Ska ni nödvändigtvis använda piratkopierade program, så ser vi helst att det är våra.

Jeff Raikes, President Microsoft Business Group, vid Morgan Stanley Technology Conference, Mars 2007

Källor: Kulturrådet (2003), Kulturdepartementet (2001), IRM (2006), Berggren och Tydén (2001), Föreningen Kultur och Näringsliv (1999), egna beräkningar med utgångspunkt i KLYS (2005).

I min uppsats Upphovsrätten som incitament [pdf] diskuterar jag upphovsrättens roll för kulturfinansieringen. Tabellen ovan kommer därifrån. Under vissa antaganden angående reklam visar tabellen att den maximala andelen svenska utgifter för kultur och media som finansieras via upphovsrätt är 44 % (en betydande omsättningspost saknas dock i datamaterialet, det är datorspel). Alltså, en klar majoritet av intäkterna har inte med upphovsrätt att göra och kommer inte att påverkas även om upphovsrätten helt tas bort, vilken nästan ingen föreslår. Egentligen är den andel som är beroende av upphovsrätt betydligt mindre, tabellen kan bara visa maxandelen. Väldigt betydande subventioner som egeninsatser och a-kassa är inte medräkande, bland annat.

Anledningen till att upphovsrätt inte finansierar så mycket, och inte kan finansiera så mycket av många kulturslag, är att marknaderna för kulturproduktion präglas av ovanligt många marknadsmisslyckanden. Enligt ekonomer på området blir kultur därmed en gåvoekonomi. Vissa typer av marknadsmisslyckanden är tämligen specifika för just kulturmarknader, t ex superstjärneeffekten (som jag borde blogga om i framtiden). Därför är det nödvändigt med subventioner.

Artikeln handlar om en annan uppsats, av Jimmy Halvarsson. Halvarsson har gjort en studie, där han – enligt Svd – uppskattar vad konsumenter skulle vara beredda att betala i månaden för fri nedladdning av musik. Hans respondenter har också svarat på vad de tycker om skivbolagen. De är kritiska till skivbolagen och skeptiska till deras siffror.

Det gör de rätt i att vara, om man ser till resultaten i mina uppsatser. I den första uppsatsen diskuterade jag upphovsrätten som incitament för enskilda skapare [pdf]. Utgångspunkten var data om inkomster från upphovsrätt i jämförelse med andra inkomster. Jag argumenterade för att incitamenten från upphovsrätten är svagare än vad som ofta antas, eftersom andra inkomstkällor och motiv förefaller vara viktigare för de flesta skapare.

Det bekräftas i Svd-artikeln av Roger Wallis. Wallis är kompositör, professor vid KTH, fd ordförande för SKAP, Svenska Kompositörer av Populärmusik, och en av Sveriges verkliga auktoriteter på upphovsrätt och artisters villkor. Han är också kritisk till upphovsrättsregimen och skivbolagens inflytande.

Skivbolagen finns med på ett hörn i min andra uppsats. Där undersökte jag olika intressegruppers inflytande på upphovsrättslagen [pdf]. Resultaten av den – en omfattande genomgång av riksdagsdokument – var att producentintressen, tex skivbolag, har dominerat lagstiftningsarbetet mycket starkt.

Uppsatsen finkammar riksdagsdokument och remisser under hela nuvarande URLs period – 1960-2005 – för att utröna vem som har haft makten över upphovsrättslagstiftningen. Flera tusen sidor text har analyserats från över 100 olika dokument. Metoden är att undersöka vem som politikerna refererar till och vem som får uttala sig i samband med lagstiftningen. Det visar sig att producenterna — mediebolag tillsammans med kreatörer — har regerat nästan oinskränkt: ”Upphovsrättens utformning har dominerats av producentintressen med ingen eller mycket liten hänsyn till nyttjare av kultur och information”.

