Hur ligger det till egentligen? Har samhället blivit mer brottsligt? Har våldsbrotten ökat? För att försöka avgöra frågan så att vi kan slippa debatten i framtiden, har jag finkammat tillgänglig forskning och statistiska källor om brottsutvecklingen i Sverige. Utvecklingen presenteras här i 12 grafer. Alla grafer finns som pdf.

• Den här artikeln sammanställer därmed det största antalet källor över brottstrender i Sverige som jag har sett, inklusive forskningsöversikter
• De flesta graferna är mycket detaljerade eftersom de innehåller mycket information, för att se tydligt måste man klicka på bilden för att se pdf-diagrammet
• De data jag redogör för är samma som kriminologerna använder, den här analysen använder delvis bättre kvantitativa metoder än vad svenska kriminologer typiskt gör i sina skrifter
• Alla relevanta diagram redogör för trender per capita, alltså med hänsyn taget till befolkningsstorleken
• Jag visar trendlinjer och stora, detaljerade diagram så att alla kan se utvecklingen själv
• Alla datakällor redovisar hela trendserien så långt tillbaka som jag har hittat data
• Resultatet är entydigt när det analyseras rätt

Att avgöra trender visuellt i grafer kan vara svårt när kurvan går upp och ner över åren. Lyckligtvis går det att bestämma om en trend minskar eller ökar matematiskt, med hjälp av regressions- eller trendlinjer. För att göra det lättare att se trenden, finns trendlinjer i alla diagram där det inte blivit alltför plottrigt. De flesta grafer med trendlinjer anger R2-värdet och regressionens formel (typ y = 0,78x + 10). Formeln tolkas (förenklat) så här: om det står ett minustecken framför x-termen så är den trenden minskande. Annars ökar den. Enligt Farrington et al (2004) är en ökande brottstrend att betrakta som stark om den positiva tidskorrelationen är över 0,5 [pdf]. Det motsvarar en R2 på 0,25.

Vi börjar med att se på anmälda brott. Grafen nedan visar det totala antalet anmälda brott per capita för hela perioden enligt BRÅs statistik, 1950-2005 [klicka för pdf].

Det står klart av figuren att anmäld total brottslighet har ökat kraftigt sedan 50-talet. Sedan 1990 har den totala anmälda brottsligheten inte ökat. Men det bror på minskningar endast inom kategorierna bedrägeri- och tillgreppsbrott. Tillgreppsbrott – stölder och rån – är den absolut största brottskategorin, så mindre minskningar i vanliga stöldbrott – tex cykelstölder och snatteri – maskerar ökningar inom de flesta mer allvarliga brottstyper. I nästa graf visas dessa [klicka för pdf].

Diagrammet visar att såväl anmälda mord och dråp, liksom misshandel, narkotikabrott, skadegörelse, rån samt sexualbrott och våldtäkter har ökat. Alla har ökat mer eller mindre konstant oavsett val av period, med undantag för narkotikabrott.

Hur ser det då ut om vi går till andra datakällor än anmälda brott? Antalet fängslade och övervakande per capita visas nedan [klicka för pdf].

Både antalet fångar och medelbeläggningen har ökat som andel av befolkningen. Även antalet brottslingar som dömts till övervakning har ökat per capita sedan 1989. Att vårddygnen per capita inte har ökat i samma takt, indikerar att ökningen inte främst har med hårdare straff att göra. Till nästa källa. En bekräftande datakälla vad gäller våld, är andelen personer som skrivs in på sjukhus för misshandel. Dessa tas upp i patientregister och registreras av Socialstyrelsen. På grund av omläggningar i statistiken mot slutet av 90-talet (97), är siffrorna helt säkra först efter 1997 [klicka för pdf].

Trenden efter 1997 är ökande [pdf]. Tragiskt nog ökar även antalet misshandlade barn som läggs in på sjukhus [pdf]. Men alla som söker vård för misshandel hamnar inte i slutenvården. I och med vårdutvecklingen skrivs färre och färre in på sjukhus för övernattning. Därför krävs data från akutmottagningar för att se om misshandelsfallen verkligen ökar [klicka för pdf].

