Hur ligger det till egentligen? Har samhället blivit mer brottsligt? Har våldsbrotten ökat? För att försöka avgöra frågan så att vi kan slippa debatten i framtiden, har jag finkammat tillgänglig forskning och statistiska källor om brottsutvecklingen i Sverige. Utvecklingen presenteras här i 12 grafer. Alla grafer finns som pdf.

• Den här artikeln sammanställer därmed det största antalet källor över brottstrender i Sverige som jag har sett, inklusive forskningsöversikter
• De flesta graferna är mycket detaljerade eftersom de innehåller mycket information, för att se tydligt måste man klicka på bilden för att se pdf-diagrammet
• De data jag redogör för är samma som kriminologerna använder, den här analysen använder delvis bättre kvantitativa metoder än vad svenska kriminologer typiskt gör i sina skrifter
• Alla relevanta diagram redogör för trender per capita, alltså med hänsyn taget till befolkningsstorleken
• Jag visar trendlinjer och stora, detaljerade diagram så att alla kan se utvecklingen själv
• Alla datakällor redovisar hela trendserien så långt tillbaka som jag har hittat data
• Resultatet är entydigt när det analyseras rätt

Att avgöra trender visuellt i grafer kan vara svårt när kurvan går upp och ner över åren. Lyckligtvis går det att bestämma om en trend minskar eller ökar matematiskt, med hjälp av regressions- eller trendlinjer. För att göra det lättare att se trenden, finns trendlinjer i alla diagram där det inte blivit alltför plottrigt. De flesta grafer med trendlinjer anger R2-värdet och regressionens formel (typ y = 0,78x + 10). Formeln tolkas (förenklat) så här: om det står ett minustecken framför x-termen så är den trenden minskande. Annars ökar den. Enligt Farrington et al (2004) är en ökande brottstrend att betrakta som stark om den positiva tidskorrelationen är över 0,5 [pdf]. Det motsvarar en R2 på 0,25.

Vi börjar med att se på anmälda brott. Grafen nedan visar det totala antalet anmälda brott per capita för hela perioden enligt BRÅs statistik, 1950-2005 [klicka för pdf].

Det står klart av figuren att anmäld total brottslighet har ökat kraftigt sedan 50-talet. Sedan 1990 har den totala anmälda brottsligheten inte ökat. Men det bror på minskningar endast inom kategorierna bedrägeri- och tillgreppsbrott. Tillgreppsbrott – stölder och rån – är den absolut största brottskategorin, så mindre minskningar i vanliga stöldbrott – tex cykelstölder och snatteri – maskerar ökningar inom de flesta mer allvarliga brottstyper. I nästa graf visas dessa [klicka för pdf].

Diagrammet visar att såväl anmälda mord och dråp, liksom misshandel, narkotikabrott, skadegörelse, rån samt sexualbrott och våldtäkter har ökat. Alla har ökat mer eller mindre konstant oavsett val av period, med undantag för narkotikabrott.

Hur ser det då ut om vi går till andra datakällor än anmälda brott? Antalet fängslade och övervakande per capita visas nedan [klicka för pdf].

Både antalet fångar och medelbeläggningen har ökat som andel av befolkningen. Även antalet brottslingar som dömts till övervakning har ökat per capita sedan 1989. Att vårddygnen per capita inte har ökat i samma takt, indikerar att ökningen inte främst har med hårdare straff att göra. Till nästa källa. En bekräftande datakälla vad gäller våld, är andelen personer som skrivs in på sjukhus för misshandel. Dessa tas upp i patientregister och registreras av Socialstyrelsen. På grund av omläggningar i statistiken mot slutet av 90-talet (97), är siffrorna helt säkra först efter 1997 [klicka för pdf].

Trenden efter 1997 är ökande [pdf]. Tragiskt nog ökar även antalet misshandlade barn som läggs in på sjukhus [pdf]. Men alla som söker vård för misshandel hamnar inte i slutenvården. I och med vårdutvecklingen skrivs färre och färre in på sjukhus för övernattning. Därför krävs data från akutmottagningar för att se om misshandelsfallen verkligen ökar [klicka för pdf].

Södersjukhuset är norra Europas största akutmottagning och en av två för Sveriges huvudstad. Sedan tolv år tillbaka har antalet misshandelsfall på SÖS-akuten ökat med över 30 % [pdf]. Även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset rapporteras ökningar, liksom för Norrlands Universitetssjukhus. Så långt sjukhus. En ytterligare källa till brottsdata är offerundersökningar. I Sverige genomför SCB sin Undersökning av levnadsförhållanden med jämna mellanrum. Den innehåller en mängd trygghetsindikatorer för brottslighet [pdf]. Grafen nedan redovisar de mest relevanta av dessa [klicka för pdf].

Samtliga trender är positiva över perioden 1980-2005. Andelen personer som anger att de blivit utsatta för hot eller våld det senaste året har ökat från 5,5 % till runt 8 % av befolkningen, en ökning med 45 %. För vissa indikatorer syns de högsta värdena i slutet av 80 eller början av 90-talet, men alla trender är konsistent positiva förutom andelen utsatta för stöld eller skadegörelse.

Ytterligare en återkommande offerundersökning är BRÅs frågor om brottslighet bland skolungdomar. Brå frågar ett urval niondeklassare dels hur många stölder, hot och våldshandlingar de själva vågar uppge att de begått, dels hur många de har utsatts för. Ett stort problem i den undersökningen är att ungdomar som inte går i skolan begår klart mer brott. I den senaste rapporten av resultaten lägger BRÅ stor vikt vid att andelen ungdomar som själva erkänner brott har minskat [pdf]. Men på frågan hur många brott ungdomarna själva utsätts för, anger niondeklassarna i stort sett lika mycket stölder som tidigare, och en klar ökning av våldet. Rimligtvis är frågor om utsatthet för brott mer trovärdiga än frågor om vilka brott en 15-åring själv erkänner. Diagrammet nedan visar därför trenden för andelen niondeklassare som utsatts för brott [klicka för pdf].

I diagrammet ser vi att andelen niondeklassare som anger att de utsatts för cykel- eller plånboksstöld har minskat starkt, andelen hotade har (tveksamt) minskat något, andelen som totalt utsätts för stöld är oförändrad, liksom andelen utsatta för ”grövre våld”. Andelen ungdomar som utsatts för ”annan stöld” har ökat starkt, och andelen utsatta för ”lindrigt våld” har ökat starkt. Om BRÅ hade sammanfört kategorierna ”grovt” och ”lindrigt” våld – man har gjort motsvarande för stöld – hade även denna undersökning visat på en klar ökning av våldet bland ungdomar.

