Hur ligger det till egentligen? Har samhället blivit mer brottsligt? Har våldsbrotten ökat? För att försöka avgöra frågan så att vi kan slippa debatten i framtiden, har jag finkammat tillgänglig forskning och statistiska källor om brottsutvecklingen i Sverige. Utvecklingen presenteras här i 12 grafer. Alla grafer finns som pdf.

• Den här artikeln sammanställer därmed det största antalet källor över brottstrender i Sverige som jag har sett, inklusive forskningsöversikter
• De flesta graferna är mycket detaljerade eftersom de innehåller mycket information, för att se tydligt måste man klicka på bilden för att se pdf-diagrammet
• De data jag redogör för är samma som kriminologerna använder, den här analysen använder delvis bättre kvantitativa metoder än vad svenska kriminologer typiskt gör i sina skrifter
• Alla relevanta diagram redogör för trender per capita, alltså med hänsyn taget till befolkningsstorleken
• Jag visar trendlinjer och stora, detaljerade diagram så att alla kan se utvecklingen själv
• Alla datakällor redovisar hela trendserien så långt tillbaka som jag har hittat data
• Resultatet är entydigt när det analyseras rätt

Att avgöra trender visuellt i grafer kan vara svårt när kurvan går upp och ner över åren. Lyckligtvis går det att bestämma om en trend minskar eller ökar matematiskt, med hjälp av regressions- eller trendlinjer. För att göra det lättare att se trenden, finns trendlinjer i alla diagram där det inte blivit alltför plottrigt. De flesta grafer med trendlinjer anger R2-värdet och regressionens formel (typ y = 0,78x + 10). Formeln tolkas (förenklat) så här: om det står ett minustecken framför x-termen så är den trenden minskande. Annars ökar den. Enligt Farrington et al (2004) är en ökande brottstrend att betrakta som stark om den positiva tidskorrelationen är över 0,5 [pdf]. Det motsvarar en R2 på 0,25.

Vi börjar med att se på anmälda brott. Grafen nedan visar det totala antalet anmälda brott per capita för hela perioden enligt BRÅs statistik, 1950-2005 [klicka för pdf].

Det står klart av figuren att anmäld total brottslighet har ökat kraftigt sedan 50-talet. Sedan 1990 har den totala anmälda brottsligheten inte ökat. Men det bror på minskningar endast inom kategorierna bedrägeri- och tillgreppsbrott. Tillgreppsbrott – stölder och rån – är den absolut största brottskategorin, så mindre minskningar i vanliga stöldbrott – tex cykelstölder och snatteri – maskerar ökningar inom de flesta mer allvarliga brottstyper. I nästa graf visas dessa [klicka för pdf].

Diagrammet visar att såväl anmälda mord och dråp, liksom misshandel, narkotikabrott, skadegörelse, rån samt sexualbrott och våldtäkter har ökat. Alla har ökat mer eller mindre konstant oavsett val av period, med undantag för narkotikabrott.

Hur ser det då ut om vi går till andra datakällor än anmälda brott? Antalet fängslade och övervakande per capita visas nedan [klicka för pdf].

Både antalet fångar och medelbeläggningen har ökat som andel av befolkningen. Även antalet brottslingar som dömts till övervakning har ökat per capita sedan 1989. Att vårddygnen per capita inte har ökat i samma takt, indikerar att ökningen inte främst har med hårdare straff att göra. Till nästa källa. En bekräftande datakälla vad gäller våld, är andelen personer som skrivs in på sjukhus för misshandel. Dessa tas upp i patientregister och registreras av Socialstyrelsen. På grund av omläggningar i statistiken mot slutet av 90-talet (97), är siffrorna helt säkra först efter 1997 [klicka för pdf].

Trenden efter 1997 är ökande [pdf]. Tragiskt nog ökar även antalet misshandlade barn som läggs in på sjukhus [pdf]. Men alla som söker vård för misshandel hamnar inte i slutenvården. I och med vårdutvecklingen skrivs färre och färre in på sjukhus för övernattning. Därför krävs data från akutmottagningar för att se om misshandelsfallen verkligen ökar [klicka för pdf].

Södersjukhuset är norra Europas största akutmottagning och en av två för Sveriges huvudstad. Sedan tolv år tillbaka har antalet misshandelsfall på SÖS-akuten ökat med över 30 % [pdf]. Även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset rapporteras ökningar, liksom för Norrlands Universitetssjukhus. Så långt sjukhus. En ytterligare källa till brottsdata är offerundersökningar. I Sverige genomför SCB sin Undersökning av levnadsförhållanden med jämna mellanrum. Den innehåller en mängd trygghetsindikatorer för brottslighet [pdf]. Grafen nedan redovisar de mest relevanta av dessa [klicka för pdf].

Samtliga trender är positiva över perioden 1980-2005. Andelen personer som anger att de blivit utsatta för hot eller våld det senaste året har ökat från 5,5 % till runt 8 % av befolkningen, en ökning med 45 %. För vissa indikatorer syns de högsta värdena i slutet av 80 eller början av 90-talet, men alla trender är konsistent positiva förutom andelen utsatta för stöld eller skadegörelse.

Ytterligare en återkommande offerundersökning är BRÅs frågor om brottslighet bland skolungdomar. Brå frågar ett urval niondeklassare dels hur många stölder, hot och våldshandlingar de själva vågar uppge att de begått, dels hur många de har utsatts för. Ett stort problem i den undersökningen är att ungdomar som inte går i skolan begår klart mer brott. I den senaste rapporten av resultaten lägger BRÅ stor vikt vid att andelen ungdomar som själva erkänner brott har minskat [pdf]. Men på frågan hur många brott ungdomarna själva utsätts för, anger niondeklassarna i stort sett lika mycket stölder som tidigare, och en klar ökning av våldet. Rimligtvis är frågor om utsatthet för brott mer trovärdiga än frågor om vilka brott en 15-åring själv erkänner. Diagrammet nedan visar därför trenden för andelen niondeklassare som utsatts för brott [klicka för pdf].