• Av 24 större lagändringar sedan 1960 har 22 gjort upphovsrätten mer restriktiv
• 83 % av remissinstanserna 1960-2005 kommer från intressen som förespråkar/tjänar på mer restriktiv upphovsrätt
• Konsumentintresset representeras av mindre än 2,2 % av de aktörer som varit remissinstans eller som nämns av lagstiftarna
• 97 % av de nämnda aktörerna i de viktigaste dokumenten, Riksdagens Lagutskotts betänkanden, tillhör producentintresset
• 94 % av argumenten för eller emot mer upphovsrätt i betänkandena förespråkar mer restriktiv upphovsrätt
• Det föreligger klara, statistiskt signifikanta och robusta samband mellan vilka upphovsrättsintressen som refereras i riksdagens dokument och hur upphovsrättsrestriktiv lagstiftningen faktiskt blir (p typiskt sett under 0,01; R2=0,35-0,51)
• Endast vid ett tillfälle har riksdagen gått emot regeringen i någon väsentlig utsträckning och röstat för en relativt sett mer upphovsrättsliberal hållning

Orsaker till producentsidans makt är främst helt olika förmåga att lösa problem med kollektivt handlande. De splittrade konsumenterna har var för sig alltför svaga motiv att försöka gå samman och påverka lagarna. Men även brist på ekonomiska resurser och legitmitet spelar roll. Producenterna har utnyttjat sitt övertag och spelat ut de politiska partierna till sin fördel över höger-vänsterskalan. Resultatet är ett slags ideologisk utträngning inom partierna. Dessutom har mediebolagen och kreatörerna utnyttjat lagstiftningsningsprocessen strategiskt. De har utgått från internationella fördrag och pressat fram ”harmoniseringar” som alltid går i deras riktning inom olika länder. Utöver producenter är jurister en grupp som bär ett avgörande ansvar för att lagstiftningen blivit så ensidig.

Uppsaten är framlagd i statsvetenskap, vid Stockholms Universitet. Handledare var den sympatiske professor Tommy Möller (en av Sveriges mest allmänt kända statsvetare, flitig kommentator i TV och Stockholmspress och före detta politiskt sakkunnig i Carl Bildts regering 91-94). Eftersom uppsatsen sammanställt ett ganska stort och nytt datamaterial kommer jag att publicera detta här på www.ulfpettersson.se.

Jag skulle gissa att uppsatsen är intressant för alla som på allvar intresserar sig för debatten om upphovsrätt och fildelning.

Uppsatsen är fri att kopiera och modifiera och laddas bäst ner här: Makten över kopieringen [378KB pdf].

För min uppsats om upphovsrättens inkomster och incitament skrev jag ett kort stycke som går igenom en del av den akademiska forskningen på området. Det visar sig att åtminståne de allra flesta kulturekonomer och sociologer håller med om att det råder utbudsöverskott på kreativa marknader. Jag tog i slutändan bort texten för att uppsatsen skulle bli mer fokuserad, men jag kan lika gärna publicera den här.

Jämvikt på kreativa marknader

Ett centralt förhållande vid en ekonomisk värdering av upphovsrätten som incitament är utbuden på kreativa marknader. Om det råder brist, kan det finnas skäl för att stärka incitamenten från upphovsrätten, eller andra incitament. Om det råder överskott är det tvärt om.

Litteraturen på området är konsekvent med att beskriva utbudsöverskott på kulturmarknader (Abbing 2002). Det råder strukturell obalans mellan tillgång och efterfrågan på konstnärliga yrken framhåller ERICarts (2001). Ekonomer använder allt mer termen utbudsöverskott för artister och konstnärliga yrken (Abbing 2003; Towse 2001). Utbudet av musikartister såväl som skapare i andra kreativa branscher är flexibelt och informellt, med många individer som deltar på deltid. Därför är utbudet på kreatörer större än efterfrågan (Strobl och Tucker 2000). Konstnärliga verksamheter uppvisar överskott på människor med kreativa ambitioner (Hirsch 1972; Peterson och Berger 1975). De kreativa ambitionerna har ökat på senare år: 1999 ville en av 19 brittiska studenter läsa antingen konst eller design, en ökning från en av 61 fem år tidigare (Heartfield 2000).