Men SCBs ULF och BRÅs ungdomsundersökning är inte de enda offerundersökningarna för Sverige. Inom EU genomförs studien European Crime and Safety Survey med några års mellanrum – grafen nedan visar samtliga indikatorer för Sverige [pdf]. Stöldfrågorna har streckmarkerats för att göra grafen tydligare [klicka för pdf].

Både hot och misshandel, rån och sexualbrott har ökat konsekvent i Sverige mellan 1992 och 2005, enligt denna internationella studies mest heltäckande fråga. Ökningen för sexualbrott är extrem, 275 % på 13 år. Däremot har flera typer av stöldbrott minskat, t ex inbrott och bilstölder.

För att vi tydligare ska se att det endast är stöldbrotten som har minskat, jämför jag huvudkategorier av ”totalbrottslighet enligt EU ICS”, stöldbrotten och vålds- och sexualbrotten i nästa graf [klicka för pdf].

Den sammanlagda trenden är att brottsligheten har ökat, dock inte jämnt fördelat över hela perioden. Stöldbrotten har minskat, andelen utsatta för vålds- och sexualbrott har ökat klart – 28 % – över perioden.

Med grund i dessa av varandra oberoende data kan vi redan dra slutsatser. Men för att visa att den här analysen inte är något jag själv kokat ihop, har även ledande internationella brottsforskare – dock inte från BRÅ – analyserat delar av samma data med samma slutsatser. Farrington et al (2004) sammanställer följande data över sex allvarliga brott i Sverige enligt grafen nedan [klicka för pdf].

Notera att de två oberoende måtten register- och offerundersökningar visar ganska konsekventa kurvor och nivåer. Studiens slutsats för Sverige är att redovisade brott som misshandel, rån och våldtäkt har ökat per capita under perioden 1980-1998. Det gäller även antalet mord [pdf].

In general, violent crime increased over the study period. This held for homicide, assault, robbery and rape, and in the case of assault, where survey data are available

Den enda minskningen gäller tillgreppsbrottet inbrott:

Of the studied types of crime, residential burglary is the one that shows most deviation from the general pattern. There is a weak trend of decrease.

Men vi behöver inte nöja oss med det. Det finns ännu fler indikatorer på att brottsligheten ökar generellt. En intressant indikator, som inte har redovisats tidigare, är antalet övervakningskameror. Att sätta upp en kamera kräver tillstånd av Länsstyrelsen, så antalet kameror registreras där. Antalet kameror är både en bättre och sämre mätare än andra mått. Det kan bli fler kameror på grund av lägre priser på elektronik. Men samtidigt är kamerasystem fortfarande dyra investeringar – det finns få skäl att betala för dem om man verkligen inte behöver skydda sig mot ökande brottslighet [klicka för pdf].

Som vi ser har antalet tillstånd för övervakningskameror ökat kraftigt i Stockholms län sedan 2001. Det är konsekvent med all annan data om reella ökningar av skadegörelse och våldsbrottslighet.

En ytterligare indikator – vår sista med eget diagram – på om våldet och hoten ökar i samhället, är antalet personer som lever med skyddad identitet. Att leva under skyddad identitet ställer till med mycket svåra problem med vardagslivet för dem som tvingas till det. Att leva så gör man bara vid mycket allvarliga hot mot sin person. Skyddad identitet finns i tre varianter, sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Antalet registeras av Skatteverket [klicka för pdf].

Som vi ser i diagrammet har det totala antalet personer med skyddad identitet i Sverige ökat från 4700 år 1993 till över 11000 år 2007. Det kan tänkas att en del av ökningen beror på ”ackumulering” av brottsoffer eftersom nya fylls på år efter år. Men samtidigt försvinner behovet av en skyddad identitet över tid, eftersom både brottslingar och offer dör och blir äldre.

Därutöver finns ännu fler indikatorer på ökande brottslighet i samhället i stort:

• Klotter, skadegörelse och nedskräpning ökar [pdf].
• Helt nya brott som hedersmord, gruppvåldtäkter och stenkastning mot polis och ambulans har tillkommit.
• Antalet skolbränder ökar kraftigt.
• Våld på arbetsplatser ökar.
• Polisens uppklarningsprocent minskar.

Men ännu intressantare än den deprimerande trenden, är varför brottsligheten ökar. Det ligger egentligen utanför den här artikeln, men jag har ändå gjort en graf över två indikatorer från SCBs ULF: ”hot och våld” och ”avstått att gå ut”. I den sista grafen visas dessa indikatorer tillsammans med några av de vanligaste makrofaktorerna för brott, trender för arbetslöshet, inkomstojämlikhet, och andelarna unga och utlandsfödda [pdf].

Den här artikeln sammanställer minst åtta helt oberoende datakällor och tusentals separata stickprovstillfällen. Utöver tillgreppsbrott är nästan alla trendlinjer positiva, åtskilliga med R2-värden som bör räknas som starka ökningar, enligt litteraturen. Det stämmer inte att det bara är ”anmälningsbenägenheten” som ökar, varken för våld mot människor eller andra brott. I de få fall där separata datakällor pekar år olika håll, till exempel för våldsbrott enligt offerundersökningar de senaste åren, visar de indikatorer som ger det mest tillförlitliga datat på ökningar. Ökningar av antalet misshandelsfall på sjukhusen – en källa som saknar bortfall – kan näppeligen bero på anmälningsbenägenhet. Sverige tycks bli mer kriminellt. Att flera stöldbrott inte ökar trots att människor generellt blir mer kriminella, är inte svårt att förklara som undantag med utgångspunkt i bättre stöldskydd, larm och lås. Ökningarna är sammantaget inte tillfälliga. Det finns fluktuationer i trenderna, men den enda rimliga helhetsbilden är att brottsligheten i Sverige har ökat per capita, oavsett om vi ser till 5, 10, 20 eller 50 år tillbaka. Vilka slutsatser kan vi dra från det här?

• Som helhet sett ökar brottsligt beteende i Sverige
• Undantaget utgörs av de flesta stöld- och tillgreppsbrott, som minskar
• Även våldsbrottsligheten ökar reellt
• Ökningarna av mord, våldtäkter, rån, misshandel och skadegörelse är i stort konsekventa oavsett periodval

Uppdatering:
Jag har lagt till två diagram, ett med data från BRÅs ungdomsundersökning, samt ett med uppgifter om skyddade identiteter. Diagrammet över misshandelsfall på Sahlgrenska är uppdaterat med bättre data. Dessutom har jag skrivit om texten en smula.

Jag är kränkt. Alltså finns jag.