I diagrammet ser vi att andelen niondeklassare som anger att de utsatts för cykel- eller plånboksstöld har minskat starkt, andelen hotade har (tveksamt) minskat något, andelen som totalt utsätts för stöld är oförändrad, liksom andelen utsatta för ”grövre våld”. Andelen ungdomar som utsatts för ”annan stöld” har ökat starkt, och andelen utsatta för ”lindrigt våld” har ökat starkt. Om BRÅ hade sammanfört kategorierna ”grovt” och ”lindrigt” våld – man har gjort motsvarande för stöld – hade även denna undersökning visat på en klar ökning av våldet bland ungdomar.

Men SCBs ULF och BRÅs ungdomsundersökning är inte de enda offerundersökningarna för Sverige. Inom EU genomförs studien European Crime and Safety Survey med några års mellanrum – grafen nedan visar samtliga indikatorer för Sverige [pdf]. Stöldfrågorna har streckmarkerats för att göra grafen tydligare [klicka för pdf].

Både hot och misshandel, rån och sexualbrott har ökat konsekvent i Sverige mellan 1992 och 2005, enligt denna internationella studies mest heltäckande fråga. Ökningen för sexualbrott är extrem, 275 % på 13 år. Däremot har flera typer av stöldbrott minskat, t ex inbrott och bilstölder.

För att vi tydligare ska se att det endast är stöldbrotten som har minskat, jämför jag huvudkategorier av ”totalbrottslighet enligt EU ICS”, stöldbrotten och vålds- och sexualbrotten i nästa graf [klicka för pdf].

Den sammanlagda trenden är att brottsligheten har ökat, dock inte jämnt fördelat över hela perioden. Stöldbrotten har minskat, andelen utsatta för vålds- och sexualbrott har ökat klart – 28 % – över perioden.

Med grund i dessa av varandra oberoende data kan vi redan dra slutsatser. Men för att visa att den här analysen inte är något jag själv kokat ihop, har även ledande internationella brottsforskare – dock inte från BRÅ – analyserat delar av samma data med samma slutsatser. Farrington et al (2004) sammanställer följande data över sex allvarliga brott i Sverige enligt grafen nedan [klicka för pdf].

Notera att de två oberoende måtten register- och offerundersökningar visar ganska konsekventa kurvor och nivåer. Studiens slutsats för Sverige är att redovisade brott som misshandel, rån och våldtäkt har ökat per capita under perioden 1980-1998. Det gäller även antalet mord [pdf].

In general, violent crime increased over the study period. This held for homicide, assault, robbery and rape, and in the case of assault, where survey data are available

Den enda minskningen gäller tillgreppsbrottet inbrott:

Of the studied types of crime, residential burglary is the one that shows most deviation from the general pattern. There is a weak trend of decrease.

Men vi behöver inte nöja oss med det. Det finns ännu fler indikatorer på att brottsligheten ökar generellt. En intressant indikator, som inte har redovisats tidigare, är antalet övervakningskameror. Att sätta upp en kamera kräver tillstånd av Länsstyrelsen, så antalet kameror registreras där. Antalet kameror är både en bättre och sämre mätare än andra mått. Det kan bli fler kameror på grund av lägre priser på elektronik. Men samtidigt är kamerasystem fortfarande dyra investeringar – det finns få skäl att betala för dem om man verkligen inte behöver skydda sig mot ökande brottslighet [klicka för pdf].

Som vi ser har antalet tillstånd för övervakningskameror ökat kraftigt i Stockholms län sedan 2001. Det är konsekvent med all annan data om reella ökningar av skadegörelse och våldsbrottslighet.

En ytterligare indikator – vår sista med eget diagram – på om våldet och hoten ökar i samhället, är antalet personer som lever med skyddad identitet. Att leva under skyddad identitet ställer till med mycket svåra problem med vardagslivet för dem som tvingas till det. Att leva så gör man bara vid mycket allvarliga hot mot sin person. Skyddad identitet finns i tre varianter, sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Antalet registeras av Skatteverket [klicka för pdf].

Som vi ser i diagrammet har det totala antalet personer med skyddad identitet i Sverige ökat från 4700 år 1993 till över 11000 år 2007. Det kan tänkas att en del av ökningen beror på ”ackumulering” av brottsoffer eftersom nya fylls på år efter år. Men samtidigt försvinner behovet av en skyddad identitet över tid, eftersom både brottslingar och offer dör och blir äldre.

Därutöver finns ännu fler indikatorer på ökande brottslighet i samhället i stort:

• Klotter, skadegörelse och nedskräpning ökar [pdf].
• Helt nya brott som hedersmord, gruppvåldtäkter och stenkastning mot polis och ambulans har tillkommit.
• Antalet skolbränder ökar kraftigt.
• Våld på arbetsplatser ökar.
• Polisens uppklarningsprocent minskar.

Men ännu intressantare än den deprimerande trenden, är varför brottsligheten ökar. Det ligger egentligen utanför den här artikeln, men jag har ändå gjort en graf över två indikatorer från SCBs ULF: ”hot och våld” och ”avstått att gå ut”. I den sista grafen visas dessa indikatorer tillsammans med några av de vanligaste makrofaktorerna för brott, trender för arbetslöshet, inkomstojämlikhet, och andelarna unga och utlandsfödda [pdf].