Södersjukhuset är norra Europas största akutmottagning och en av två för Sveriges huvudstad. Sedan tolv år tillbaka har antalet misshandelsfall på SÖS-akuten ökat med över 30 % [pdf]. Även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset rapporteras ökningar, liksom för Norrlands Universitetssjukhus. Så långt sjukhus. En ytterligare källa till brottsdata är offerundersökningar. I Sverige genomför SCB sin Undersökning av levnadsförhållanden med jämna mellanrum. Den innehåller en mängd trygghetsindikatorer för brottslighet [pdf]. Grafen nedan redovisar de mest relevanta av dessa [klicka för pdf].

Samtliga trender är positiva över perioden 1980-2005. Andelen personer som anger att de blivit utsatta för hot eller våld det senaste året har ökat från 5,5 % till runt 8 % av befolkningen, en ökning med 45 %. För vissa indikatorer syns de högsta värdena i slutet av 80 eller början av 90-talet, men alla trender är konsistent positiva förutom andelen utsatta för stöld eller skadegörelse.

Ytterligare en återkommande offerundersökning är BRÅs frågor om brottslighet bland skolungdomar. Brå frågar ett urval niondeklassare dels hur många stölder, hot och våldshandlingar de själva vågar uppge att de begått, dels hur många de har utsatts för. Ett stort problem i den undersökningen är att ungdomar som inte går i skolan begår klart mer brott. I den senaste rapporten av resultaten lägger BRÅ stor vikt vid att andelen ungdomar som själva erkänner brott har minskat [pdf]. Men på frågan hur många brott ungdomarna själva utsätts för, anger niondeklassarna i stort sett lika mycket stölder som tidigare, och en klar ökning av våldet. Rimligtvis är frågor om utsatthet för brott mer trovärdiga än frågor om vilka brott en 15-åring själv erkänner. Diagrammet nedan visar därför trenden för andelen niondeklassare som utsatts för brott [klicka för pdf].

I diagrammet ser vi att andelen niondeklassare som anger att de utsatts för cykel- eller plånboksstöld har minskat starkt, andelen hotade har (tveksamt) minskat något, andelen som totalt utsätts för stöld är oförändrad, liksom andelen utsatta för ”grövre våld”. Andelen ungdomar som utsatts för ”annan stöld” har ökat starkt, och andelen utsatta för ”lindrigt våld” har ökat starkt. Om BRÅ hade sammanfört kategorierna ”grovt” och ”lindrigt” våld – man har gjort motsvarande för stöld – hade även denna undersökning visat på en klar ökning av våldet bland ungdomar.

Men SCBs ULF och BRÅs ungdomsundersökning är inte de enda offerundersökningarna för Sverige. Inom EU genomförs studien European Crime and Safety Survey med några års mellanrum – grafen nedan visar samtliga indikatorer för Sverige [pdf]. Stöldfrågorna har streckmarkerats för att göra grafen tydligare [klicka för pdf].

Både hot och misshandel, rån och sexualbrott har ökat konsekvent i Sverige mellan 1992 och 2005, enligt denna internationella studies mest heltäckande fråga. Ökningen för sexualbrott är extrem, 275 % på 13 år. Däremot har flera typer av stöldbrott minskat, t ex inbrott och bilstölder.

För att vi tydligare ska se att det endast är stöldbrotten som har minskat, jämför jag huvudkategorier av ”totalbrottslighet enligt EU ICS”, stöldbrotten och vålds- och sexualbrotten i nästa graf [klicka för pdf].

Den sammanlagda trenden är att brottsligheten har ökat, dock inte jämnt fördelat över hela perioden. Stöldbrotten har minskat, andelen utsatta för vålds- och sexualbrott har ökat klart – 28 % – över perioden.