Jag gillar vanligtvis inte Zaremba, men hans kränkthets-serie träffar något mycket viktigt och mycket sjukligt i dagens Sverige. Hade Descartes levat i dagens identitetspolitiska och postmodernistiska diskrimineringshysteri hade han kanske sagt så här istället. Citatet är inte bara roligt; det är faktiskt en ganska smart beskrivning av sakernas tillstånd. Enligt identitetspolitikens ideologer räknas bara de grupper som de facto har moralisk tillåtelse att känna sig kränkta. Det är bara dessa som får finnas, i politisk mening. Citatparafrasen är påkommen av ElectricSheep.

Sverige har på rekordkort tid blivit ett mycket splittrat land. Från att vara ett av världens mest enade samhällen, med det största förtroendet mellan medborgarna, har vi på några decennier fallit till en långt mörkare motpol. Tilliten, det som samhällsvetarna kallar socialt kapital, har sjunkit som en sten. Brottsligheten har ökat kraftigt. Den ekonomiska ojämlikheten befinner sig på nivåer vi inte har sett på decennier. Känslan av gemenskap är allvarligt skadad och den identitetsmässiga förvirringen är för många total.

I många skolor råder våld. Som helhet sjunker resultaten och fler och fler lärare upplever våld och hot i vardagen. Flera hundra skolor bränns ner varje år – av allt att dömma av sina egna elever. En vandring genom en svensk storstad idag är en mer skrämmande upplevelse än det varit under någon svensks samtid. Klotter överallt. Skräp i mängder pryder inte bara ödsliga hörn utan även gator, torg och parker. Ungdomsgäng härjar och dominerar ”sina” områden. Vissa grannskap undviks av alla utom de som tvingas bo där: Sverige har fått riktiga ghetton. Tiggare drar fram där de för några år sedan var okända fenomen. Våra gemensamma miljöer skriker mot oss: vi bryr oss inte, vi har ingen gemenskap, vi struntar i varandra, vi gör vårt och skiter i de andra.

Bland de allvarligaste tecknen på grava sociala patologier i Sverige är de allt vanligare attackerna på den medborgerliga hjälp som kanske mer än något annat representerar fungerande gemenskap och det goda samhället: vår räddningstjänst, ambulans och brandkår. I allt fler områden angrips ambulanser och brandbilar med stenkastning och trakasserier när de rycker ut i syfte att hjälpa. Det är svårt tänka sig någon starkare mätare på splittring och misstro än när de som bara gör gott blir angripna.

Det är i många stycken inte en vacker bild, bilden av vårt samtida Sverige. Det är inte en bild vi vill ta med oss till värmen framför julgranen i morgon. Hur ska vi då nå ett samhälle med gemenskap igen?

Jag tror en del av svaret, en liten del förvisso, finns i samhällsdiskursens fetisch för ytlig tolerans och förakt mot varje form på krav på medborgarna. En ideologi av laisseiz-faire-populism har spridit sig; den missriktade tanken att tolerans är samhällets enda mål. Så länge alla följer lagarna har ingen rätt att ställa moraliska krav på andra. Varje grupp eller individ får sköta sitt och ingen annan har rätt att lägga sig i. Genom att på så vis maximera sin frihetliga tolerans maximerar man sin godhet, enligt detta sätt att tänka.

I en tid av splittring tror jag inte det är väg som leder till det goda samhället.

Tolerans är viktigt och en förutsättning för själva rörelsen mot ett gott samhälle. Men enbart tolerans är samtidigt en mycket låg ambitionsnivå. Det innebär bara passiv acceptans, inte aktiv medverkan i en diskussion om hur vi bör leva tillsammans. Tolerans är ett första steg, inte ett slutmål. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Jag vill hävda att det goda samhället aldrig kan nås med bara tolerans. Det goda samhället förutsätter mycket mer än att vi bara struntar i vad andra gör. Ja, jag tror faktiskt att det är precis tvärt om: det goda samhället förutsätter att vi bryr oss. Det förutsätter faktiskt att vi lägger oss i. I det goda samhället vågar vi ta konflikter på kort sikt för att skapa gemenskap och omtanke i det långa perspektivet. De moraliska kraven måste gå långt utöver att bara följa den moral som vi klarat av att pränta på papper. För vi som bor tillsammans är alla delar i samma ömsesidiga beroende, vare sig vi vill det eller inte.

Ja det goda samhället förutsätter mycket mer. Det förutsätter att vi har en öppen debatt, där vi vågar pratar om precis alla problem. Att vi vågar kritisera varandra, så att vi inte undandrar oss att tala om allt som förtrycker eller begränsar oss. Att vi inte hycklar med gemensamma regler, utan låter dem gälla för alla och hela tiden, utan ursäkt och undantag. Att vi tar jämlikhet och demokrati på allvar: så att vi inte nyttjar dessa dygder i blotta undantagsfall utan kräver dem konsekvent. Att vi nogsamt reflekterar över konsekvenserna av våra handlingar och beslut – inte bara för oss som bor här idag, utan även för framtiden.

Det goda samhället bör omfatta starka rättigheter. Men för att upprätthålla starka rättigheter, behövs starkare krav på medborgarna, inte svagare. Det goda samhället förutsätter att vi ställer krav. Det goda samhället är att ställa krav.

Age

• Applicants must be at least 18 years old

Residency

• An applicant must have been lawfully admitted to the United States for permanent residence. Lawfully admitted for permanent residence means having been legally accorded the privilege of residing permanently in the United States

Residence and Physical Presence

• has been lawfully admitted for permanent residence
• has resided continuously as a lawful permanent resident in the U.S. for at least 5 years prior to filing with no single absence from the United States of more than one year
• has been physically present in the United States for at least 30 months out of the previous five years

Good Moral Character

• an applicant is permanently barred from naturalization if he or she has ever been convicted of murder
• an applicant is also permanently barred from naturalization if he or she has been convicted of an aggravated felony

A person also cannot be found to be a person of good moral character if during the last five years he or she:

• has committed and been convicted of one or more crimes involving moral turpitude
• has committed and been convicted of 2 or more offenses for which the total sentence imposed was 5 years or more
• has committed and been convicted of any controlled substance law, except for a single offense of simple possession of 30 grams or less of marijuana
• has been confined to a penal institution during the statutory period, as a result of a conviction, for an aggregate period of 180 days or more
• has committed and been convicted of two or more gambling offenses
• is or has earned his or her principal income from illegal gambling
• is or has been involved in prostitution or commercialized vice
• is or has been involved in smuggling illegal aliens into the United States
• is or has been a habitual drunkard
• is practicing or has practiced polygamy
• has willfully failed or refused to support dependents
• has given false testimony, under oath, in order to receive a benefit under the Immigration and Nationality Act.

Attachment to the Constitution

• An applicant must show that he or she is attached to the principles of the Constitution of the United States.

Language

• Applicants for naturalization must be able to read, write, speak, and understand words in ordinary usage in the English language

United States Government and History Knowledge

• An applicant for naturalization must demonstrate a knowledge and understanding of the fundamentals of the history and of the principles and form of government of the United States.