Den här artikeln sammanställer minst åtta helt oberoende datakällor och tusentals separata stickprovstillfällen. Utöver tillgreppsbrott är nästan alla trendlinjer positiva, åtskilliga med R2-värden som bör räknas som starka ökningar, enligt litteraturen. Det stämmer inte att det bara är ”anmälningsbenägenheten” som ökar, varken för våld mot människor eller andra brott. I de få fall där separata datakällor pekar år olika håll, till exempel för våldsbrott enligt offerundersökningar de senaste åren, visar de indikatorer som ger det mest tillförlitliga datat på ökningar. Ökningar av antalet misshandelsfall på sjukhusen – en källa som saknar bortfall – kan näppeligen bero på anmälningsbenägenhet. Sverige tycks bli mer kriminellt. Att flera stöldbrott inte ökar trots att människor generellt blir mer kriminella, är inte svårt att förklara som undantag med utgångspunkt i bättre stöldskydd, larm och lås. Ökningarna är sammantaget inte tillfälliga. Det finns fluktuationer i trenderna, men den enda rimliga helhetsbilden är att brottsligheten i Sverige har ökat per capita, oavsett om vi ser till 5, 10, 20 eller 50 år tillbaka. Vilka slutsatser kan vi dra från det här?

• Som helhet sett ökar brottsligt beteende i Sverige
• Undantaget utgörs av de flesta stöld- och tillgreppsbrott, som minskar
• Även våldsbrottsligheten ökar reellt
• Ökningarna av mord, våldtäkter, rån, misshandel och skadegörelse är i stort konsekventa oavsett periodval

Uppdatering:
Jag har lagt till två diagram, ett med data från BRÅs ungdomsundersökning, samt ett med uppgifter om skyddade identiteter. Diagrammet över misshandelsfall på Sahlgrenska är uppdaterat med bättre data. Dessutom har jag skrivit om texten en smula.

Men länka till studierna är tydligen fortfarande svårt, så här är några av dem: Science, Science, PNAS, Science.

Däremot är det inte helt och hållet min bild att nationalekonomi traditionellt har beskrivit människor som enbart egoistiska – även om det ofta tolkas så utåt av många som vill använda ekonomi i politiska syften. Snarare handlar det om att man beskriver människor som dels nyttomaximerande samtidigt som de reagerar på incitament. Det ger resultat som i förenklade modeller framstår som kortsiktigt själviska. Men det är bara en liten del av forskningen, samtidigt finns det en stor ekonomisk litteratur som handlar om möjligheter till att samarbeta för att skapa gemensamma nyttor.

Men visst är det klart att det blir svårare att argumentera för mer reduktionistiska och kortsiktiga nyliberala samhällslösningar när en extra kostnad gentemot dem är att de är rent kognitivt icke-intuitiva och skapar konflikter.

Hur som helst är det mycket välkommet att samhällsvetenskapen börjar närma sig de kognitiva grunderna för mänskligt handlande. Det är dessutom inte bara i ekonomi som samhällsforskare har börjat använda neurologiska mätningar, även i tex religionsstudier, psykologi och statsvetenskap verkar det vara högsta mode idag med liknande studier.

Den uppmärksammande ekonomen Ernst Fehr har en hemsida här. Armin Falk syns här. Två andra kända forskare som på senare tid publicerat mycket om samma sak, är Samuel Bowles och Herbert Gintis.

Max Weber räknas som en av den klassiska sociologins stora företrädare, tillsammans med Emile Durkheim och Karl Marx. Weber intresserade sig bland annat för stratifiering (hur samhället skiktas), för byråkratier och rationalitet men också för hur ideologi och religion påverkar samhället. En av Webers mest berömda teser gäller den protestantiska arbetsetiken. Med det begreppet försökte Weber förklara varför kapitalismen och den enorma produktivitetsökning som inträffat i Västeuropa hade uppstått just där. Weber menade att orsaken var protestantisk – luthersk eller kalvinistisk – religion som satte värde dels på hårt arbete, men också på ett enkelt leverne som främjade sparande istället för konsumtion.

Efter Weber har det uppstått stor debatt i samhällsvetenskapen om Weber hade rätt eller inte. Historiskt är det så att protestantiska länder industrialiserades först, men orsaken kan ändå vara någon annan.

Nu har en brittisk ekonom, Horst Feldmann, prövat den protestantiska arbetsetiken genom en noggrann studie där han, enligt TT, kontrollerar för andra faktorer som arbetskraftens rörlighet, arbetsmarknadens regelverk, de lagar som företagen måste följa och skattenivån. Urvalet är 80 länder, och enligt DN spelar inga av dessa faktorer någon roll.

Istället är det protestantismen och dess nationella kulturarv som ger högre sysselsättning, med 6 % i genomsnitt. Feldmann:

Religion does not necessarily have a direct impact upon most people’s behaviour today, rather, the impact of religion may be indirect, for example, in helping shape the national culture of a given society. In its early days, Protestantism promoted the virtue of hard and diligent work amongst its adherents, who judged one another by conformity to this standard.

Men samma kulturarv finns inte i länder med andra religiösa traditioner:

Conversely, countries dominated by other religions, such as Catholicism, Islam and Buddhism, are likely to have developed a national culture that does not put a high value on hard and diligent work and often is hostile toward paid employment of women.

Den här studien har ovanligt nog uppmärksammats av flera tidningar via TT, men inga av dem klarar av att länka vare sig till författaren eller studien i sig. Tyvärr har inte tidskriften, American Journal of Economics and Sociology, lagt ut numret med studien på nätet ännu. Eftersom tidningar ofta har svårt att tolka sån här forskning rätt, så återstår det att se om de har gjort det, när studien väl hamnar på nätet.

Dessutom är det typiskt att när forskningsresultat om religioners effekt dyker upp, så söker media ofta ”balansera” det hela med kommentarer från präster och imamer från andra religioner. Men exakt vilken samhällsvetenskaplig kompetens har dessa? Förstår de att tolka, t ex, log-linjär modeller med maximum-likelihood metoder och robusta standardfel? Om de gör det, ok, men tills dess är uttalanden från diverse religiösa företrädare blott lösa tyckanden och har inget i forskningsrapportering att göra.