Utbudsöverskotten gäller såväl konst och musik som litteratur. Marknaden för artister lider av kroniskt överskott och av en högre andel fattiga än i genomsnitt (Menger 1999). I en historisk återblick till det forna Viens upphovsrättslösa musikmarknad argumenterar Tschmuck (2002) för att det vid varje given tid råder utbudsöverskott [på musik] på grund av människors stora kreativitet. Med bara små förändringar i specifikationen av bokmarknadsmodeller skapas ett utbud som kan bedömas som överskott (Maxwell 2004). Hjorth-Andersen (2000) betraktar det som ett ekonomiskt faktum att utbudet på manuskript för böcker är obegränsat. Chansen att en förläggare accepterar en bok är extremt låg; Caves (2000) beräknar den till en på 15 000 för romaner. Ytterligare ett tecken på utbudsöverskott är det faktum att ytterligare investeringar i humankapital inte tycks ha någon effekt på konstnärliga yrkesutövares inkomster (Rengers och Plug 2001; Towse 1996).

För den Svenska kreativa marknaden delar regeringen forskningslitteraturens uppfattning om utbudsöverskott: i propositionen Konstnärernas villkor beskriver Regeringen en ”strukturell överetablering på konstnärernas arbetsmarknad” (Prop. 1997/98:87). Kulturarbetsmarknader präglas av korta anställningar med återkommande perioder med arbets- eller inkomstlöshet (SOU 2003: 21). På samma sätt beskriver KLYS, en organisation som ”företräder de konstnärliga och litterära yrkesutövarna i frågor av gemensamt intresse”, hur arbetsmarkanden ser ut för kreativa yrkesutövare. Arbetslösheten är mycket omfattande: 75-80 % av musikerna i Musikförbundet kompletterar ständigt med A-kassa. För frilansande popmusiker kännetecknas arbetet av kortare jobb med mellanliggande arbetslöshetsperioder. För nyutbildade tonsättare är möjligheterna till snara tonsättaruppdrag obefintliga. Regissörer arbetar med uppdrag om två-tre månader och däremellan mellanliggande arbetslöshetsperioder (KLYS 2000).

Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens statistik för april 2006 har de teaterverksammas och musikernas A-kassor de tredje respektive femte högsta öppna arbetslöshetstalen av alla A-kassor. Musikerna har den ojämförligt största andelen deltidsarbetslösa, de teaterverksamma den näst högsta. Totalt är 38,4 % av musikerna och 22,9 % av de teaterverksamma antingen arbetslösa helt, delvis eller satta i ”konjunkturberoende program” (AMS 2006a). I AMS rapport Var finns jobben år 2006? uppvisar kategorin ”Journalister, författare och informatörer” det största överskottet av alla yrken i sin kategori och totalt det sjätte största överskottet inom alla yrken (AMS 2006b).

Referenser

Uppsatsen är en smula ambitiösare än de flesta på samma nivå och trots en kontroversiell fråga och hård granskning blev den ‘väl godkänd’ av professorerna vid UUs ekonomprogram (det anses särskilt svårt enl Högskoleverket!). Jag kommer att blogga delresultat allteftersom.
Nyckelpunkter:

• Data har samlats från Sveriges Författarfond, svenska upphovsrättssällskap (STIM, SAMI, BUS mfl), SCB, offentliga utredningar och tidigare studier på området
• Minst 56% av de samlade utgifterna på kultur- och mediaområdet är oberoende av upphovsrätt
• Tidigare offentliga utredningar bedömer att 80% av kreatörernas inkomster kommer från andra källor än kreativt arbete
• De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media
• Musiker får typiskt sett runt 7% av försäljningspriset för en CD i ersättning
• En del av upphovsrättsinkomsterna går till döda kreatörer och är samhällsekonomiskt sett helt ineffektiv: data är få men för vissa författarersättningar går 22-23% av summan till döda
• Kreatörernas inkomster fördelas klart ojämnare än befolkningens och de direkt upphovsrättsliga inkomsterna fördelas extremt skevt; enligt vissa statistiska mått hundra gånger skevare än befolkningens inkomster
• Genom att beräkna kompenserande differentialer för kreatörsgrupper dras slutsaten att kreatörer i mindre grad motiveras av monetära incitament än andra grupper
• Uppsatsen är den första studien av upphovsrättsinkomster som även berör författare och konstnärer; tidigare studier från andra länder har koncentrerat sig på musiker
• Resultaten stämmer överens med nyare teori på området och med tidigare inkomststudier