Oath of Allegiance
By doing so, an applicant swears to:

• support the Constitution and obey the laws of the U.S
• renounce any foreign allegiance and/or foreign title
• bear arms for the Armed Forces of the U.S. or perform services for the government of the U.S. when required

Krav för att bli medborgare i Sverige:

• Du måste kunna styrka din identitet
• Du måste ha fyllt 18 år
• Du ska ha permanent uppehållstillstånd
• Du ska ha varit bosatt i Sverige i fem år eller fyra år om du är statslös eller har beviljats uppehållstillstånd som flykting
• Du måste ha skött dig bra i Sverige

Det sista villkoret betyder i praktiken ingenting: ”Om du har begått något brott kan du ändå bli svensk medborgare, men då måste du vänta en tid beroende på hur allvarligt brottet var” – väntetiden är mellan ett och tio år. Det är helt ok för grova brottslingar att bli medborgare i Sverige – inklusive mördare. Kanske ännu intressantare med jämförelsen är att det är tveksamt om de flesta av Sveriges samtida asylsökande alls skulle kunna få medborgarskap om de istället sökt sig till USA. I Sverige gömmer eller slänger över 90 % av alla asylsökande sina pass i syfte att vilseleda Migrationsverket [pdf]. Det minsta man kan säga är att det bryter mot moral-character-kravet och andemeningen i USAs residency-krav.

Ännu märkligare framstår den svenska mediedebatten. I den svenska debatten har det på allvar framförts argument om att enbart krav på att kunna språket ska betraktas som ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga”. Om språkkravet är ”rasistiskt” vad gör det USA till i så fall? Rimligtvis till en av världens mest ondskefulla, fascistiska diktaturer. Trots detta vill fler icke-amerikaner invandra till USA än till något annat land i världen.

Krav på att kunna språket för att få medborgarskap finns bland annat också i Danmark, Finland, Tyskland, Nederländerna, Spanien, Portugal, Bosnien-Hercegovina, Estland, Kroatien, Schweiz, Tjeckien, Turkiet, Ungern, Ukraina, Australien och Kanada. När får vi se de kravlöst multikulturella debattörerna ställa sig utanför Spaniens, Bosniens och Turkiets ambassader och skrika ”rasister” till dem?

Enligt migrationsforskare delar Sverige ut medborgarskap mer lättvindigt än något annat land i världen [pdf]. Sverige är ett av mycket få länder som nästan helt saknar kriterier för att få bli medborgare. Men så har det inte alltid varit. Ännu in på 80-talet hade Sverige språkkrav för medborgarskap. Den kravlöst multikulturella teorin påstår att liknande krav skapar konflikter istället för att motverka dem. Borttagandet av språkkravet borde sålunda resulterat i en förbättring av integrationen i Sverige sedan 80-talet. Verkligheten är förstås den rakt motsatta.

Ett samhälle förutsätter en grundläggande gemensam identitet, förståelse och solidaritet mellan medborgarna för att kunna fungera. Har man inte det uppstår splittring, konflikter, brottslighet, sociala problem, korruption och fusk. Med krav inför medborgarskapet skapas istället incitament för att solidarisera sig och lära sig om den nya gemenskap den invandrade önskar ingå i. Undersökningar visar att 70 % av svenskarna anser att – för att ta ett exempel – språkkrav för medborgarskap är rätt. Det är hög tid att sluta att dela ut medborgarskapet kravlöst i Sverige.

Om vi börjar med ateismen som religion. Ateism betyder bara att man inte tror på gudar eller övernaturliga högre makter. Att ateism skulle vara en religion är som att icke-frimärkssamlande skulle vara en hobby, att arbetslöshet skulle vara en typ av arbete eller att icke-svensk skulle vara en nationalitet. Att ateism är en religion är ett logiskt felslut – ett kategorifel.

Även om ateism skulle betraktas som en ”tro på något”, så räcker det inte med en tro på något för att det skall kallas religion. Religion förutsätter gudar eller högre makter. Nästan alltid förekommer heliga skrifter, riter och specifika moraliska doktriner. Ateism har inget av detta.

Sammankopplingar mellan ateism, nazism och kommunism är rena smutskastningsförsök. Rosenberg vill definiera även nazism och kommunism som religioner. Men nazism eller kommunism var inte religioner – de var politiska ideologier. Religion och politisk ideologi är inte samma sak, även om dessa kan ligga till grund för varandra. Vidare är det sakligt fel att den tyska nazismen var ateistisk – det är en pro-religiös myt. Nazismen var i själva verket starkt knuten till katolsk kristendom. Hitlers viktigaste ideologiska verk, Mein Kampf, är översållad med kristna bekännelser – i snitt en på var femte sida. Detta kristna idéarv var en viktig komponent i nazismens motvilja både mot judar och ateistiska rörelser som marxismen.

För kommunismens del är det är riktigt att den är ateistisk – men att framhålla den som sådan är ändå irrelevant. Det är inte på grund av att tex bolsjevikerna inte trodde på gud, som de förföljde och fängslade folk, utan av helt andra skäl. Om Rosenberg eller någon tror annorlunda, så får de gärna redovisa en seriös historiker som lyckas koppla kommunistisk förföljelse specifikt till gudlöshet, och trovärdigt redogöra för den kausala kopplingen. Det kommer de inte att lyckas med. Och även om det vore sant – vilken relevans har det idag?

Dagens ledande ateister utgörs av intellektuella och forskare som Richard Dawkins, Sam Harris, Daniel Dennet, Michael Onfray, Richard Carrier, Michael Martin, Ibn Warraq, Peter Singer, Slavoj Zizek, Gao Xingjian, Nadine Gordimer, Christopher Hitchens, Camille Paglia, Taslima Nasrin, AC Grayling, Salman Rushdie och Amartya Sen. Menar Rosenberg på allvar att deras utsökt intelligenta och detaljerade argument mot vidskeplighet och blind tro – men för skepticism, tolerans och kritiskt tänkande – egentligen kommer att leda till nazism?

Nästa fel Rosenberg gör är när han diskuterar tro och vetande och att ateister egentligen bara ”tror”. Det är en ren lek med ord. Det spelar ingen roll om man väljer att kalla kunskap och uppfattningar om världen för ”tro” eller för ”vetande”. Det som är väsenligt är vem som har rätt, eller mest rätt. Vem som begagnar de mest logiska, kongruenta argumenten och vem som har den bästa tillgängliga kunskapen på sin sida. Och att påstå att ledande naturvetenskapliga forskare som Richard Dawkins har lika lite insikt i hur världen har kommit till som en panteistisk bushman i Kalahari är våldsamt löjeväckande.