Med grund i dessa av varandra oberoende data kan vi redan dra slutsatser. Men för att visa att den här analysen inte är något jag själv kokat ihop, har även ledande internationella brottsforskare – dock inte från BRÅ – analyserat delar av samma data med samma slutsatser. Farrington et al (2004) sammanställer följande data över sex allvarliga brott i Sverige enligt grafen nedan [klicka för pdf].

Notera att de två oberoende måtten register- och offerundersökningar visar ganska konsekventa kurvor och nivåer. Studiens slutsats för Sverige är att redovisade brott som misshandel, rån och våldtäkt har ökat per capita under perioden 1980-1998. Det gäller även antalet mord [pdf].

In general, violent crime increased over the study period. This held for homicide, assault, robbery and rape, and in the case of assault, where survey data are available

Den enda minskningen gäller tillgreppsbrottet inbrott:

Of the studied types of crime, residential burglary is the one that shows most deviation from the general pattern. There is a weak trend of decrease.

Men vi behöver inte nöja oss med det. Det finns ännu fler indikatorer på att brottsligheten ökar generellt. En intressant indikator, som inte har redovisats tidigare, är antalet övervakningskameror. Att sätta upp en kamera kräver tillstånd av Länsstyrelsen, så antalet kameror registreras där. Antalet kameror är både en bättre och sämre mätare än andra mått. Det kan bli fler kameror på grund av lägre priser på elektronik. Men samtidigt är kamerasystem fortfarande dyra investeringar – det finns få skäl att betala för dem om man verkligen inte behöver skydda sig mot ökande brottslighet [klicka för pdf].

Som vi ser har antalet tillstånd för övervakningskameror ökat kraftigt i Stockholms län sedan 2001. Det är konsekvent med all annan data om reella ökningar av skadegörelse och våldsbrottslighet.

En ytterligare indikator – vår sista med eget diagram – på om våldet och hoten ökar i samhället, är antalet personer som lever med skyddad identitet. Att leva under skyddad identitet ställer till med mycket svåra problem med vardagslivet för dem som tvingas till det. Att leva så gör man bara vid mycket allvarliga hot mot sin person. Skyddad identitet finns i tre varianter, sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Antalet registeras av Skatteverket [klicka för pdf].

Som vi ser i diagrammet har det totala antalet personer med skyddad identitet i Sverige ökat från 4700 år 1993 till över 11000 år 2007. Det kan tänkas att en del av ökningen beror på ”ackumulering” av brottsoffer eftersom nya fylls på år efter år. Men samtidigt försvinner behovet av en skyddad identitet över tid, eftersom både brottslingar och offer dör och blir äldre.

Därutöver finns ännu fler indikatorer på ökande brottslighet i samhället i stort:

• Klotter, skadegörelse och nedskräpning ökar [pdf].
• Helt nya brott som hedersmord, gruppvåldtäkter och stenkastning mot polis och ambulans har tillkommit.
• Antalet skolbränder ökar kraftigt.
• Våld på arbetsplatser ökar.
• Polisens uppklarningsprocent minskar.

Men ännu intressantare än den deprimerande trenden, är varför brottsligheten ökar. Det ligger egentligen utanför den här artikeln, men jag har ändå gjort en graf över två indikatorer från SCBs ULF: ”hot och våld” och ”avstått att gå ut”. I den sista grafen visas dessa indikatorer tillsammans med några av de vanligaste makrofaktorerna för brott, trender för arbetslöshet, inkomstojämlikhet, och andelarna unga och utlandsfödda [pdf].

Den här artikeln sammanställer minst åtta helt oberoende datakällor och tusentals separata stickprovstillfällen. Utöver tillgreppsbrott är nästan alla trendlinjer positiva, åtskilliga med R2-värden som bör räknas som starka ökningar, enligt litteraturen. Det stämmer inte att det bara är ”anmälningsbenägenheten” som ökar, varken för våld mot människor eller andra brott. I de få fall där separata datakällor pekar år olika håll, till exempel för våldsbrott enligt offerundersökningar de senaste åren, visar de indikatorer som ger det mest tillförlitliga datat på ökningar. Ökningar av antalet misshandelsfall på sjukhusen – en källa som saknar bortfall – kan näppeligen bero på anmälningsbenägenhet. Sverige tycks bli mer kriminellt. Att flera stöldbrott inte ökar trots att människor generellt blir mer kriminella, är inte svårt att förklara som undantag med utgångspunkt i bättre stöldskydd, larm och lås. Ökningarna är sammantaget inte tillfälliga. Det finns fluktuationer i trenderna, men den enda rimliga helhetsbilden är att brottsligheten i Sverige har ökat per capita, oavsett om vi ser till 5, 10, 20 eller 50 år tillbaka. Vilka slutsatser kan vi dra från det här?

