Hur ligger det till egentligen? Har samhället blivit mer brottsligt? Har våldsbrotten ökat? För att försöka avgöra frågan så att vi kan slippa debatten i framtiden, har jag finkammat tillgänglig forskning och statistiska källor om brottsutvecklingen i Sverige. Utvecklingen presenteras här i 12 grafer. Alla grafer finns som pdf.

• Den här artikeln sammanställer därmed det största antalet källor över brottstrender i Sverige som jag har sett, inklusive forskningsöversikter
• De flesta graferna är mycket detaljerade eftersom de innehåller mycket information, för att se tydligt måste man klicka på bilden för att se pdf-diagrammet
• De data jag redogör för är samma som kriminologerna använder, den här analysen använder delvis bättre kvantitativa metoder än vad svenska kriminologer typiskt gör i sina skrifter
• Alla relevanta diagram redogör för trender per capita, alltså med hänsyn taget till befolkningsstorleken
• Jag visar trendlinjer och stora, detaljerade diagram så att alla kan se utvecklingen själv
• Alla datakällor redovisar hela trendserien så långt tillbaka som jag har hittat data
• Resultatet är entydigt när det analyseras rätt

Att avgöra trender visuellt i grafer kan vara svårt när kurvan går upp och ner över åren. Lyckligtvis går det att bestämma om en trend minskar eller ökar matematiskt, med hjälp av regressions- eller trendlinjer. För att göra det lättare att se trenden, finns trendlinjer i alla diagram där det inte blivit alltför plottrigt. De flesta grafer med trendlinjer anger R2-värdet och regressionens formel (typ y = 0,78x + 10). Formeln tolkas (förenklat) så här: om det står ett minustecken framför x-termen så är den trenden minskande. Annars ökar den. Enligt Farrington et al (2004) är en ökande brottstrend att betrakta som stark om den positiva tidskorrelationen är över 0,5 [pdf]. Det motsvarar en R2 på 0,25.

Vi börjar med att se på anmälda brott. Grafen nedan visar det totala antalet anmälda brott per capita för hela perioden enligt BRÅs statistik, 1950-2005 [klicka för pdf].

Det står klart av figuren att anmäld total brottslighet har ökat kraftigt sedan 50-talet. Sedan 1990 har den totala anmälda brottsligheten inte ökat. Men det bror på minskningar endast inom kategorierna bedrägeri- och tillgreppsbrott. Tillgreppsbrott – stölder och rån – är den absolut största brottskategorin, så mindre minskningar i vanliga stöldbrott – tex cykelstölder och snatteri – maskerar ökningar inom de flesta mer allvarliga brottstyper. I nästa graf visas dessa [klicka för pdf].

Diagrammet visar att såväl anmälda mord och dråp, liksom misshandel, narkotikabrott, skadegörelse, rån samt sexualbrott och våldtäkter har ökat. Alla har ökat mer eller mindre konstant oavsett val av period, med undantag för narkotikabrott.

Hur ser det då ut om vi går till andra datakällor än anmälda brott? Antalet fängslade och övervakande per capita visas nedan [klicka för pdf].

Både antalet fångar och medelbeläggningen har ökat som andel av befolkningen. Även antalet brottslingar som dömts till övervakning har ökat per capita sedan 1989. Att vårddygnen per capita inte har ökat i samma takt, indikerar att ökningen inte främst har med hårdare straff att göra. Till nästa källa. En bekräftande datakälla vad gäller våld, är andelen personer som skrivs in på sjukhus för misshandel. Dessa tas upp i patientregister och registreras av Socialstyrelsen. På grund av omläggningar i statistiken mot slutet av 90-talet (97), är siffrorna helt säkra först efter 1997 [klicka för pdf].

Trenden efter 1997 är ökande [pdf]. Tragiskt nog ökar även antalet misshandlade barn som läggs in på sjukhus [pdf]. Men alla som söker vård för misshandel hamnar inte i slutenvården. I och med vårdutvecklingen skrivs färre och färre in på sjukhus för övernattning. Därför krävs data från akutmottagningar för att se om misshandelsfallen verkligen ökar [klicka för pdf].

