroendet mellan medborgarna, har vi på några decennier fallit till en långt mörkare motpol. Tilliten, det som samhällsvetarna kallar socialt kapital, har sjunkit som en sten. Brottsligheten har ökat kraftigt. Den ekonomiska ojämlikheten befinner sig på nivåer vi inte har sett på decennier. Känslan av gemenskap är allvarligt skadad och den identitetsmässiga förvirringen är för många total.

I många skolor råder våld. Som helhet sjunker resultaten och fler och fler lärare upplever våld och hot i vardagen. Flera hundra skolor bränns ner varje år – av allt att dömma av sina egna elever. En vandring genom en svensk storstad idag är en mer skrämmande upplevelse än det varit under någon svensks samtid. Klotter överallt. Skräp i mängder pryder inte bara ödsliga hörn utan även gator, torg och parker. Ungdomsgäng härjar och dominerar ”sina” områden. Vissa grannskap undviks av alla utom de som tvingas bo där: Sverige har fått riktiga ghetton. Tiggare drar fram där de för några år sedan var okända fenomen. Våra gemensamma miljöer skriker mot oss: vi bryr oss inte, vi har ingen gemenskap, vi struntar i varandra, vi gör vårt och skiter i de andra.

Bland de allvarligaste tecknen på grava sociala patologier i Sverige är de allt vanligare attackerna på den medborgerliga hjälp som kanske mer än något annat representerar fungerande gemenskap och det goda samhället: vår räddningstjänst, ambulans och brandkår. I allt fler områden angrips ambulanser och brandbilar med stenkastning och trakasserier när de rycker ut i syfte att hjälpa. Det är svårt tänka sig någon starkare mätare på splittring och misstro än när de som bara gör gott blir angripna.

Det är i många stycken inte en vacker bild, bilden av vårt samtida Sverige. Det är inte en bild vi vill ta med oss till värmen framför julgranen i morgon. Hur ska vi då nå ett samhälle med gemenskap igen?

Jag tror en del av svaret, en liten del förvisso, finns i samhällsdiskursens fetisch för ytlig tolerans och förakt mot varje form på krav på medborgarna. En ideologi av laisseiz-faire-populism har spridit sig; den missriktade tanken att tolerans är samhällets enda mål. Så länge alla följer lagarna har ingen rätt att ställa moraliska krav på andra. Varje grupp eller individ får sköta sitt och ingen annan har rätt att lägga sig i. Genom att på så vis maximera sin frihetliga tolerans maximerar man sin godhet, enligt detta sätt att tänka.

I en tid av splittring tror jag inte det är väg som leder till det goda samhället.

Tolerans är viktigt och en förutsättning för själva rörelsen mot ett gott samhälle. Men enbart tolerans är samtidigt en mycket låg ambitionsnivå. Det innebär bara passiv acceptans, inte aktiv medverkan i en diskussion om hur vi bör leva tillsammans. Tolerans är ett första steg, inte ett slutmål. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Jag vill hävda att det goda samhället aldrig kan nås med bara tolerans. Det goda samhället förutsätter mycket mer än att vi bara struntar i vad andra gör. Ja, jag tror faktiskt att det är precis tvärt om: det goda samhället förutsätter att vi bryr oss. Det förutsätter faktiskt att vi lägger oss i. I det goda samhället vågar vi ta konflikter på kort sikt för att skapa gemenskap och omtanke i det långa perspektivet. De moraliska kraven måste gå långt utöver att bara följa den moral som vi klarat av att pränta på papper. För vi som bor tillsammans är alla delar i samma ömsesidiga beroende, vare sig vi vill det eller inte.

Ja det goda samhället förutsätter mycket mer. Det förutsätter att vi har en öppen debatt, där vi vågar pratar om precis alla problem. Att vi vågar kritisera varandra, så att vi inte undandrar oss att tala om allt som förtrycker eller begränsar oss. Att vi inte hycklar med gemensamma regler, utan låter dem gälla för alla och hela tiden, utan ursäkt och undantag. Att vi tar jämlikhet och demokrati på allvar: så att vi inte nyttjar dessa dygder i blotta undantagsfall utan kräver dem konsekvent. Att vi nogsamt reflekterar över konsekvenserna av våra handlingar och beslut – inte bara för oss som bor här idag, utan även för framtiden.

Det goda samhället bör omfatta starka rättigheter. Men för att upprätthålla starka rättigheter, behövs starkare krav på medborgarna, inte svagare. Det goda samhället förutsätter att vi ställer krav. Det goda samhället är att ställa krav.

Ska ni nödvändigtvis använda piratkopierade program, så ser vi helst att det är våra.

Jeff Raikes, President Microsoft Business Group, vid Morgan Stanley Technology Conference, Mars 2007

Men länka till studierna är tydligen fortfarande svårt, så här är några av dem: Science, Science, PNAS, Science.

Däremot är det inte helt och hållet min bild att nationalekonomi traditionellt har beskrivit människor som enbart egoistiska – även om det ofta tolkas så utåt av många som vill använda ekonomi i politiska syften. Snarare handlar det om att man beskriver människor som dels nyttomaximerande samtidigt som de reagerar på incitament. Det ger resultat som i förenklade modeller framstår som kortsiktigt själviska. Men det är bara en liten del av forskningen, samtidigt finns det en stor ekonomisk litteratur som handlar om möjligheter till att samarbeta för att skapa gemensamma nyttor.