Samtidigt är den samhällsvetenskapliga forskningen djupt föraktad och missförstådd. Å ena sidan angrips den av postmodernister och kulturvetare som inte förstår sig på systematisk metod och som ibland t om förnekar att objektiv kunskap är möjlig. Å andra sidan teknokrater och naturvetare som tror att samtida samhällsforskning är lika flummig och ovetenskaplig som kulturvetarnas lösa tyckanden, utan att ha minsta kunskap om forskningen själva.

Hur som helst, en stor fördel när man studerar är att man får tillgång till vetenskapliga journaler där man kan läsa – eller ännu bättre, ladda ner – studier man tycker är intressanta. Med åren har jag samlat på mig ett ganska juste digitalt bibliotek med studier som jag av olika anledningar tyckt att jag vill ha kvar. Den här pdf-samlingen har växt till inte mindre än 1,8 GB, och mer än 3000 filer (!)*. Nästan allt är pdf:er, och det allra mesta är forskningsartiklar.

Mycket av det här är intressanta saker som det ändå inte rapporteras om i media. Samhällsvetenskapliga studier kommer mycket sällan med i tidningen, trots de hundratusentals begåvade forskare världen över som arbetar hårt med att faktiskt försöka förstå hur samhället fungerar. För att få verkligt informerade medborgare vore det långt bättre att ta upp mer robusta forskningsresultat istället för de ständiga anekdotiska engångshändelser som media matar oss med, men som de ändå försvarar med högtravande ord om att ”granska makten”. Och när samhällsvetenskapliga studier väl uppmärksammas har media ofta en agenda och väljer att vinkla eller tolka studierna mer eller mindre tendentiöst.

Jag ska försöka blogga mer intressant samhällsvetenskaplig forskning i fortsättningen.

—
* Om det är någon som vill swappa artiklar så säg till; jag har särskilt mycket i ämnena ekonomi och statsvetenskap (mer specifikt upphovsrätt, inkomststudier och mångkulturella samhällen) men även en hel del psykologi, sociologi/kriminologi och religionsstudier

Om vi börjar med ateismen som religion. Ateism betyder bara att man inte tror på gudar eller övernaturliga högre makter. Att ateism skulle vara en religion är som att icke-frimärkssamlande skulle vara en hobby, att arbetslöshet skulle vara en typ av arbete eller att icke-svensk skulle vara en nationalitet. Att ateism är en religion är ett logiskt felslut – ett kategorifel.

Även om ateism skulle betraktas som en ”tro på något”, så räcker det inte med en tro på något för att det skall kallas religion. Religion förutsätter gudar eller högre makter. Nästan alltid förekommer heliga skrifter, riter och specifika moraliska doktriner. Ateism har inget av detta.

Sammankopplingar mellan ateism, nazism och kommunism är rena smutskastningsförsök. Rosenberg vill definiera även nazism och kommunism som religioner. Men nazism eller kommunism var inte religioner – de var politiska ideologier. Religion och politisk ideologi är inte samma sak, även om dessa kan ligga till grund för varandra. Vidare är det sakligt fel att den tyska nazismen var ateistisk – det är en pro-religiös myt. Nazismen var i själva verket starkt knuten till katolsk kristendom. Hitlers viktigaste ideologiska verk, Mein Kampf, är översållad med kristna bekännelser – i snitt en på var femte sida. Detta kristna idéarv var en viktig komponent i nazismens motvilja både mot judar och ateistiska rörelser som marxismen.

För kommunismens del är det är riktigt att den är ateistisk – men att framhålla den som sådan är ändå irrelevant. Det är inte på grund av att tex bolsjevikerna inte trodde på gud, som de förföljde och fängslade folk, utan av helt andra skäl. Om Rosenberg eller någon tror annorlunda, så får de gärna redovisa en seriös historiker som lyckas koppla kommunistisk förföljelse specifikt till gudlöshet, och trovärdigt redogöra för den kausala kopplingen. Det kommer de inte att lyckas med. Och även om det vore sant – vilken relevans har det idag?

Dagens ledande ateister utgörs av intellektuella och forskare som Richard Dawkins, Sam Harris, Daniel Dennet, Michael Onfray, Richard Carrier, Michael Martin, Ibn Warraq, Peter Singer, Slavoj Zizek, Gao Xingjian, Nadine Gordimer, Christopher Hitchens, Camille Paglia, Taslima Nasrin, AC Grayling, Salman Rushdie och Amartya Sen. Menar Rosenberg på allvar att deras utsökt intelligenta och detaljerade argument mot vidskeplighet och blind tro – men för skepticism, tolerans och kritiskt tänkande – egentligen kommer att leda till nazism?

Nästa fel Rosenberg gör är när han diskuterar tro och vetande och att ateister egentligen bara ”tror”. Det är en ren lek med ord. Det spelar ingen roll om man väljer att kalla kunskap och uppfattningar om världen för ”tro” eller för ”vetande”. Det som är väsenligt är vem som har rätt, eller mest rätt. Vem som begagnar de mest logiska, kongruenta argumenten och vem som har den bästa tillgängliga kunskapen på sin sida. Och att påstå att ledande naturvetenskapliga forskare som Richard Dawkins har lika lite insikt i hur världen har kommit till som en panteistisk bushman i Kalahari är våldsamt löjeväckande.

Att religioner är av ondo är i allra högsta grad något vi kan ha – och har – kunskap om. Inom samhällsvetenskapen finns massor av forskning över religionens effekt på samhället. Forskning som bland annat visar att även efter kontroll för andra faktorer så påverkar religionen islam ett land på så sätt att landet blir mindre demokratiskt och mindre jämlikt [pdf1], [pdf2], [pdf 3]. Att människan aldrig levt utan religion – vilket i sig är ett tveksamt påstående – är irrelevant och visar Rosenbergs totala okunskap om samhällsvetenskaplig metod.