Södersjukhuset är norra Europas största akutmottagning och en av två för Sveriges huvudstad. Sedan tolv år tillbaka har antalet misshandelsfall på SÖS-akuten ökat med över 30 % [pdf]. Även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset rapporteras ökningar, liksom för Norrlands Universitetssjukhus. Så långt sjukhus. En ytterligare källa till brottsdata är offerundersökningar. I Sverige genomför SCB sin Undersökning av levnadsförhållanden med jämna mellanrum. Den innehåller en mängd trygghetsindikatorer för brottslighet [pdf]. Grafen nedan redovisar de mest relevanta av dessa [klicka för pdf].

Samtliga trender är positiva över perioden 1980-2005. Andelen personer som anger att de blivit utsatta för hot eller våld det senaste året har ökat från 5,5 % till runt 8 % av befolkningen, en ökning med 45 %. För vissa indikatorer syns de högsta värdena i slutet av 80 eller början av 90-talet, men alla trender är konsistent positiva förutom andelen utsatta för stöld eller skadegörelse.

Ytterligare en återkommande offerundersökning är BRÅs frågor om brottslighet bland skolungdomar. Brå frågar ett urval niondeklassare dels hur många stölder, hot och våldshandlingar de själva vågar uppge att de begått, dels hur många de har utsatts för. Ett stort problem i den undersökningen är att ungdomar som inte går i skolan begår klart mer brott. I den senaste rapporten av resultaten lägger BRÅ stor vikt vid att andelen ungdomar som själva erkänner brott har minskat [pdf]. Men på frågan hur många brott ungdomarna själva utsätts för, anger niondeklassarna i stort sett lika mycket stölder som tidigare, och en klar ökning av våldet. Rimligtvis är frågor om utsatthet för brott mer trovärdiga än frågor om vilka brott en 15-åring själv erkänner. Diagrammet nedan visar därför trenden för andelen niondeklassare som utsatts för brott [klicka för pdf].

I diagrammet ser vi att andelen niondeklassare som anger att de utsatts för cykel- eller plånboksstöld har minskat starkt, andelen hotade har (tveksamt) minskat något, andelen som totalt utsätts för stöld är oförändrad, liksom andelen utsatta för ”grövre våld”. Andelen ungdomar som utsatts för ”annan stöld” har ökat starkt, och andelen utsatta för ”lindrigt våld” har ökat starkt. Om BRÅ hade sammanfört kategorierna ”grovt” och ”lindrigt” våld – man har gjort motsvarande för stöld – hade även denna undersökning visat på en klar ökning av våldet bland ungdomar.

Men SCBs ULF och BRÅs ungdomsundersökning är inte de enda offerundersökningarna för Sverige. Inom EU genomförs studien European Crime and Safety Survey med några års mellanrum – grafen nedan visar samtliga indikatorer för Sverige [pdf]. Stöldfrågorna har streckmarkerats för att göra grafen tydligare [klicka för pdf].

Både hot och misshandel, rån och sexualbrott har ökat konsekvent i Sverige mellan 1992 och 2005, enligt denna internationella studies mest heltäckande fråga. Ökningen för sexualbrott är extrem, 275 % på 13 år. Däremot har flera typer av stöldbrott minskat, t ex inbrott och bilstölder.

För att vi tydligare ska se att det endast är stöldbrotten som har minskat, jämför jag huvudkategorier av ”totalbrottslighet enligt EU ICS”, stöldbrotten och vålds- och sexualbrotten i nästa graf [klicka för pdf].

Den sammanlagda trenden är att brottsligheten har ökat, dock inte jämnt fördelat över hela perioden. Stöldbrotten har minskat, andelen utsatta för vålds- och sexualbrott har ökat klart – 28 % – över perioden.