Men visst är det klart att det blir svårare att argumentera för mer reduktionistiska och kortsiktiga nyliberala samhällslösningar när en extra kostnad gentemot dem är att de är rent kognitivt icke-intuitiva och skapar konflikter.

Hur som helst är det mycket välkommet att samhällsvetenskapen börjar närma sig de kognitiva grunderna för mänskligt handlande. Det är dessutom inte bara i ekonomi som samhällsforskare har börjat använda neurologiska mätningar, även i tex religionsstudier, psykologi och statsvetenskap verkar det vara högsta mode idag med liknande studier.

Den uppmärksammande ekonomen Ernst Fehr har en hemsida här. Armin Falk syns här. Två andra kända forskare som på senare tid publicerat mycket om samma sak, är Samuel Bowles och Herbert Gintis.

The only right you don’t have in a democracy is the right not to be offended.

Ronald Dworkin, amerikansk filosof

För något år sedan presenterades en sådan studie, som tydligt visar betydelsen av kultur, normer och sanktioner för människors handlande. Åtskilliga samhällsvetare har kallat studien briljant, och nyligen blev artikeln godkänd för publicering i Journal of Political Economy, en av de högst ansedda nationalekonomiska tidskrifterna.

Artikeln heter Corruption, Norms and Legal Enforcement: Evidence from Diplomatic Parking Tickets [pdf] och är skriven av nationalekonomerna Ray Fisman och Edward Miguel. Ekonomerna kom på ett smart sätt att isolerat studera inverkan av kulturella normer. Fisman och Miguel hävdar, helt riktigt, att antalet parkeringsböter per FN-diplomat i New York – analyserade på rätt sätt – övertygande visar på stora skillnader i korruption mellan olika kulturella normsystem. De visar också att rättsliga sanktioner verkligen har stark inverkan på människors beteende.

För en icke-samhällsvetare kanske det verkar märkligt att man skulle kunna dra långtgående slutsatser enbart från parkeringsböter. Men så är det, så varför är Fisman och Miguels studie så bra?

• vid FN finns nästan alla stater representerade, så FNs anställda täcker världens olika kulturer mycket väl
• alla FN-diplomater verkar i samma miljö, vid samma arbetsplats
• alla diplomater är högutbildade, så utbildningsfaktorn kan räknas bort
• diplomater tillhör så gott som alltid överklassen eller eliten i sitt land, så klassfaktorer är utjämnade
• diplomater har högre social status än nästan alla de möter, så påståenden om diskriminering biter föga
• att det gäller trafikförséelser är oviktigt, det finns få skäl att tro att samma mekanismer inte gäller i övrigt

Men det verkligt speciella med diplomater är att de har diplomatisk immunitet. I New York före år 2002 fanns inga möjligheter att straffa FN-diplomater som bröt mot trafikreglerna. På så sätt kan Fisman och Miguel räkna bort även den viktiga sanktionsfaktorn. Eftersom det inte fanns några straff eller sanktioner var det bara diplomatens egna ”samvete” – de inlärda normer han eller hon har socialiserats med – som kunde hindra att diplomaten betedde sig fel. Staden New York har haft stora problem med FN-diplomater som parkerat hur som helst utan att kunna straffas.

Utöver situationens elegans gör Fisman och Miguel mängder av statistiska kontroller för övriga faktorer och samband som ändå skulle möjligtvis skulle kunna påverka; mellanstatliga relationer, inkomster, efterföljande social bestraffning i hemlandet mfl. Kort sagt kan alla faktorer utom internaliserade normer räknas bort. Om det återstår systematiska skillnader i beteende, så måste dessa bero på kulturella skillnader*.

Och mycket riktigt visar det sig att skillnaderna i antalet förséelser, och därmed olika kulturer, var mycket stora hur man än räknar. I vissa diplomatdelegationer – Sverige, Kanada, Turkiet, Japan – betedde sig alla perfekt. I andra – Kuwait, Egypten, Chad, Sudan – bröt man konstant mot reglerna. Dessutom fanns statistiskt signifikanta samband med tidigare mått på korruption inom olika kulturer. Citat:

We find that the number of diplomatic parking violations is strongly correlated with existing measures of home country corruption. This finding suggests that cultural or social norms related to corruption are quite persistent: even when stationed thousands of miles away, diplomats behave in a manner highly reminiscent of government officials in the home country.

Vilka kulturer är då de mest korrupta, när alla andra faktorer kan räknas bort, enligt Fisman och Miguel? De mest korrupta normsystemen återfinns i Mellanöstern och Afrika följt av Östeuropa. De fullständigt skötsamma koncenteras till västvärlden: till USA närbelägna länder i Amerika och till Västeuropa. Skandinavien nämns särskilt. Grafen nedan (klicka för pdf) visar de 20 delegationer med flest och med minst antal brott per diplomat.

En populär föreställning bland kulturrelativister i Sverige idag är att alla kulturer är lika och att kulturella normer inte gör någon skillnad för om människor gör rätt eller fel. Fisman och Miguel motbevisar den idén på ett tämligen avgörande sätt.

—
*En annan möjlighet är biologiska skillnader, men just i det här fallet är de föga sannolika.

The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposed ideas in the mind at the same time, and still retain the ability to function.

F. Scott Fitzgerald, amerikansk författare