Ett lika dåligt argument mot samtida ateistiska religionskritiker är att deras ateism är ”fundamentalistisk”. Först bör vi fråga oss vad det egentligen betyder att vara fundamentalistisk. Ordet fundamentalist kommer från ‘fundamenta’. Med fundamenta menas de urspungliga källorna eller centrala idéerna inom en viss doktrin, religion eller ideologi. Religiösa fundamentalister vill gå tillbaka till vad de ser som kärnan i deras religions budskap, till de rena doktriner som kännetecknade religionen innan den utsattes för sekulär uppblandning och försvagning. Det som krävs är alltså att det existerar specifika doktriner om något, som det är möjligt att gå tillbaka till.

Ateism kan därför aldrig vara fundamentalistisk. Det finns helt enkelt inga doktriner – fundamenta – att vara fundamentalistisk kring. Ateism är bara icke-tro.

Istället är det tvärt om: den nya vågen av ateistiskt försvar för förnuftet är en reaktion på växande religiös fundamentalism. Wahabbiter/salafister har kraftigt ökat sitt inflytande i den muslimska världen, med terror och förtryck som resultat. I väst har kristna radikaliserats och politiserats, i Indien tilltar doktrinär hinduism. Dessa rörelser är sant fundamentalistiska – de önskar gå tillbaka till sina fundamenta – till vad de ser som den rena sharia eller Bibelns heliga befallningar.

I en mer allmän mening kallar vi personer för fundamentalistiska när de fortsätter att förespråka vissa doktriner trots att det finns bätte argument tillgängliga. Fundamentalister förmår inte ändra uppfattning och är inte öppna för att ta till sig av nya intryck. Men det gäller nästan aldrig ateister, vågar jag påstå. Ledande ateister är så gott som alltid skeptiker – de är alltid öppna för andra argument. Men öppenheten kan och bör bara gälla för argument som är relevanta och hållbara. Problemet är att de troende aldrig någonsin kommer med hållbara argument – för samtliga kända gudar saknas minsta observation, några mirakel syns aldrig till och inga gudsargument förmår att hålla ihop logiskt.

Riktigheten i att kalla någon för fundamentalistisk eller ideologisk ligger inte i hur starkt denne försvarar en ståndpunkt. Fundamentalismen ligger i hur försvarbar ståndpunkten är i ljuset av tillgängliga observationer, argument och bevis. Alla påståenden om världen är helt enkelt inte likvärdiga. Att passionerat försvara att jorden är rund är inte fundamentalistiskt, ideologiskt eller religiöst i någon mening – oavsett hur starkt man försvarar detta. Att jorden är rund råkar nämligen vara korrekt – vi kan bekräfta detta faktum med oändligt många observationer och okrossbara logiska slutsatser.

Poängen med troende personer är just detta: de är fundamentlistiska därför att de fortsätter att tro på föreställningar eller doktriner som inte går att försvara när man resonerar logiskt och tar hänsyn till mänsklighetens bästa kunskap om hur världen är beskaffad.

Men det intressantaste är inte bilderna i sig utan debatten om dem. Naiva och politiskt korrekta kulturpersoner har visat sig försvara censuren och svenska troende muslimer stämmer in. I kommentar efter kommentar kräver de att bilder av Profeten censureras. Åtskilliga svenska muslimer tycks inte dela uppfattningen att yttrandefriheten skall gälla även religion. Och det trots att frågan gäller blott tre stycken teckningar. Teckningar som dessutom aldrig har visats i färdigt skick.

Det slutna forumet Sindbad betecknar sig som ”muslimernas mötesplats i Skandinavien” och tillåter över huvud taget inga icke-muslimer. Där skriver flera signaturer om bilderna [bild]. Först ut är ikkc (stavfelen är från originalen):

Assalamu alaykum wa rahamtullah…
Böder och systrar i föra veckan skrev svenska dagbladet den lokala delen i karlstad att de har hindrat en utställning av en idiot person som har rittat en bild av VÅRA KÄRA PROFET(frid vara över honom) och han kallar sig konstnär som heter Lars vilks och mina fingrar kan inte skriva vad han har ritat [sic!] men eftersom jag skrev till honom och jag gav honom tidsfrist att ta bort den och be om ursäkt

Signaturen Muslimm:

De ville släcka ALLAHs ljus med sina mun men ALLAH fortsätter… …det verkar de är rädda av denna relgion… …alla [muslimer] ska börja i sitt plats att anmäla denna idiot och tacka de som har hindrat denna dåliga utställning wallahul mustaan

Alla klagande muslimer nöjer sig inte med att kräva censur – flera kommer med direkta hot. Från Sindbad, signaturen Abu Mujahid:

De gjorde ett smarta drag där – bäst för de att de tog bort.

Verkar det vagt och oskyldigt? Inte i sin kontext: samme Abu Mujahid underteckar sitt meddelande med ett hatcitat från al-Qaida-terroristen Abu Musab al-Zarqawi. Namet Abu Mujahid är dessutom taget från en känd islamisk terrorist. På Vilks blogg syns flera hot. En engelsktalande muslim, mag elj:

I have never heard about this sick man “Lars Vilks” before reading about his disgusting drawings… …I would [not] blame any person if he or she wasted efforts and risked life to attack you. You are not worth it!

Signaturen besviken muslim, hotar vidare:

[till Vilks] det verkar att du är en idiot… …så om du inte ta bort den frn din hemsida då ska anmäla dig och sprida den över nätet för du ska veta hur alvar det är tror mig det finns folka som offrar sina liv bara för att hämnas för profeten (frid vara över honom)

[Notera den intressant humanistiska prioriteringen: det går bra med dödshot mot människor, men Profeten får inte omnämnas utan "frid vara över..."]