Med grund i dessa av varandra oberoende data kan vi redan dra slutsatser. Men för att visa att den här analysen inte är något jag själv kokat ihop, har även ledande internationella brottsforskare – dock inte från BRÅ – analyserat delar av samma data med samma slutsatser. Farrington et al (2004) sammanställer följande data över sex allvarliga brott i Sverige enligt grafen nedan [klicka för pdf].

Notera att de två oberoende måtten register- och offerundersökningar visar ganska konsekventa kurvor och nivåer. Studiens slutsats för Sverige är att redovisade brott som misshandel, rån och våldtäkt har ökat per capita under perioden 1980-1998. Det gäller även antalet mord [pdf].

In general, violent crime increased over the study period. This held for homicide, assault, robbery and rape, and in the case of assault, where survey data are available

Den enda minskningen gäller tillgreppsbrottet inbrott:

Of the studied types of crime, residential burglary is the one that shows most deviation from the general pattern. There is a weak trend of decrease.

Men vi behöver inte nöja oss med det. Det finns ännu fler indikatorer på att brottsligheten ökar generellt. En intressant indikator, som inte har redovisats tidigare, är antalet övervakningskameror. Att sätta upp en kamera kräver tillstånd av Länsstyrelsen, så antalet kameror registreras där. Antalet kameror är både en bättre och sämre mätare än andra mått. Det kan bli fler kameror på grund av lägre priser på elektronik. Men samtidigt är kamerasystem fortfarande dyra investeringar – det finns få skäl att betala för dem om man verkligen inte behöver skydda sig mot ökande brottslighet [klicka för pdf].

Som vi ser har antalet tillstånd för övervakningskameror ökat kraftigt i Stockholms län sedan 2001. Det är konsekvent med all annan data om reella ökningar av skadegörelse och våldsbrottslighet.

En ytterligare indikator – vår sista med eget diagram – på om våldet och hoten ökar i samhället, är antalet personer som lever med skyddad identitet. Att leva under skyddad identitet ställer till med mycket svåra problem med vardagslivet för dem som tvingas till det. Att leva så gör man bara vid mycket allvarliga hot mot sin person. Skyddad identitet finns i tre varianter, sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Antalet registeras av Skatteverket [klicka för pdf].

Som vi ser i diagrammet har det totala antalet personer med skyddad identitet i Sverige ökat från 4700 år 1993 till över 11000 år 2007. Det kan tänkas att en del av ökningen beror på ”ackumulering” av brottsoffer eftersom nya fylls på år efter år. Men samtidigt försvinner behovet av en skyddad identitet över tid, eftersom både brottslingar och offer dör och blir äldre.

Därutöver finns ännu fler indikatorer på ökande brottslighet i samhället i stort:

• Klotter, skadegörelse och nedskräpning ökar [pdf].
• Helt nya brott som hedersmord, gruppvåldtäkter och stenkastning mot polis och ambulans har tillkommit.
• Antalet skolbränder ökar kraftigt.
• Våld på arbetsplatser ökar.
• Polisens uppklarningsprocent minskar.

Men ännu intressantare än den deprimerande trenden, är varför brottsligheten ökar. Det ligger egentligen utanför den här artikeln, men jag har ändå gjort en graf över två indikatorer från SCBs ULF: ”hot och våld” och ”avstått att gå ut”. I den sista grafen visas dessa indikatorer tillsammans med några av de vanligaste makrofaktorerna för brott, trender för arbetslöshet, inkomstojämlikhet, och andelarna unga och utlandsfödda [pdf].

Den här artikeln sammanställer minst åtta helt oberoende datakällor och tusentals separata stickprovstillfällen. Utöver tillgreppsbrott är nästan alla trendlinjer positiva, åtskilliga med R2-värden som bör räknas som starka ökningar, enligt litteraturen. Det stämmer inte att det bara är ”anmälningsbenägenheten” som ökar, varken för våld mot människor eller andra brott. I de få fall där separata datakällor pekar år olika håll, till exempel för våldsbrott enligt offerundersökningar de senaste åren, visar de indikatorer som ger det mest tillförlitliga datat på ökningar. Ökningar av antalet misshandelsfall på sjukhusen – en källa som saknar bortfall – kan näppeligen bero på anmälningsbenägenhet. Sverige tycks bli mer kriminellt. Att flera stöldbrott inte ökar trots att människor generellt blir mer kriminella, är inte svårt att förklara som undantag med utgångspunkt i bättre stöldskydd, larm och lås. Ökningarna är sammantaget inte tillfälliga. Det finns fluktuationer i trenderna, men den enda rimliga helhetsbilden är att brottsligheten i Sverige har ökat per capita, oavsett om vi ser till 5, 10, 20 eller 50 år tillbaka. Vilka slutsatser kan vi dra från det här?