• Som helhet sett ökar brottsligt beteende i Sverige
• Undantaget utgörs av de flesta stöld- och tillgreppsbrott, som minskar
• Även våldsbrottsligheten ökar reellt
• Ökningarna av mord, våldtäkter, rån, misshandel och skadegörelse är i stort konsekventa oavsett periodval

Uppdatering:
Jag har lagt till två diagram, ett med data från BRÅs ungdomsundersökning, samt ett med uppgifter om skyddade identiteter. Diagrammet över misshandelsfall på Sahlgrenska är uppdaterat med bättre data. Dessutom har jag skrivit om texten en smula.

Uppsatsen finkammar riksdagsdokument och remisser under hela nuvarande URLs period – 1960-2005 – för att utröna vem som har haft makten över upphovsrättslagstiftningen. Flera tusen sidor text har analyserats från över 100 olika dokument. Metoden är att undersöka vem som politikerna refererar till och vem som får uttala sig i samband med lagstiftningen. Det visar sig att producenterna — mediebolag tillsammans med kreatörer — har regerat nästan oinskränkt: ”Upphovsrättens utformning har dominerats av producentintressen med ingen eller mycket liten hänsyn till nyttjare av kultur och information”.

• Av 24 större lagändringar sedan 1960 har 22 gjort upphovsrätten mer restriktiv
• 83 % av remissinstanserna 1960-2005 kommer från intressen som förespråkar/tjänar på mer restriktiv upphovsrätt
• Konsumentintresset representeras av mindre än 2,2 % av de aktörer som varit remissinstans eller som nämns av lagstiftarna
• 97 % av de nämnda aktörerna i de viktigaste dokumenten, Riksdagens Lagutskotts betänkanden, tillhör producentintresset
• 94 % av argumenten för eller emot mer upphovsrätt i betänkandena förespråkar mer restriktiv upphovsrätt
• Det föreligger klara, statistiskt signifikanta och robusta samband mellan vilka upphovsrättsintressen som refereras i riksdagens dokument och hur upphovsrättsrestriktiv lagstiftningen faktiskt blir (p typiskt sett under 0,01; R2=0,35-0,51)
• Endast vid ett tillfälle har riksdagen gått emot regeringen i någon väsentlig utsträckning och röstat för en relativt sett mer upphovsrättsliberal hållning

Orsaker till producentsidans makt är främst helt olika förmåga att lösa problem med kollektivt handlande. De splittrade konsumenterna har var för sig alltför svaga motiv att försöka gå samman och påverka lagarna. Men även brist på ekonomiska resurser och legitmitet spelar roll. Producenterna har utnyttjat sitt övertag och spelat ut de politiska partierna till sin fördel över höger-vänsterskalan. Resultatet är ett slags ideologisk utträngning inom partierna. Dessutom har mediebolagen och kreatörerna utnyttjat lagstiftningsningsprocessen strategiskt. De har utgått från internationella fördrag och pressat fram ”harmoniseringar” som alltid går i deras riktning inom olika länder. Utöver producenter är jurister en grupp som bär ett avgörande ansvar för att lagstiftningen blivit så ensidig.

Uppsaten är framlagd i statsvetenskap, vid Stockholms Universitet. Handledare var den sympatiske professor Tommy Möller (en av Sveriges mest allmänt kända statsvetare, flitig kommentator i TV och Stockholmspress och före detta politiskt sakkunnig i Carl Bildts regering 91-94). Eftersom uppsatsen sammanställt ett ganska stort och nytt datamaterial kommer jag att publicera detta här på www.ulfpettersson.se.