Författaren frånsäger sig alla ekonomiska upphovsrätter till verket och dess innehåll; verket är helt finansierat med studiemedel och medborgarna skall ha rätt att kopiera det de har betalat för. Uppsatsen, som citerar över 130 böcker och artiklar på området, laddas med fördel ner här:
Upphovsrätten som incitament — en inkomstanalys av kreativa yrken [pdf 480KB]

Ett 40 tal personer lyssnade. Publiken verkade bestå mest av folk som engagerar sig i olika konsumentsammanhang, två aktiva frågare var en journalist från Råd och Rön och en norsk konsumentrepresentant. Bara jag och två till såg ut att vara under 30, eller i den ålder där folk fildelar i större utsträckning. Konsumentföreträdarna var påtagligt lama, de delade helt skivindustrins grundperspektiv.

KTH-forskaren Selg framhöll fildelare som avancerade konsumenter av digitalt stoff och redogjorde för forskning på hur fildelning hade små effekter på musikförsäljningen. Han var definitivt vettigast i debatten. Nån snubbe snackade om att konsumenter inte accepterade för hård/restriktiv DRM. Därefter tog skivbolagsdirektören Ludvig Werner till orda. Han etablerade en retorisk strategi där han ”inte ville prata fildelning” eftersom det ju var avgjort att fildelning var olagligt. Han påstod att ”alla tycker lika” om upphovsrätt. ”Vi skall vara så oerhört stolta över copyright” eftersom vi värderar skapande högt. Man kan ju inte ”ge bort musik gratis”. Legal fildelning kräver, påstod han i sin första lögn; ”helt avskaffad copyright”. Han ställde den retoriska frågan: Varför ska just musik vara gratis? Jag ville svara: på grund av utbud och efterfrågan men höll snällt klaffen.

Werner menade att branschen inte ville begränsa utbudet på musik. Nej, visst inte, en prisfixande oligopolbransch är ju inte en prisfixande oligopolbransch ifall en av dess egna direktörer definierar saken annorlunda. Han visste också att ”DRM inte är ont” eftersom DRM egentligen bara innebär ytterligare information om musiken. Det finns inga egentliga problem med DRM, ett problem var däremot att skapa ”acceptans” för DRM: det ”sker ju inte över en natt”. Han anförde den högst vetenskapliga studie som skivbolagen genomfört bland 13-åringar på Lunarstorm som argument mot KTHs forskning. Han ljög igen när han påstod att kopiering drabbar alla artister lika.

Skivbolagsdirektören var ändå mycket bra retoriskt och tog klart hem debatten, särskilt mot de grå KTH-forskarna och de vaga och förvirrade konsumentpersonerna. Han låtsades hålla med alla så mycket som möjligt utan att ge några koncessioner. Så är det ofta med näringslivspersoner på högre nivå. VD:ar är vana att hålla föredrag och de högre lönerna drar till sig rapphet, självsäkerhet och vassare armbågar. Motintressen i liknande debatter är ofta mycket idealistiska och faktiskt mer retoriskt ovana.

Därefter höll konsumentföreträdaren fegt med i nästan hela världsbilden, folk skall naturligtvis inte ”stjäla” musik. Han köpte felaktigt en retorisk jämförelse mellan utsläppsrätter på koldioxid (negativ externalitet) och upphovsrättsmonopol på musik (positiv externalitet). Han vågade sig som mest på att senare säga: ”man skulle kunna tänka sig att artister arbetar mot andra inkomster”.