På ett teologiskt plan har de hotande och hatande muslimerna rätt i att vilja censurera. Religiös diskussion är förbjuden enligt Koranen [suror 2:139, 2:213, 3:7, 4:88, 5:101, 6:68, 23:1-3, etc...]. Ironiskt nog är det mer tveksamt om Koranen verkligen förbjuder bilder [sura 42:11, 21:52-54]. Frågan är hur dessa åsiktsgrunder kan förenas med svenska värderingar och svensk grundlag. Sverige har idag mellan 90 och 470 000 muslimer, beroende på definition, och antalet ökar mycket snabbt – enligt Financial Times med 12,4 % per år. Muslimer kommer – om nativitetsskillnader håller i sig och invandringspolitiken fortsätter – om bara några årtionden att uppgå till flera miljoner personer i Sverige. Det reser allvarliga frågor som hela det svenska samhället – särskilt kultureliten – måste sluta vara blinda för:

• Om många muslimer inte vill respektera yttrandefriheten – vilka andra fri- och rättigheter bör inte gälla, enligt dem?
• Hur många av de svenska aktiva muslimerna delar inte våra mest grundläggande värderingar?
• Hur ska vi kunna samarbeta och skapa ett gott samhälle med så många människor, som inte omfattar samma värdegrund? [YouTube]
• Varför ska muslimer som kommer till Sverige inte anpassa sig till humanistiska basvärderingar om yttrandefrihet och människors lika värde, som är grunden för vårt fria samhälle?

Sammantaget ger en googling på ”restriktiv” och ”flykting” ca 27 400 träffar. Kombinationen ”inhuman” och ”flykting” ger 9 500. Men är påståendet om en restriktiv politik verkligen rimligt vid en jämförelse med andra länder?

Diagrammet ovan visar samtliga asylsökande per tusen invånare i EU-15 länderna och några jämförbara i-länder (klicka på bilden för komplett pdf)*. Jämförelsen visar att Sverige under perioden 1980-2005 har tagit emot fler flyktingar än något land i EU. Och långt mer än alla andra västländer utöver Schweiz**. Skillnaderna är dramatiska: Sveriges mottagargenerositet mot flyktingar har varit 57 % större än Danmarks, 194 % större än Kanadas, 260 % större än EU-snittet och 1900 gånger så stor som Japans! I dagsläget tar Sverige emot radikalt fler flyktingar per capita än något annat land i hela västvärlden – inte bara genuina utan även påstådda sådana. Nästan inga andra länder accepterar t ex asylsökande som vilseleder asyllandet om sin identitet – immigrationsländer som Australien skickar tillbaka samtliga [pdf]. Sverige tar däremot emot även asylsökande som önskar lura sig förbi systemet – över 90 % av de invandrade asylsökandena har kastat sina dokument. Som ett resultat av politiken uppgår Sveriges utlandsfödda population idag till 14 % av befolkningen – det är en högre andel än i USA under något år genom hela 1900-talet.

Nästa diagram, från OECD, jämför fördelningen av olika klasser immigranter. Jämförelsen visar att Sverige tar emot överlägset störst andel asylsökande, flyktingar och liknande (anhöriginvandrare hör samman med någon av grupperna, antingen arbetskraftsinvandrare eller asylsökande, dessa bör därför för Sveriges del räknas nästan uteslutande till asylsökarkategorin). Till andra länder migrerar till största delen arbetskraft – individer som är anpassade till det egna landets behov. Sverige har istället inriktat sig helt på asylsökande, på senare år främst från Mellanöstern, Östeuropa och Afrika. Enligt migrationsforskaren Rainer Müntz har invandrare från Afrika och Mellanöstern den klart lägsta utbildningsnivån av alla invandrargrupper till Europa [pdf]. Samtidigt investerar Sverige mest i R&D av alla stater – vi behöver lågutbildade kanske allra minst [pdf]. Sveriges invandring är tvärtemot andra länder nästan fullständigt inriktad på flyktingarnas behov istället för det egna samhällets.

Det är inte bara i fråga om flyktinginvandringens storlek som Sverige är unikt tillmötesgående. Diagrammet ovan visar att Sverige är mycket mer generöst med att ge nyanlända invandrare medborgarskap än genomsnittliga stater i västvärlden är (klicka på bilden för pdf)***. Medborgarskap i Sverige går att få efter bara 5 år – i andra länder, t ex Danmark, måste man vänta minst 7. I Sverige råder i praktiken inga som helst krav på att den nya medborgaren måste kunna något eller göra något för att få bli medborgare. I de flesta OECD-länder – t ex USA, Nederländerna och Danmark – måste man kunna språket och i åtskilliga andra måste man svära lojalitet mot sin nya gemenskap [pdf]. Enligt andra, nyare data naturaliserar Sverige utländska medborgare i högre takt än något annat land. Totalt sett har Sverige, enligt migrationsforskaren Elena Kyrklund, sannolikt världens mest generösa medborgarskapslagstiftning [pdf].

Denna fjärde jämförelse visar olika staters bidrag till FNs flyktingverksamhet, UNHCR. Sverige har under 2006-2007 gett jämförelsevis större bidrag till UNHCR än något annat land i hela världen (klicka på bilden för pdf). Det är inte en tillfällig trend, Sverige har varit en av de största bidragsgivarna sedan många år tillbaka [pdf]. Utöver det så har Sverige också hjälpt de asylsökande indirekt genom att under årtionden tillhöra de 3-4 största biståndsgivarna per capita i hela världen, liksom en av de stater som totalt sett fört den mest gynnsamma utrikespolitiken gentemot u-länder.