Jag skulle gissa att uppsatsen är intressant för alla som på allvar intresserar sig för debatten om upphovsrätt och fildelning.

Uppsatsen är fri att kopiera och modifiera och laddas bäst ner här: Makten över kopieringen [378KB pdf].

The rights signaling system would consist of two DRM technologies, Video Encoded Invisible Light (VEIL) and Content Generation Management System—Analog (CGMS-A), which would be embedded in broadcasts and other analog video content.

Under the legislation, all devices sold in the US would fall under the auspices of the DTCSA: it would be illegal to ”manufacture, import, offer to the public, provide or otherwise traffic” in such products. It’s a dream-come-true for Hollywood, and in combination with a new broadcast flag legislation (not yet introduced) would strike a near-fatal blow to the long-established right of Fair Use.

Lagen är ett rent beställningsjobb från upphovsrättsindustrin med amerikanska filmbolagsorganisationen MPAA i spetsen. I praktiken betyder förslaget att en stor del av fair use-rättigheterna försvinner in i film- och musikindustrins kassavalv. Som jag tidigare har skrivit om är konsekvenserna av liknande DRM-system digra för både den privata äganderätten och yttrandefriheten. Via Slashdot.

Om myndigheterna kan slänga in lite fängelsetid tror jag att vi blir mer effektiva

Lauren Kaiser, ordförande för skivbolagsorganisationen MPA, om sin kampanj att straffa spridande av låttexter på nätet ännu hårdare

Den nyligen antagna svenska upphovsrättslagen gör det till ett brott att ”kringgå tekniska skyddsåtgärder”. Tekniska skyddsåtgärder är hård- eller mjukvara som syftar till att försvåra kopiering eller kringående av upphovsrätten. Men ett förbud mot kringående av tekniska skyddsåtgärder strider mot den privata äganderätten. Lagen fråntar köpare rätten att använda skyddade CD, mjukvara, e-böcker och annat på de sätt de själva önskar, en självklar rättighet vid köp av andra ting. Förbudet kan inte försvaras med att köparen är informerad och har avtalat bort sin rätt. För det första sitter kopieringsskydd på alla DVD-filmer, fler och fler CD och alla spel, alternativ finns inte. För det andra så presenteras typiskt sett avtalsinformationen först efter att själva köpet är gjort. När frågade du senast i butiken om det finstilta i Windows avtalstext? Om du frågar, tror du att den 17-årige praktikanten skulle kunna svara? Studier visar att köpare i stort sett aldrig läser de avtalsvillkor som ingår vid installation. Och från en vidare teoretisk utgångspunkt så menar libertarianer att äganderätter inte kan avtalas bort på samma sätt som andra rättigheter eftersom äganderätten [till den egna personen] är grunden för naturrätten som sådan.

Även på andra sätt griper upphovsrättsindustrin in i den privata äganderätten:

• I USA har upphovsrättsindustrin lobbat för lagförslag som går så långt att de vill få rätt att aktivt förstöra kopierat material inne i enskilda människors datorer genom att hacka sig in i datorerna över internet. Tydligare brott mot äganderätten får man leta efter.
• Om upphovsrättsskyddat material placeras på en server på internet och företaget sänder ett cease-och desist enligt EUCD eller DMCA är en vanlig konsekvens att hela sajten stängs ned av internetoperatören. Observera att hela sajten stängs ner, inte bara det material som bryter mot upphovsrätten. Allt tas bort, hela domänen eller kontot hos ISPn, oavsett vem som äger det som finns där. Ibland har man gjort just så efter laga domstolsbeslut. Tänk dig motsvarigheten för tryckmedia; en tidning trycker upphovsrättsskyddat material. Istället för att trycka om tidningen eller på sin höjd makulera upplagan, stängs hela tryckeriet ner.
• Även andra rättigheter hotas av privata kontrakt i samband med mjukvara. Licensen för Microsoft Frontpage 2002 förbjuder köparen att använda Frontpage för att kritisera Microsoft. Den klausulen är förstås olaglig, men den visar på det hot som finns mot grundläggande rättigheter — de kan slaktas till höger och vänster till förmån för upphovsrättsindustrins nycker.
• Helt lagliga program förbjuds med hot om stämning. Nyligen tvingades programmet pearLyrics — som söker upp texter till låtar i iTunes — bort av Warner Music. Programmets utvecklare vågade inte riskera en rättegång. Hans äganderätt att göra som han vill med den programvara han själv skapat är förverkad.
• Sonys DRM installerar i hemlighet ett virusliknande kopieringskydd på CD-köpares dator. DRM-systemet invaderar datorn utan att fråga dess ägare. ‘Skyddet’ förstör dessutom datorn om datorägaren försöker ta bort det.