Juristen Westman, en flitigt använd mediakommentator i frågan, tror inte heller på problem med DRM. Dessa kommer ”marknaden” att lösa. Vilken marknad? Upphovsrättsekonomier grundar sig på monopol och omfattar marknadsmisslyckanden i strömhopp: icke-rivalitet, skalfördelar, imperfekt information, vertikal integration, adaptiva preferenser, nätverksexternaliteter och så vidare… Westman menade att ”det viktiga var att slå vakt om själva upphovsrättssystemet” (medhåll av LW). Ingen oberoende forskningsansats av juristen där inte, alltså. Westman vill mentalt förbereda konsumenter på en ond tid: de rättigheter som vi har haft i en fysisk värld kan man inte förvänta sig digitalt. Acceptans för dessa minskade rättigheter skall lösas med ”information”. Vi har propaganda att vänta, med andra ord, och av auditoriet att döma har den redan kommit långt.

Oscar efterlyste akademiker som är helt emot upphovsrätten som sådan — jag skrev att det fanns många. Det var lite förhastat, akademiker är ofta mycket försiktiga med absoluta uttalanden. Det är bara några som kommit ut som helt emot, men helt klart är alla nedan kritiska till dagens upphovsrättsmaximalism.

Det har skrivits mängder om upphovsrätten de senaste åren, så det här är bara ett litet urval. Inte minst skulle jag gissa att det finns många fler filosofer, kulturvetare och datavetare som är starkt eller helt emot upphovsrätten, men som jag inte har koll på. Dessutom är amerikaner starkt överrepresenterade eftersom det är lättare att hitta det som publiceras på engelska (min tyska är dålig). I en kommande post kommer jag att ta upp svenska intellektuella som är kritiska till upphovsrätten.

För friare information

Lawrence Lessig — amerikansk jurist vid Stanford. Den mest kände kopifajtaren alla kategorier. Har skrivit många böcker och driver Creative Commons.

David Levine — amerikansk matematiker och mikroekonom. UCLA. Kanske den främste teoretikern idag som kritiserar idémonopol. Skriver mycket avancerad ekonomisk-matematisk teori som kritiserar själva grunden för idémonopol. Mycket smart snubbe som är svår att avfärda för upphovsrättsmaximalisterna. Citat: ”on balance it would be best to eliminate patents and copyrights altogether” [pdf].

Michele Boldrin — amerikansk nationalekonom. Publicerar mycket tillsammans med Levine.

Joost Smiers — holländsk kulturforskare. Har återkommande föreslagit att upphovsrätten tas bort, t ex i Herald Tribune. Alternativt system av Smiers [pdf].

Peter Drahos — australisk jurist och statsvetare som skrivit bland annat om urbefolkningars rätt till sin tradionella kunskap.

Joseph Stiglitz — amerikansk nationalekonom. Mycket kompetent ekonom, nobelpristagare.

Dean Baker — amerikansk ekonom: upphovsrätten är ”enormt ineffektiv”. Verksam vid tankesmedja, men publicerar återkommande. Har föreslagit alternativt kompensationssystem.

Ruth Towse — brittisk kulturekonom. Mycket kompetent på området, eftersom hon forskat länge på just upphovsrättens effekter och betydelse. Har frågat sig om upphovsrätten alls behövs.

Martin Kretschmer — tysk medieforskare. Leder Centre for Intellectual Property Policy & Management i Bournemouth. Starkt kritisk till upphovsrätten, har skrivit empiriska papers som liknar Towses om skapandets villkor.

Bruno Frey — schweizisk politisk ekonom. Betonar vikten av icke-finansiella motiv för kulturellt skapande.

Hui K-L och Png I P L — singaporeanska datavetare, har undersökt upphovsrättförlängningar och kommit fram till att de inte lett till större filmproduktion.

George Akerlof, Kenneth Arrow, Timothy Bresnahan, James Buchanan, Ronald Coase, Linda Cohen, Milton Friedman, Jerry Green, Robert Hahn, Thomas Hazlett, Robert Litan, Roger Noll, Richard Schmalensee, Steven Shavell, Hal Varian och Richard Zeckhauser — alla är amerikanska nationalekonomer. Listan är en veritabel who’s who i ekonomi — åtskilliga är nobelpristagare. Dessa är inte särskilt radikala motståndare men medvetna om kostnaderna — alla undertecknade en inlaga som kritiserade förlängd upphovsrätt, dvs dagens nivå, i fallet Eldred vs Ashcroft.