Men Sveriges självuppoffrande slutar inte där. När flyktingarna väl fått uppehållstillstånd erbjuds de världens mest generösa välfärdsförmåner. Jämför med hur andra länder vanligen gör: Kanadas starkt selektiva invandring förutsätter garantier om privat försörjning. USA har sedan 1996 i praktiken tagit bort alla socialbidragsmöjligheter för invandrare. Inte ens i grannskapsländerna Syrien, Jordanien och Libanon har irakier som invandrar någon automatisk rätt till arbete, skola eller hälsovård. Men i Sverige har nyanlända rätt till gratis språkundervisning, gratis tolkar, socialbidrag, a-kassa, arbete efter bara 4 månader, gratis skola, gratis sjukvård, gratis universitet… Helt nya bidragssystem har införts särskilt för invandrare: ”äldreförsörjningsstöd” låter inte invandrarkopplat men kom till för att försörja pensionerade asylinvandrare som inte har arbetat ihop till pension i Sverige.

Totalt sett har Sverige världens största sociala utgifter och i dagsläget tillfaller dessa helt oproportionerligt invandrarpopulationen: endast 27 % av invandrarna från Mellanöstern och Afrika tillhör kärnarbetskraften [pdf]. Det handlar om överföringar på många tiotals miljarder kronor per år från, om man generaliserar, arbetande svenskar till icke-arbetande asylinvandrare. Ekonomen Kjetil Storesletten har beräknat att en genomsnittlig invandrare till Sverige kostar samhället -175 000 netto över kursen av hela sitt liv[pdf].

Vidare ger Sverige större fri- och rättigheter till invandrare än vad andra länder gör [pdf]. Och trots enorma problem med segregation i en rad uppkomna etniska enklaver – i delar av Rosengård går 95 % arbetslösa – har alla asylsökande rätt att bosätta sig varhelst de vill.

Om någon fortfarande inte håller med om att Sveriges asylpolitik bör kallas generös så behöver denne inte nöja sig med min bedömning. Statsvetaren Kristina Boréus har analyserat motiven bakom den svenska asylpolitiken genom fem valrörelser. Hennes slutsats är att det viktigaste värdet bakom politiken var generositet [pdf].

Myten om den restriktiva politiken kan inte vara mer fel. Sverige har varit mer generöst mot jordens asylsökande och flyktingar än något annat land i hela världen. Samtidigt har vi sannolikt ställt lägre krav på invandrade än något annat samhälle gör. Trots att Sverige bara har 0,14 % av världens befolkning var vi världens fjärde största flyktingmottagare år 2006 – endast efter USA, Frankrike och Storbritannien – länder med 70-300 miljoner invånare. Även om vi inför ett totalstopp för all invandring skulle Sverige förbli det mest flyktingvänliga landet i världen. Och det i åratal framöver.

Sveriges politik är definitionsmässigt extrem.

Jag tycker det är bra och riktigt att vara generös, men en extrem politik är inte rättvis och den fungerar inte i längden. Det finns ingen anledning för någon svensk – ingrodd eller nyanländ – att känna sig skyldig att ta emot ännu fler asylsökande. Trots det fortsätter nästan alla större medier med kampanjer där den underliggande tonen är att skuldbelägga svenskarna ytterligare. Dessa implicita anklaganden övergår vid kritik ofta i direkt smutskastning istället för i saklig diskussion. Trots den majoritet som, med rätta, tycker att vi har tagit vårt ansvar redan [pdf].

Uppdatering: se Folkpartiets nya flyktingpolicy i DN

—

* Data från FNs flyktingfond UNHCR. Diagrammet visar antalet som sökt asyl. Har inte lyckats hitta uppdaterad, jämförande statistik från flera länder över vilken andel asylsökande som slutligen fått uppehållstillstånd. Enligt Nationmaster.com hade Sverige dock en av världens högsta andelar asylsökande som gavs permanent uppehållstillstånd under 80-talet och flera år in på 90-talet. Över en 25-årsperiod är det dessutom rimligt att antalet sökande (efterfrågan) nära speglar hur stor andel som faktiskt får stanna i slutändan (utbudet). Åtskilliga källor anger att idag får nästan alla asylsökande till Sverige får stanna, se tex Merit Wagers blogg. Storleksmässigt är den asylrelaterade invandringen mångdubbelt större, eftersom de flesta invandrare kommer som anhöriga.
** Sverige 58/1000, Schweiz 66/1000, Schweiz har dock radikalt ändrat sin asyllag medan Sveriges politik fortsätter. Dessutom skiljer sig Schweiz invandringsprofil, med mycket färre utom-européer, helt från Sveriges.
*** Data från OECD. Diagrammet visar andelen av alla utlandsfödda som år 2001 fått medborgarskap.

I Dagens Nyheter Kultur den 5/6 ställer du frågan om vad som hände i riksdagsvalet och om det är så att de fattiga i själva verket subventionerar de rika via välfärdssystemen.

Du sökte svar från ekonomer. Själv har jag snart avslutat mina ekonomistudier, och har intresserat mig en smula för forskning som kan besvara din fråga. Utan att jag har läst den studie du refererar, verkar inte Hans Andersson ha rätt*. Åtminstone har han det inte idag.

Flera samtida jämförelser visar den rakt motsatta bilden. Inkomststudier som baserar sig på Luxembourg Income Study, en färsk, omfattande kartläggning av inkomster och deras fördelning i en rad länder, visar att om Sverige inte hade en omfattande omfördelning via välfärdsstaten, så skulle Sverige vara ett av de mest ojämlika länderna i hela västvärlden. Men efter välfärdsstatens omfördelning har vi istället en av världens allra jämnaste inkomstfördelningar (UNDP 2005). Jämlikhet är oerhört viktigt: för de fattigas välfärd i rika stater är fördelning viktigare än nationalinkomst (Segal & Jackson 2004:16, UNDP 2005). Som resultat av vår utjämning av strukturella faktorer är Sverige ett land som i mycket högre grad än andra västländer belönar faktiskt arbete, istället för föräldrarnas klassmässiga status (se Segal & Jackson 2004:30, Blanden, Gregg & Machin 2005, jfr Bowles & Gintis 2002).