Betydligt värre är den tekniska framtid som upphovsrättsindustrin drömmer om. De tänker sig att i en snar framtid skall all musik, film, text och spelinnehåll streamas on-demand över internet, utan någon möjlighet att kopiera. I de här DRM-styrda systemen är de få rättigheter köparna har typiskt sett tidsbegränsade. Dessutom är de av nödvändighet bundna just till den hårdvara som används för tillfället. Så är det t ex för Adobes E-böcker, som idag kan laddas ner från svenska bibliotek. För att få tillgång till material i dessa system måste man betala; en gång, återkommande eller varje gång man vill ta del av det. Apple kommer snart (i januari) att lansera ett system för film som fungerar så. De skryter över hur filmerna streamas över nätet men hur de aldrig kopieras tekniskt till köparens dator. I förlängningen kanske också hårddiskar migrerar upp på internet. G-Mail erbjuder redan 2GB lagring och Apple har en lösning de kallar iDisk.

I de nya systemen hamnar all egentlig kontroll hos medieproducenten, samtidigt blir deras kostnader mycket lägre än idag. Därför gillar de idén som småpojkar i en sandlåda. I kombination med de nya lagarna och de statligt upprätthållna monopol på information som upphovsrätten utgör kan konsekvenserna bli digra. Information under upphovsrätt upphör helt att vara en vara man kan äga — bara hyra. Den privata äganderätten försvinner helt i sin essens — allt som köps elektroniskt tillhör producenten för evigt. Eftersom rättighetsfilerna är kopplade till en särskild hårdvara försvinner rätten att sälja vidare det man har köpt. Dagens möjligheter till fair-use sätts också ur spel eftersom kopior blir omöjliga rent tekniskt. Därmed kringås lagens intention och balansen i upphovsrättssystemet förstörs. Det är något även de som försvarar dagens upphovsrätt bör vara emot.

I vissa fall kommer det ändå att se ut som man kan ‘äga’ en film eller musik: man betalar en gång för obegränsad framtida rätt att läsa. Genom gratis uppdateringar av rättighetsfilerna blir det fortsatt möjligt att se filmen. Men det ägande som en sådan konsument upplever att han har är i själva verket falskt. Medieföretaget kan när som helst stänga av flödet eller tillgången till datan. Sjunker vinsten under ägarnas krav kan de börja ta betalt. För en vara de tidigare sagt redan är betald. Om du idag avslutar din prenumeration på Dagens Nyheter har du fortfarande kvar de gamla nummer du betalat för — om bara några år kan motsvarigheten vara omöjlig. Personligt ägda nyheter blir ett minne av en nostalgiskt fri tid. Om medieföretaget går i konkurs förstörs köparens vara genom att rättighetsfilen inte längre uppdateras. Även den begränsade disponering och kontroll som han betalat för är då borta.

Dessa system och lagar är solklara ingrepp i den privata äganderätten. Men var är äganderättshögern? Var är alla ideologiska utrop, artiklar, anklagelser, all indignation? Om debattörer till höger vill bli tagna på allvar när de argumenterar för privat äganderätt måste de göra så konsekvent. Försvara den privata äganderätten till information!