Kieran Healey — irländsk sociolog som publicerat om nya medier och citerar Lessig gillande. Är med och skriver super-IQ-bloggen Crooked Timber.

Matthias Bärwolff — tysk datavetare och ekonom. Har skrivit om Linux och upphovsrätt.

Brian Martin — australiensisk filosof och matematiker. Principiellt emot all ”intellektuell egendom” (dåligt ord, jag föredrar idémonopol).

Peter Eckersley — austaliensisk datavetare. University of Melbourne och Intellectual Property Research Institute. Har skrivit en hel del om alternativa kompensationssystem.

Richard Stallman — amerikansk datavetare och programmerare. Tror inte han är knuten till något universitet just nu men verkade tidigare vid MIT. Mycket radikal och betydelsefull. Vinner skäggligan utan konkurrens.

Eben Moglen — amerikansk jurist. Columbia University. Författare till den frihetssmaximerande GPL, nu på gång i version tre. Kompis till Stallman.

Stephen Breyer — amerikansk jurist som blev domare i USAs högsta domstol. Skrev den mest citerade akademiska kritiken av upphovsrätten.

Siva Vaidhyanathan — amerikansk medieforskare vid NYU. Har bland annat skrivit boken Copyrights and Copywrongs samt om kopifajtaktivism.

Roderick Long — amerikansk filosof. Nyliberal (libertarian) som är principiellt emot alla idémonopol.

Michael Perelman — amerikansk nationalekonom vid California State University. Socialist som är starkt kritisk till idémonopol och dess konsekvenser, har skrivit Steal This Idea.

James Boyle — amerikansk jurist vid Duke University. Rätt känd upphovsrättskritiker.

Giovanni Ramello — italiensk (?) nationalekonom. Har kritiserat icke-differentieringen i upphovsrätten, dvs att det lika långt monopol oavsett om det är en marginalkludd eller en 200-miljoners film från Hollywood.

Michael Geist — kanadensisk jurist. Har tagit strid mot korrupta politiker med band till medieindustrin.

Kopifajtare världen över — kopiera in era egna intellektuella giganter i kommentarerna!

Rubriken kan i förståne se konstig ut — det är väl självklart att man har rätt att få betalt för sitt arbete? Nej, som vi skall se är det inte så och varken med höger- eller vänsterargument kan man motivera en sådan rätt. Missförstånd uppstår om man blandar ihop den rätt som förespråkas med rätten att få avtalade kontrakt uppfyllda. En sådan rätt finns förstås. Det är helt fel av en arbetsgivare att inte betala en anställd — den anställde har en rättighet att få betalt enligt det kontrakt som upprättats enligt gällande lag och avtal. Även implicita kontrakt gäller. Men det är inte den rätten som avses i kopieringsdebatten, där talar man om framtida möjligheter till försörjning, inte om redan upprättade kontrakt.

Liberala motargument

Nej, svarar först (ny)liberalerna: ”I en fri marknadsekonomi kan det inte finnas någon rätt att få betalt för någonting; den som producerar mest effektivt, dvs bjuder lägst för samma vara, bör alltid vinna. Kontrakt som fritt upprättats mellan två parter har tredje part ingen rätt att påverka. Särskilt inte med hjälp av staten. Rättigheter till inkomst utanför detta finns inte.” Ska man ta dessa argument på något så när allvar måste detta gälla alla — såväl vanliga jobbare som direktörer. Och popstjärnor. Det är inte utan hyckleri många förmenta frimarknadsförespråkare till höger samtidigt hävdar en ”rätt att få betalt”. När det gäller byggnadsarbetare i Sverige och Lettland, då är det helt ok att pressa deras löner neråt, men om en högerskribent i en Stockholmstidning riskerar gå miste om en café latte så måste man införa planekonomi omedelbums.