Att religioner är av ondo är i allra högsta grad något vi kan ha – och har – kunskap om. Inom samhällsvetenskapen finns massor av forskning över religionens effekt på samhället. Forskning som bland annat visar att även efter kontroll för andra faktorer så påverkar religionen islam ett land på så sätt att landet blir mindre demokratiskt och mindre jämlikt [pdf1], [pdf2], [pdf 3]. Att människan aldrig levt utan religion – vilket i sig är ett tveksamt påstående – är irrelevant och visar Rosenbergs totala okunskap om samhällsvetenskaplig metod.

Ett lika dåligt argument mot samtida ateistiska religionskritiker är att deras ateism är ”fundamentalistisk”. Först bör vi fråga oss vad det egentligen betyder att vara fundamentalistisk. Ordet fundamentalist kommer från ‘fundamenta’. Med fundamenta menas de urspungliga källorna eller centrala idéerna inom en viss doktrin, religion eller ideologi. Religiösa fundamentalister vill gå tillbaka till vad de ser som kärnan i deras religions budskap, till de rena doktriner som kännetecknade religionen innan den utsattes för sekulär uppblandning och försvagning. Det som krävs är alltså att det existerar specifika doktriner om något, som det är möjligt att gå tillbaka till.

Ateism kan därför aldrig vara fundamentalistisk. Det finns helt enkelt inga doktriner – fundamenta – att vara fundamentalistisk kring. Ateism är bara icke-tro.

Istället är det tvärt om: den nya vågen av ateistiskt försvar för förnuftet är en reaktion på växande religiös fundamentalism. Wahabbiter/salafister har kraftigt ökat sitt inflytande i den muslimska världen, med terror och förtryck som resultat. I väst har kristna radikaliserats och politiserats, i Indien tilltar doktrinär hinduism. Dessa rörelser är sant fundamentalistiska – de önskar gå tillbaka till sina fundamenta – till vad de ser som den rena sharia eller Bibelns heliga befallningar.

I en mer allmän mening kallar vi personer för fundamentalistiska när de fortsätter att förespråka vissa doktriner trots att det finns bätte argument tillgängliga. Fundamentalister förmår inte ändra uppfattning och är inte öppna för att ta till sig av nya intryck. Men det gäller nästan aldrig ateister, vågar jag påstå. Ledande ateister är så gott som alltid skeptiker – de är alltid öppna för andra argument. Men öppenheten kan och bör bara gälla för argument som är relevanta och hållbara. Problemet är att de troende aldrig någonsin kommer med hållbara argument – för samtliga kända gudar saknas minsta observation, några mirakel syns aldrig till och inga gudsargument förmår att hålla ihop logiskt.

Riktigheten i att kalla någon för fundamentalistisk eller ideologisk ligger inte i hur starkt denne försvarar en ståndpunkt. Fundamentalismen ligger i hur försvarbar ståndpunkten är i ljuset av tillgängliga observationer, argument och bevis. Alla påståenden om världen är helt enkelt inte likvärdiga. Att passionerat försvara att jorden är rund är inte fundamentalistiskt, ideologiskt eller religiöst i någon mening – oavsett hur starkt man försvarar detta. Att jorden är rund råkar nämligen vara korrekt – vi kan bekräfta detta faktum med oändligt många observationer och okrossbara logiska slutsatser.

Poängen med troende personer är just detta: de är fundamentlistiska därför att de fortsätter att tro på föreställningar eller doktriner som inte går att försvara när man resonerar logiskt och tar hänsyn till mänsklighetens bästa kunskap om hur världen är beskaffad.

Serien med smutskastande epitet har vuxit och de används allt oftare. Jag föreslår att de vanligaste och grövsta politiska smutskastningsorden utgörs av följande:

Vad är gemensamt med alla dessa ord? Vad är den retoriska funktionen hos dem? Vi ser direkt att inga av orden är sakargument – istället handlar det om att sätta ideologiska etiketter på motdebattören. Etiketternas funktion är att angripa debattörens ethos – hennes trovärdighet. Att smutsa henne så starkt att oavsett vad hon säger, och hur väl hon argumenterar, så skall läsarna eller lyssnarna inte tro henne.

Ibland går det ännu längre – man skapar en sådan rädsla för vissa argument att många inte ens vågar ta del av dem. Man väljer bort en viss tidskrift, man vågar inte klicka på en viss länk. Man censurerar. Man vågar inte länka. För det som en ”kommunist”, ”rasist” elller ”fascist” säger – det bara kan inte vara sant. Kanske fördärvas jag, smutsas jag – bara av att läsa själva texten. Just detta finns det särskilda faror med. Psykologisk forskning visar att alla har starka tendenser till att omedvetet välja bort argument som inte passar in i våra ideologiska ramar. Att förstärka den effekten är verkligen inte vad vi behöver i samhällsdebatten.

Inom retoriken är det välkänt att angrepp på ethos oftast är långt mer effektiva än argument i sak. Det är sant – de smutskastande orden har förödande effekt. De gör det därmed enkelt för sin användare. Den som nyttjar dem behöver inte argumentera. Behöver inte göra det där jobbiga – att presentera fakta, argumentera logiskt och tänka konsekvent.

De smutkastande etiketterna tenderar att stoppa debatten. De tillför inget utom att sabotera och förstöra politiska samtal. Därmed är användningen av dessa ord starkt antidemokratisk.

De flesta av orden äger en faktiskt motsvarighet och representerar existerande fenomen och ideologier. Att placera personer i sina ideologiska sammanhang kan ibland vara värdefullt. På samma sätt är de faktiska ideologierna förstås viktiga att diskutera. Men det är inte så de smutskastande orden används. Även om de motsvarar verkliga ideologier är etiketternas funktion knappast mer än rena personangrepp. De är så starkt värdeladdade att de i praktiken saknar språklig funktion utöver att överföra negativa värderingar på motdebattören. Det minsta man kan kräva av etiketter som stalinist, högerextrem eller islamofob är att deras relevans motiveras noga. Men så gott som alltid används dessa utan några som helst stödjande argument om etiketternas riktighet.

Smutskastningsbegreppen måste bort – istället för fler etiketter behöver vi fler sakliga argument. Inga ämnen eller perspektiv ska vara förbjudna på förhand. Det som avgör moralen hos en debattör är inte främst vilka ämnen, vinklar eller samhällsproblem hon uppmärksammar. Det är vilka förslag hon förespråkar och hur konsekvenserna av dessa lösningar blir.

Sammantaget ger en googling på ”restriktiv” och ”flykting” ca 27 400 träffar. Kombinationen ”inhuman” och ”flykting” ger 9 500. Men är påståendet om en restriktiv politik verkligen rimligt vid en jämförelse med andra länder?