Det var alltså inte nog för Sony att lägga in hemlig virusliknande DRM som permanent kan förstöra sina musikkunders datorer. Sony var tvungna att begå kontraktsbrott mot frivilligprogrammerare och Free Software Foundation genom att använda deras kod också. Att det verkligen är så här förefaller ganska säkert; tekniska utredningar av frågan finns hos Muzzy och Serendipity.

Det här betyder att med musik och filmindustrins egen retorik så stal Sony programkod för att hindra musikköpare från att fritt kunna spela skivorna i datorn.

Sony visar alltså att man inte alls bryr sig om ‘stöld’ – så länge Sony själv är den som ‘stjäl’. Hyckleriet skulle inte bli högre ens om Timothy Leary totalpartade i ett kemilabb. Nu vet vi förstås att kopiering inte är stöld. Samtidigt är det fel att, så länge vi har upphovsrätt, att bryta mot GPL. Syftet med GPL är ju att både maximera användandet och kvaliteten på fri programvara.

Intressant är om detta betyder att Sony kommer att tvingas ge upp källkoden till sitt rootkit. Det borde vara möjligt att tvinga dem till det i en rättegång, om någon vill driva processen. Om man går efter de principer som används i andra upphovsrättsfall kan skadestånden bli mycket höga. En komplett kronologi över fallet finns hos Boing Boing.

Upphovsättsindustrin, musik och filmbolag, beter sig mer och mer som en beskyddarmaffia.

Fallet är komplicerat men jag tolkar det så här efter hur skivbolaget Magnatune beskriver det: Hyperion hade givit ut en CD med klassisk musik av Michael-Richard de Lalande (1657-1726). CDn producerades efter noter från public domain-placerade, fria kompositioner. De använda noterna hade skrivits rent – men inte ändrats musikaliskt – av en Dr Sawkins som stämde, hävdade upphovsrätt till och nu har vunnit mot Hyperion. Själva renskrivandet av noterna betraktades som ett eget verk. Trots att samma noter med lätthet renskrivits av andra.

Det betyder i praktiken att det blir olagligt att spela in fri (public domain) musik i Storbritannien så länge man inte själv skrivit av originalnoterna.

Domen förefaller absurd och upphovsrättsextrem. Hyperion Records är en stor producent av klassisk musik och hotas av konkurs efter enorma rättegångskostnader. Som vanligt är det juristerna som tjänar mest på processen.

Via Crooked Timber.

Jag tror det finns flera skäl:

• Mediernas egenintressen och makt. Mediekoncernerna upprätthåller sina monopol och vinster med upphovsrätten. Samtidigt är de kanske den starkaste kraften i modern politik. Svenska opinionsbildande tidningsmedia ägs i nästan-duopol av Bonniers och Schibstedt. Dessa koncerner äger även mängder av andra media (bl a SF, TV4 mm) vilka till exempel driver Antipiratbyrån.
• Svårigheten att skapa articifiell kultur av att ett beteende är fel när detta samtidigt inte drabbar någon. Att försöka skapa en äganderätt och ett ting av företeelser som med ekonomiskt språk är icke-exkluderbara och har icke-rivalitet går emot människors sunda förnuft. För att överbrygga svårigheten att skapa nya normer, dvs de stora fördelarna med fri information, måste straffen bli desto hårdare.
• Jurister som särintresse. Samma jurister som dömer, skriver lagarna, agerar som experter i media och rådgivare åt politikerna, är den grupp som har mest att tjäna på mer komplicerade regleringar. För att upprätthålla articifiella ‘äganderätter’ i öppna nätverk krävs fler, hårdare och mer komplexa lagar än på andra områden. Jurister tar ockermässigt med betalt för att tolka dessa. Upphovsrättslagen är ett veritabelt juristmecka av krångligheter och tolkningsbehov. Juridiska reglers syfte är att styra världen med formella regleringar – i samhällen med ökande komplexitet har jurister därmed en bias mot ständigt mer och mer regler. Samtidigt ser i de inte skogen för alla träd; de har svårt att gå tillbaka och pröva om hela systemet från början även om de tekniska förutsättningarna ändras.
• Elit-ideologi. Ekonomiska eliter har ett egenintesse av att främja alla slags äganderätter i princip och oavsett om det är bra eller dåligt för samhället. Därför förespråkar de, och deras ideologer i den politiska högern, hårdare upphovsmonopol och straff.
• Åldersfaktorn och sammansättningen av domstolarna. De som nyttjar fördelarna med fri information är unga. Under 35 är bruket av datorer och fildelning något nästan alla gör. Ett samhälles maktbärande skikt är äldre, 40-65, där många fortfarande inte ens använder dator. Nämdemän i domstolar är så gamla att de flesta inte har någon aning om vad fildelning är. Det är lätt för experter att skrämma dem eller luras. Åldersfaktorn bidrar till att alla icke-önskvärda beteenden, inte bara upphovsrättsliga, som sker med modern informationsteknik straffas mycket hårdare än vad som är rimligt.