Egalitära motargument

Är man inte (ny)liberal, så håller man inte med. Utanför den utopiska modellvärlden är upprättade ”kontrakt” i stort sett aldrig helt fria, externaliteter och transaktionskostnader råder överallt och vissa varor är helt icke-rivaliserande, för att ta några exempel. Dessutom säger många egalitärer så här: ”Rättigheter bör upprättas efter sina konsekvenser — inte efter på förhand satta regler. De negativa konsekvenserna med att inte trygga människors försörjning är alldeles för stora. Med avtagade marginalnytta kan och bör vi vara väl så generösa. Särskilt med tanke på den stora produktivitet vi har i dagens ekonomi (den fördubblas på 35 år räknat konservativt med en ökning på 2%/år). Det finns en generell rätt till inkomst. Samtidigt måste alla bidra efter förmåga. Dessa rätt- och skyldigheter bör gälla alla — utan diskriminering.”

Också från vänster har flera debattörer försökt försvara upphovsrätt med ”få betalt för sitt arbete”-liknande argument. De försöker likna den vid fackliga rättigheter. Det är helt fel. Fackliga rättigheter handlar om att jämna ut arbetsgivarnas maktövertag och om att vanliga jobbare inte skall utnyttjas. De handlar inte om att monopolisera frukten av ett arbete i hela 70 år efter sin egen död. Upphovsrätten skyddar knappast heller, den tas som regel över av arbetsgivaren. Kreatörer — från musiker till filmare och skribenter — är dessutom en priviligierad grupp. De har arbeten som är fria, kreativa, har hög status och ibland stor makt. De slipper jobbiga psyksjuka patienter eller telefonkunder, tunga lyft, farliga kemikalier, de flesta monotona rörelser, rigida scheman och år av enahanda slit utan uppskattning för den personliga insatsen — sådant som är vardag för de flesta jobbare. På grund av upphovsrätten är kreatörer, men mer typiskt deras arbetsgivare, de enda yrkesgrupper som kan få betalt flera gånger för samma arbete. Säg det till ett vårdbiträde!

Specifik inkomsträtt = en planekonomisk dubbelrättighet

De egalitära invändningarna får inte konsekvensen att det finns en rätt att få betalt för en viss verksamhet, som någon utsett sig själv till lämpad att utföra. En generell rätt till inkomst är inte samma sak som en specifik rätt att få betalt för ett visst arbete. Det är det senare som upphovsrättsmaximalisterna förespråkar. De säger: ”Just jag måste ha rätt att få betalt för just dessa foton jag tar; musik jag skapar; texter jag skriver eller filmer jag gör; för just detta och inget annat arbete”. Genom att resonera så visar de att det är den specifika rättigheten som de är ute efter. Om det bara gällde att få ”pengar till hyran” skulle upphovsrättsmaximalisterna lika gärna kunna förespråka stärkta socialförsäkringar eller bättre möjligheter till jobb. Den påstådda specifika rätten är alltså snarare två delrättigheter: 1) en rätt till inkomst kombinerad med 2) en rätt till ett visst yrke.

En sådan dubbelrätt bör inte erkännas. Till att börja med är det inte förenligt med principerna ovan. Vare sig för de (ny)liberala (delrätt 1 och 2) eller de egalitära (delrätt 2). Människor kan kräva rätt till försörjning, jag kan t om gå med på en rätt till arbete. En generell rätt till inkomst (a-kassa, socialbidrag, sjukersättning) har goda effekter på samhället men en specifik rätt till betalt för visst yrke är en hård planekonomi som inte har med rättvisa att göra. I dagens Sverige erkänns inte heller några rätter till specifika jobb — som arbetslös är du skyldig att ta de arbeten du erbjuds och kan utföra.