Diagrammet ovan visar samtliga asylsökande per tusen invånare i EU-15 länderna och några jämförbara i-länder (klicka på bilden för komplett pdf)*. Jämförelsen visar att Sverige under perioden 1980-2005 har tagit emot fler flyktingar än något land i EU. Och långt mer än alla andra västländer utöver Schweiz**. Skillnaderna är dramatiska: Sveriges mottagargenerositet mot flyktingar har varit 57 % större än Danmarks, 194 % större än Kanadas, 260 % större än EU-snittet och 1900 gånger så stor som Japans! I dagsläget tar Sverige emot radikalt fler flyktingar per capita än något annat land i hela västvärlden – inte bara genuina utan även påstådda sådana. Nästan inga andra länder accepterar t ex asylsökande som vilseleder asyllandet om sin identitet – immigrationsländer som Australien skickar tillbaka samtliga [pdf]. Sverige tar däremot emot även asylsökande som önskar lura sig förbi systemet – över 90 % av de invandrade asylsökandena har kastat sina dokument. Som ett resultat av politiken uppgår Sveriges utlandsfödda population idag till 14 % av befolkningen – det är en högre andel än i USA under något år genom hela 1900-talet.

Nästa diagram, från OECD, jämför fördelningen av olika klasser immigranter. Jämförelsen visar att Sverige tar emot överlägset störst andel asylsökande, flyktingar och liknande (anhöriginvandrare hör samman med någon av grupperna, antingen arbetskraftsinvandrare eller asylsökande, dessa bör därför för Sveriges del räknas nästan uteslutande till asylsökarkategorin). Till andra länder migrerar till största delen arbetskraft – individer som är anpassade till det egna landets behov. Sverige har istället inriktat sig helt på asylsökande, på senare år främst från Mellanöstern, Östeuropa och Afrika. Enligt migrationsforskaren Rainer Müntz har invandrare från Afrika och Mellanöstern den klart lägsta utbildningsnivån av alla invandrargrupper till Europa [pdf]. Samtidigt investerar Sverige mest i R&D av alla stater – vi behöver lågutbildade kanske allra minst [pdf]. Sveriges invandring är tvärtemot andra länder nästan fullständigt inriktad på flyktingarnas behov istället för det egna samhällets.

Det är inte bara i fråga om flyktinginvandringens storlek som Sverige är unikt tillmötesgående. Diagrammet ovan visar att Sverige är mycket mer generöst med att ge nyanlända invandrare medborgarskap än genomsnittliga stater i västvärlden är (klicka på bilden för pdf)***. Medborgarskap i Sverige går att få efter bara 5 år – i andra länder, t ex Danmark, måste man vänta minst 7. I Sverige råder i praktiken inga som helst krav på att den nya medborgaren måste kunna något eller göra något för att få bli medborgare. I de flesta OECD-länder – t ex USA, Nederländerna och Danmark – måste man kunna språket och i åtskilliga andra måste man svära lojalitet mot sin nya gemenskap [pdf]. Enligt andra, nyare data naturaliserar Sverige utländska medborgare i högre takt än något annat land. Totalt sett har Sverige, enligt migrationsforskaren Elena Kyrklund, sannolikt världens mest generösa medborgarskapslagstiftning [pdf].

Denna fjärde jämförelse visar olika staters bidrag till FNs flyktingverksamhet, UNHCR. Sverige har under 2006-2007 gett jämförelsevis större bidrag till UNHCR än något annat land i hela världen (klicka på bilden för pdf). Det är inte en tillfällig trend, Sverige har varit en av de största bidragsgivarna sedan många år tillbaka [pdf]. Utöver det så har Sverige också hjälpt de asylsökande indirekt genom att under årtionden tillhöra de 3-4 största biståndsgivarna per capita i hela världen, liksom en av de stater som totalt sett fört den mest gynnsamma utrikespolitiken gentemot u-länder.

Men Sveriges självuppoffrande slutar inte där. När flyktingarna väl fått uppehållstillstånd erbjuds de världens mest generösa välfärdsförmåner. Jämför med hur andra länder vanligen gör: Kanadas starkt selektiva invandring förutsätter garantier om privat försörjning. USA har sedan 1996 i praktiken tagit bort alla socialbidragsmöjligheter för invandrare. Inte ens i grannskapsländerna Syrien, Jordanien och Libanon har irakier som invandrar någon automatisk rätt till arbete, skola eller hälsovård. Men i Sverige har nyanlända rätt till gratis språkundervisning, gratis tolkar, socialbidrag, a-kassa, arbete efter bara 4 månader, gratis skola, gratis sjukvård, gratis universitet… Helt nya bidragssystem har införts särskilt för invandrare: ”äldreförsörjningsstöd” låter inte invandrarkopplat men kom till för att försörja pensionerade asylinvandrare som inte har arbetat ihop till pension i Sverige.

Totalt sett har Sverige världens största sociala utgifter och i dagsläget tillfaller dessa helt oproportionerligt invandrarpopulationen: endast 27 % av invandrarna från Mellanöstern och Afrika tillhör kärnarbetskraften [pdf]. Det handlar om överföringar på många tiotals miljarder kronor per år från, om man generaliserar, arbetande svenskar till icke-arbetande asylinvandrare. Ekonomen Kjetil Storesletten har beräknat att en genomsnittlig invandrare till Sverige kostar samhället -175 000 netto över kursen av hela sitt liv[pdf].

Vidare ger Sverige större fri- och rättigheter till invandrare än vad andra länder gör [pdf]. Och trots enorma problem med segregation i en rad uppkomna etniska enklaver – i delar av Rosengård går 95 % arbetslösa – har alla asylsökande rätt att bosätta sig varhelst de vill.

Om någon fortfarande inte håller med om att Sveriges asylpolitik bör kallas generös så behöver denne inte nöja sig med min bedömning. Statsvetaren Kristina Boréus har analyserat motiven bakom den svenska asylpolitiken genom fem valrörelser. Hennes slutsats är att det viktigaste värdet bakom politiken var generositet [pdf].

Myten om den restriktiva politiken kan inte vara mer fel. Sverige har varit mer generöst mot jordens asylsökande och flyktingar än något annat land i hela världen. Samtidigt har vi sannolikt ställt lägre krav på invandrade än något annat samhälle gör. Trots att Sverige bara har 0,14 % av världens befolkning var vi världens fjärde största flyktingmottagare år 2006 – endast efter USA, Frankrike och Storbritannien – länder med 70-300 miljoner invånare. Även om vi inför ett totalstopp för all invandring skulle Sverige förbli det mest flyktingvänliga landet i världen. Och det i åratal framöver.

Sveriges politik är definitionsmässigt extrem.