Enligt Timothy Smeeding, en av världens mest erkända inkomstforskare, finns det ett mycket starkt samband mellan sociala utgifter och fattigdom (Smeeding 2005). Fattigdomsnivåer, mätta som andel av medianinkomsten, kan till 80 % förklaras med storleken på de sociala utgifterna. Det visar att åtminstone den del av välfärden som avser sociala försäkringar är starkt omfördelande. Andra studier bekräftar att välfärdsstaten är den enskilt viktigaste faktorn som förklarar skillnader i fattigdom och inkomstfördelning (Brady 2006).

Totalt sett reduceras fattigdomen i Sverige med 77 % som en konsekvens av de sociala transfereringarna (Smeeding 2005). Det är mer än i alla andra undersöka länder. Fattigdomstalet för barn i Sverige sjunker från 17 % av alla barn till endast 4 % av alla barn efter det att välfärdsstaten har jämnat ut inkomsterna mellan fattiga och rika. För USA är skillnaden radikalt mindre: 23 % mot 22 – USAs ynkliga välfärdsprogram förmår inte lyfta mer än en procent av de fattiga barnen ur den belägenhet de själva inte kunnat rå över.

Ditt räkneexempel är därför dåligt: de fattiga använder välfärdsstaten i så mycket högre grad än de rika, att de mycket kraftigt förbättrar sin situation med den jämlika välfärd vi har. Vår värld är nämligen lika obönhörligt orättvis som den är konsekvent. Fattiga har större behov av alla slag: av såväl sjukvård som utbildning och socialförsäkringar, och de använder dessa också i högre utsträckning. Så länge vi har lika tillgång till dessa tjänster så kommer välfärdssystemen att hjälpa underklassen, och öka den samlade marginalnyttan i samhället.

Däremot visar andra studier att i förhållande till sina behov, så tenderar medel- och överklassen att utnyttja vissa välfärdssystem mer, beroende på deras bättre utbildning, information, och mycket starkare politiska organisering. Detta orättvisa överutnyttjande överväger dock inte den motiverade användning som underklassen är jämförelsevis mer förtjänt av.

Den första tolkningen av vad som hände i det senaste valet är sålunda rätt: den borgerliga regeringen underminerar välfärdsstaten för att på sikt avskaffa den.

Den mytiskt ”fria” marknad som idag är en tillbedd och aldrig ifrågasatt religion, skulle mycket kraftigt öka inkomstskillnader och fattigdom om den gavs fritt spelrum. Mer så i Sverige än i länder som Danmark, Norge, Tyskland, Canada med flera. Det är därför som de radikala försämringar som regeringen nu genomför måste betraktas som grymma. Och de kan inte skylla på att de inte förstår – enligt regeringens egen budgetproposition kommer ojämlikheten i Sverige att öka som ett resultat av deras politik.

—

* Tännsjö refererade en studie från 1970-talet av ekonomen Hans Andersson, som sades visa att eftersom medel/överklassen använde välfärdssystemen mer så subventionerades de i praktiken av underklassen.

Referenser

Blanden, Gregg & Machin (2005). Intergenerational Mobility in Europe and North America – A Report Supported by the Sutton Trust, Centre for Economic Performance, April 2005

UNDP (2005). Human Development Report 2005.

Artikeln handlar om en annan uppsats, av Jimmy Halvarsson. Halvarsson har gjort en studie, där han – enligt Svd – uppskattar vad konsumenter skulle vara beredda att betala i månaden för fri nedladdning av musik. Hans respondenter har också svarat på vad de tycker om skivbolagen. De är kritiska till skivbolagen och skeptiska till deras siffror.

Det gör de rätt i att vara, om man ser till resultaten i mina uppsatser. I den första uppsatsen diskuterade jag upphovsrätten som incitament för enskilda skapare [pdf]. Utgångspunkten var data om inkomster från upphovsrätt i jämförelse med andra inkomster. Jag argumenterade för att incitamenten från upphovsrätten är svagare än vad som ofta antas, eftersom andra inkomstkällor och motiv förefaller vara viktigare för de flesta skapare.

Det bekräftas i Svd-artikeln av Roger Wallis. Wallis är kompositör, professor vid KTH, fd ordförande för SKAP, Svenska Kompositörer av Populärmusik, och en av Sveriges verkliga auktoriteter på upphovsrätt och artisters villkor. Han är också kritisk till upphovsrättsregimen och skivbolagens inflytande.

Skivbolagen finns med på ett hörn i min andra uppsats. Där undersökte jag olika intressegruppers inflytande på upphovsrättslagen [pdf]. Resultaten av den – en omfattande genomgång av riksdagsdokument – var att producentintressen, tex skivbolag, har dominerat lagstiftningsarbetet mycket starkt.

Att så många fortfarande tror så fel är ett bevis på hur Irak-kriget skapats och regisserats med hjälp av en av världens utan tvekan mest lyckade propagandakampanjer. Föreställningarna är helt i Leo Strauss anda om hur det är nödvändigt för samhällseliten att medvetet ljuga för befolkningen. Den tyske immigranten Strauss verkade vid University of Chicago och är den filosofiske lärofadern till den neokonservativa klick som planerade kriget. George Bushs vice försvarsminister Paul Wolfowitz var Strauss student. Att många amerikaner tror som de gör är också ett totalt underkännande av de kommersiella mediernas förmåga att förmedla riktig, kritiskt granskande information till allmänheten. Via Boing Boing.

För en oerhört intressant dokumentär om Strauss, bin Ladin och krigen mot Irak och ”terrorismen” ladda ned och se The Power of Nightmares av brittiska BBC.