Absurda konsekvenser

Rättigheter förutsätter likabehandling, om dagens kreatörer skall få rätt till pengar trots att folk inte vill betala för alstren — varför ska då inte andra få samma sak? Varför är det t ex just dagens journalister som ska ha ”rätt” till inkomst för att de förmedlar information från källa till läsare och inte bloggare som gör samma sak? Varför ska dagens anställda musiker ha ”rätt” till försörjning som musiker istället för en lika begåvad arbetslös (arbetslösheten i musikerförbundet är 22%, så begåvade finns och blir över), om den arbetslöse lägger ut lika bra låtar på nätet? Det är långt ifrån allt arbete som utförs, som folk får betalt för. Inte minst debatteras kvinnors arbete i hemmen. Om skribenter skall ha rätt till betalt för ”utfört arbete”, varför skall inte kvinnor generellt ha det också? Och allt annat arbete då?

Personligen skulle jag vilja ha ”rätt” till pengar när jag har diskat. Jag hävdar att jag diskar bättre än alla andra — jag bör få monopol på diskande! Ingen får kopiera min disk-teknik! Observera att alla får välja sin verksamhet helt godtyckligt enligt delrätt 2. Om vi verkligen erkände en rätt att ”få betalt för sitt arbete” skulle konsekvenserna bli mer än absurda.

Samma rättigheter – inte mer!

Musiker, författare, skribenter och filmare har samma rätt till grundläggande inkomst och försäkring som alla andra. Men inte mer. Anledningen till att vi ändå i praktiken bör göra mer för dessa grupper är inte arbetsmarknadsskäl, utan därför att det skapade tillför stora värden och annars kommer att underproduceras. Konst, musik, film och textskapande bör subventioneras — precis som det är idag (i Sverige finansieras ca 3,3 långfilmer/år och capita, i USA finansieras ca 1,25). Men med dessa subventioner behövs inte dagens hårda kopieringsmonopol.

När monetära incitament för att skapa i allt högre grad inte behövs — på grund av sjunkande kostnader och substitut — kan man inte försöka upprätthålla monopol genom att hänvisa till en ”rättighet” som är helt feltänkt.

”You can’t pass laws to ensure that people earn money. You can pass laws to give them rights, but if those rights aren’t valued by the market, then there’s nothing the law can do.”

Ruth Towse, professor i kulturekonomi, expert på upphovsrätt.

Statistiken om upphovsättsintäkterna är dålig, inte minst försöker musik- och filmbranschen hindra insyn. Men den forskning hon har tagit fram bekräftar exakt det upphovsrättskritiker, inklusive mig själv, har sagt om upphovsrätten som incitament för kulturskapare — framför allt musiker. De flesta musiker får mycket lite betalt och i princip ingenting från upphovsrätten. Det mesta av pengarna går till skivbolagen och till ett litet fåtal superstar-artister som Elton John och Per Gessle. En intressant paper av Towse (2000) finns också på nätet [pdf]. Det är värt att citera slutsatserna lite mer ingående:

”The empirical data in this paper, however limited, are the first attempt to estimate the individual value of specific rights. They do not tell us how much total musicians earn. What they do show is that despite high aggregate earnings from copyright, the vast majority of musicians earn relatively little from their copyright and performers’ rights. The large sums of royalty income that copyright law enables to be collected goes mainly to the publishers (music publishers and record companies) and to a small minority of high earning performers and writers. These are persons who can defend their own interests in the market place by virtue of their bargaining power and ability to hire advisers (managers, lawyers and accountants) to control their own affairs by contractual arrangements.”

”In recent years, artists of all kinds have come to believe in copyright and related rights as a symbol of their professional recognition and as guarantee of their right to earnings from their work. These data show that that faith, for the typical artist, is misplaced. Even taking into account that copyrights and performers’ rights last for 50 years, their present value can only be a marginal incentive to supply.”

”the tentative conclusion is that the economic power of firms in the cultural industries, which are for the most part vertically integrated oligopolies, strengthened as they are by copyright law, is such that conceivable changes to that law could not vastly improve the earnings of artists. At a time in which the future of copyright law is being considered in the light of technological upheaval, we must also ask if it has anyway served the public interest well.”

Towse, Ruth (2000). Copyright and the Cultural Industries : Incentives and Earnings. Paper for presentation to the Korea Infomedia Lawyers Association. [pdf]