Jag tycker det är bra och riktigt att vara generös, men en extrem politik är inte rättvis och den fungerar inte i längden. Det finns ingen anledning för någon svensk – ingrodd eller nyanländ – att känna sig skyldig att ta emot ännu fler asylsökande. Trots det fortsätter nästan alla större medier med kampanjer där den underliggande tonen är att skuldbelägga svenskarna ytterligare. Dessa implicita anklaganden övergår vid kritik ofta i direkt smutskastning istället för i saklig diskussion. Trots den majoritet som, med rätta, tycker att vi har tagit vårt ansvar redan [pdf].

Uppdatering: se Folkpartiets nya flyktingpolicy i DN

—

* Data från FNs flyktingfond UNHCR. Diagrammet visar antalet som sökt asyl. Har inte lyckats hitta uppdaterad, jämförande statistik från flera länder över vilken andel asylsökande som slutligen fått uppehållstillstånd. Enligt Nationmaster.com hade Sverige dock en av världens högsta andelar asylsökande som gavs permanent uppehållstillstånd under 80-talet och flera år in på 90-talet. Över en 25-årsperiod är det dessutom rimligt att antalet sökande (efterfrågan) nära speglar hur stor andel som faktiskt får stanna i slutändan (utbudet). Åtskilliga källor anger att idag får nästan alla asylsökande till Sverige får stanna, se tex Merit Wagers blogg. Storleksmässigt är den asylrelaterade invandringen mångdubbelt större, eftersom de flesta invandrare kommer som anhöriga.
** Sverige 58/1000, Schweiz 66/1000, Schweiz har dock radikalt ändrat sin asyllag medan Sveriges politik fortsätter. Dessutom skiljer sig Schweiz invandringsprofil, med mycket färre utom-européer, helt från Sveriges.
*** Data från OECD. Diagrammet visar andelen av alla utlandsfödda som år 2001 fått medborgarskap.

I Dagens Nyheter Kultur den 5/6 ställer du frågan om vad som hände i riksdagsvalet och om det är så att de fattiga i själva verket subventionerar de rika via välfärdssystemen.

Du sökte svar från ekonomer. Själv har jag snart avslutat mina ekonomistudier, och har intresserat mig en smula för forskning som kan besvara din fråga. Utan att jag har läst den studie du refererar, verkar inte Hans Andersson ha rätt*. Åtminstone har han det inte idag.

Flera samtida jämförelser visar den rakt motsatta bilden. Inkomststudier som baserar sig på Luxembourg Income Study, en färsk, omfattande kartläggning av inkomster och deras fördelning i en rad länder, visar att om Sverige inte hade en omfattande omfördelning via välfärdsstaten, så skulle Sverige vara ett av de mest ojämlika länderna i hela västvärlden. Men efter välfärdsstatens omfördelning har vi istället en av världens allra jämnaste inkomstfördelningar (UNDP 2005). Jämlikhet är oerhört viktigt: för de fattigas välfärd i rika stater är fördelning viktigare än nationalinkomst (Segal & Jackson 2004:16, UNDP 2005). Som resultat av vår utjämning av strukturella faktorer är Sverige ett land som i mycket högre grad än andra västländer belönar faktiskt arbete, istället för föräldrarnas klassmässiga status (se Segal & Jackson 2004:30, Blanden, Gregg & Machin 2005, jfr Bowles & Gintis 2002).

Enligt Timothy Smeeding, en av världens mest erkända inkomstforskare, finns det ett mycket starkt samband mellan sociala utgifter och fattigdom (Smeeding 2005). Fattigdomsnivåer, mätta som andel av medianinkomsten, kan till 80 % förklaras med storleken på de sociala utgifterna. Det visar att åtminstone den del av välfärden som avser sociala försäkringar är starkt omfördelande. Andra studier bekräftar att välfärdsstaten är den enskilt viktigaste faktorn som förklarar skillnader i fattigdom och inkomstfördelning (Brady 2006).

Totalt sett reduceras fattigdomen i Sverige med 77 % som en konsekvens av de sociala transfereringarna (Smeeding 2005). Det är mer än i alla andra undersöka länder. Fattigdomstalet för barn i Sverige sjunker från 17 % av alla barn till endast 4 % av alla barn efter det att välfärdsstaten har jämnat ut inkomsterna mellan fattiga och rika. För USA är skillnaden radikalt mindre: 23 % mot 22 – USAs ynkliga välfärdsprogram förmår inte lyfta mer än en procent av de fattiga barnen ur den belägenhet de själva inte kunnat rå över.

Ditt räkneexempel är därför dåligt: de fattiga använder välfärdsstaten i så mycket högre grad än de rika, att de mycket kraftigt förbättrar sin situation med den jämlika välfärd vi har. Vår värld är nämligen lika obönhörligt orättvis som den är konsekvent. Fattiga har större behov av alla slag: av såväl sjukvård som utbildning och socialförsäkringar, och de använder dessa också i högre utsträckning. Så länge vi har lika tillgång till dessa tjänster så kommer välfärdssystemen att hjälpa underklassen, och öka den samlade marginalnyttan i samhället.

Däremot visar andra studier att i förhållande till sina behov, så tenderar medel- och överklassen att utnyttja vissa välfärdssystem mer, beroende på deras bättre utbildning, information, och mycket starkare politiska organisering. Detta orättvisa överutnyttjande överväger dock inte den motiverade användning som underklassen är jämförelsevis mer förtjänt av.

Den första tolkningen av vad som hände i det senaste valet är sålunda rätt: den borgerliga regeringen underminerar välfärdsstaten för att på sikt avskaffa den.

Den mytiskt ”fria” marknad som idag är en tillbedd och aldrig ifrågasatt religion, skulle mycket kraftigt öka inkomstskillnader och fattigdom om den gavs fritt spelrum. Mer så i Sverige än i länder som Danmark, Norge, Tyskland, Canada med flera. Det är därför som de radikala försämringar som regeringen nu genomför måste betraktas som grymma. Och de kan inte skylla på att de inte förstår – enligt regeringens egen budgetproposition kommer ojämlikheten i Sverige att öka som ett resultat av deras politik.

—

* Tännsjö refererade en studie från 1970-talet av ekonomen Hans Andersson, som sades visa att eftersom medel/överklassen använde välfärdssystemen mer så subventionerades de i praktiken av underklassen.

Referenser

Blanden, Gregg & Machin (2005). Intergenerational Mobility in Europe and North America – A Report Supported by the Sutton Trust, Centre for Economic Performance, April 2005

UNDP (2005). Human Development Report 2005.

Uppsatsen finkammar riksdagsdokument och remisser under hela nuvarande URLs period – 1960-2005 – för att utröna vem som har haft makten över upphovsrättslagstiftningen. Flera tusen sidor text har analyserats från över 100 olika dokument. Metoden är att undersöka vem som politikerna refererar till och vem som får uttala sig i samband med lagstiftningen. Det visar sig att producenterna — mediebolag tillsammans med kreatörer — har regerat nästan oinskränkt: ”Upphovsrättens utformning har dominerats av producentintressen med ingen eller mycket liten hänsyn till nyttjare av kultur och information”.