Signaturen Hedlund har sammanställt följande lista:
30 dagsböter:
Misshandel
Innehav av amfetamin
40 dagsböter:
Brott mot arbetsmiljölagen
Grovt olaga intrång på Kärnkraftsanläggning
50 dagsböter:
Sexköp
Djurplågeri
60 dagsböter:
Rattfylleri + Narkotikabrott
Barnpornografibrott
70 dagsböter:
Vållande till annans död
Sexuellt ofredande
80 dagsböter:
Människohandel
Misshandel
Narkotikabrott + Smitning

Detta är svåra brott som på helt kan förstöra en människas liv och hälsa. Fildelningen har straffats lika hårt eller hårdare än dessa. Misshandel kan skada människor för livet och människohandel är än värre med kopplingar till modernt slaveri och sexutnyttjande. Detta skall jämföras med fildelningsdomen där:

1. Ingen annan människa skadats.
2. Ingen annan människa saknar någonting.
3. Samhället inte heller drabbats genom någon indirekt effekt: Hittillsvarande forskning (Tanaka 2004, Strumpf och Oberholzer 2004 mfl) visar att nedladdning inte minskar medieförsäljning. När filmen gjordes tillgänglig över DC hade den slutat gå på bio och hade redan gjort stor vinst.
4. Handlingen också fört gott med sig: de personer som har tagit del av filmen över nätet har fått ökad nytta mot tidigare.

Filmen Hip Hip Hora! kostar 35kr att hyra och en persons DC-spridande resulterar knappast i mer än några få spridda exemplar – så även om vi helt bortser från punkterna ovan borde domen inte vara hårdare än för snatteri.

Domen är helt enkelt absurt hård och helt oproportionerlig.

Uppdatering: jag har kollat upp siffrorna för hur stor andel av en dvd-film som går till producenten (rättighetshavaren); enligt Filminstitutets utredning Omvärldsrapport 2003 [pdf] är det inte mer än 6-17%. Det betyder att den rent hypotetiska intäktsförlusten, baserat på ett marknadspris av 35kr, inte är högre än 2,1-5,95kr per film! Böter 16 000 kr för en hypotetiskt orsakad förlust av högst 6kr per kopia alltså…

Ett förslag i Saudi-Arabien att kvinnor kanske skall tillåtas köra bil har skapat vågor av protester:

Conservatives, who believe women should be shielded from strange men, say driving will allow a woman to leave home whenever she pleases and go wherever she wishes. Some say it will present her with opportunities to violate Islamic law, such as exposing her eyes while driving or interacting with strange men, like police officers or mechanics.

”Driving by women leads to evil,” Munir al-Shahrani wrote in a letter to the editor of the Al-Watan daily. ”Can you imagine what it will be like if her car broke down? She would have to seek help from men.”

Det hela innebär ändå bara att utreda om kvinnor skall få köra bil. I så fall med restriktionen att de bara får köra på motorvägar om de tar med sig en manlig övervakare.

Via den utmärkta super-bloggen Crooked Timber.