• Av 24 större lagändringar sedan 1960 har 22 gjort upphovsrätten mer restriktiv
• 83 % av remissinstanserna 1960-2005 kommer från intressen som förespråkar/tjänar på mer restriktiv upphovsrätt
• Konsumentintresset representeras av mindre än 2,2 % av de aktörer som varit remissinstans eller som nämns av lagstiftarna
• 97 % av de nämnda aktörerna i de viktigaste dokumenten, Riksdagens Lagutskotts betänkanden, tillhör producentintresset
• 94 % av argumenten för eller emot mer upphovsrätt i betänkandena förespråkar mer restriktiv upphovsrätt
• Det föreligger klara, statistiskt signifikanta och robusta samband mellan vilka upphovsrättsintressen som refereras i riksdagens dokument och hur upphovsrättsrestriktiv lagstiftningen faktiskt blir (p typiskt sett under 0,01; R2=0,35-0,51)
• Endast vid ett tillfälle har riksdagen gått emot regeringen i någon väsentlig utsträckning och röstat för en relativt sett mer upphovsrättsliberal hållning

Orsaker till producentsidans makt är främst helt olika förmåga att lösa problem med kollektivt handlande. De splittrade konsumenterna har var för sig alltför svaga motiv att försöka gå samman och påverka lagarna. Men även brist på ekonomiska resurser och legitmitet spelar roll. Producenterna har utnyttjat sitt övertag och spelat ut de politiska partierna till sin fördel över höger-vänsterskalan. Resultatet är ett slags ideologisk utträngning inom partierna. Dessutom har mediebolagen och kreatörerna utnyttjat lagstiftningsningsprocessen strategiskt. De har utgått från internationella fördrag och pressat fram ”harmoniseringar” som alltid går i deras riktning inom olika länder. Utöver producenter är jurister en grupp som bär ett avgörande ansvar för att lagstiftningen blivit så ensidig.

Uppsaten är framlagd i statsvetenskap, vid Stockholms Universitet. Handledare var den sympatiske professor Tommy Möller (en av Sveriges mest allmänt kända statsvetare, flitig kommentator i TV och Stockholmspress och före detta politiskt sakkunnig i Carl Bildts regering 91-94). Eftersom uppsatsen sammanställt ett ganska stort och nytt datamaterial kommer jag att publicera detta här på www.ulfpettersson.se.

Jag skulle gissa att uppsatsen är intressant för alla som på allvar intresserar sig för debatten om upphovsrätt och fildelning.

Uppsatsen är fri att kopiera och modifiera och laddas bäst ner här: Makten över kopieringen [378KB pdf].

Ett 40 tal personer lyssnade. Publiken verkade bestå mest av folk som engagerar sig i olika konsumentsammanhang, två aktiva frågare var en journalist från Råd och Rön och en norsk konsumentrepresentant. Bara jag och två till såg ut att vara under 30, eller i den ålder där folk fildelar i större utsträckning. Konsumentföreträdarna var påtagligt lama, de delade helt skivindustrins grundperspektiv.

KTH-forskaren Selg framhöll fildelare som avancerade konsumenter av digitalt stoff och redogjorde för forskning på hur fildelning hade små effekter på musikförsäljningen. Han var definitivt vettigast i debatten. Nån snubbe snackade om att konsumenter inte accepterade för hård/restriktiv DRM. Därefter tog skivbolagsdirektören Ludvig Werner till orda. Han etablerade en retorisk strategi där han ”inte ville prata fildelning” eftersom det ju var avgjort att fildelning var olagligt. Han påstod att ”alla tycker lika” om upphovsrätt. ”Vi skall vara så oerhört stolta över copyright” eftersom vi värderar skapande högt. Man kan ju inte ”ge bort musik gratis”. Legal fildelning kräver, påstod han i sin första lögn; ”helt avskaffad copyright”. Han ställde den retoriska frågan: Varför ska just musik vara gratis? Jag ville svara: på grund av utbud och efterfrågan men höll snällt klaffen.

Werner menade att branschen inte ville begränsa utbudet på musik. Nej, visst inte, en prisfixande oligopolbransch är ju inte en prisfixande oligopolbransch ifall en av dess egna direktörer definierar saken annorlunda. Han visste också att ”DRM inte är ont” eftersom DRM egentligen bara innebär ytterligare information om musiken. Det finns inga egentliga problem med DRM, ett problem var däremot att skapa ”acceptans” för DRM: det ”sker ju inte över en natt”. Han anförde den högst vetenskapliga studie som skivbolagen genomfört bland 13-åringar på Lunarstorm som argument mot KTHs forskning. Han ljög igen när han påstod att kopiering drabbar alla artister lika.

Skivbolagsdirektören var ändå mycket bra retoriskt och tog klart hem debatten, särskilt mot de grå KTH-forskarna och de vaga och förvirrade konsumentpersonerna. Han låtsades hålla med alla så mycket som möjligt utan att ge några koncessioner. Så är det ofta med näringslivspersoner på högre nivå. VD:ar är vana att hålla föredrag och de högre lönerna drar till sig rapphet, självsäkerhet och vassare armbågar. Motintressen i liknande debatter är ofta mycket idealistiska och faktiskt mer retoriskt ovana.

Därefter höll konsumentföreträdaren fegt med i nästan hela världsbilden, folk skall naturligtvis inte ”stjäla” musik. Han köpte felaktigt en retorisk jämförelse mellan utsläppsrätter på koldioxid (negativ externalitet) och upphovsrättsmonopol på musik (positiv externalitet). Han vågade sig som mest på att senare säga: ”man skulle kunna tänka sig att artister arbetar mot andra inkomster”.

Juristen Westman, en flitigt använd mediakommentator i frågan, tror inte heller på problem med DRM. Dessa kommer ”marknaden” att lösa. Vilken marknad? Upphovsrättsekonomier grundar sig på monopol och omfattar marknadsmisslyckanden i strömhopp: icke-rivalitet, skalfördelar, imperfekt information, vertikal integration, adaptiva preferenser, nätverksexternaliteter och så vidare… Westman menade att ”det viktiga var att slå vakt om själva upphovsrättssystemet” (medhåll av LW). Ingen oberoende forskningsansats av juristen där inte, alltså. Westman vill mentalt förbereda konsumenter på en ond tid: de rättigheter som vi har haft i en fysisk värld kan man inte förvänta sig digitalt. Acceptans för dessa minskade rättigheter skall lösas med ”information”. Vi har propaganda att vänta, med andra ord, och av auditoriet att döma har den redan kommit långt.