• Som helhet sett ökar brottsligt beteende i Sverige
• Undantaget utgörs av de flesta stöld- och tillgreppsbrott, som minskar
• Även våldsbrottsligheten ökar reellt
• Ökningarna av mord, våldtäkter, rån, misshandel och skadegörelse är i stort konsekventa oavsett periodval

Uppdatering:
Jag har lagt till två diagram, ett med data från BRÅs ungdomsundersökning, samt ett med uppgifter om skyddade identiteter. Diagrammet över misshandelsfall på Sahlgrenska är uppdaterat med bättre data. Dessutom har jag skrivit om texten en smula.

Men länka till studierna är tydligen fortfarande svårt, så här är några av dem: Science, Science, PNAS, Science.

Däremot är det inte helt och hållet min bild att nationalekonomi traditionellt har beskrivit människor som enbart egoistiska – även om det ofta tolkas så utåt av många som vill använda ekonomi i politiska syften. Snarare handlar det om att man beskriver människor som dels nyttomaximerande samtidigt som de reagerar på incitament. Det ger resultat som i förenklade modeller framstår som kortsiktigt själviska. Men det är bara en liten del av forskningen, samtidigt finns det en stor ekonomisk litteratur som handlar om möjligheter till att samarbeta för att skapa gemensamma nyttor.

Men visst är det klart att det blir svårare att argumentera för mer reduktionistiska och kortsiktiga nyliberala samhällslösningar när en extra kostnad gentemot dem är att de är rent kognitivt icke-intuitiva och skapar konflikter.

Hur som helst är det mycket välkommet att samhällsvetenskapen börjar närma sig de kognitiva grunderna för mänskligt handlande. Det är dessutom inte bara i ekonomi som samhällsforskare har börjat använda neurologiska mätningar, även i tex religionsstudier, psykologi och statsvetenskap verkar det vara högsta mode idag med liknande studier.

Den uppmärksammande ekonomen Ernst Fehr har en hemsida här. Armin Falk syns här. Två andra kända forskare som på senare tid publicerat mycket om samma sak, är Samuel Bowles och Herbert Gintis.

För något år sedan presenterades en sådan studie, som tydligt visar betydelsen av kultur, normer och sanktioner för människors handlande. Åtskilliga samhällsvetare har kallat studien briljant, och nyligen blev artikeln godkänd för publicering i Journal of Political Economy, en av de högst ansedda nationalekonomiska tidskrifterna.

Artikeln heter Corruption, Norms and Legal Enforcement: Evidence from Diplomatic Parking Tickets [pdf] och är skriven av nationalekonomerna Ray Fisman och Edward Miguel. Ekonomerna kom på ett smart sätt att isolerat studera inverkan av kulturella normer. Fisman och Miguel hävdar, helt riktigt, att antalet parkeringsböter per FN-diplomat i New York – analyserade på rätt sätt – övertygande visar på stora skillnader i korruption mellan olika kulturella normsystem. De visar också att rättsliga sanktioner verkligen har stark inverkan på människors beteende.

För en icke-samhällsvetare kanske det verkar märkligt att man skulle kunna dra långtgående slutsatser enbart från parkeringsböter. Men så är det, så varför är Fisman och Miguels studie så bra?

• vid FN finns nästan alla stater representerade, så FNs anställda täcker världens olika kulturer mycket väl
• alla FN-diplomater verkar i samma miljö, vid samma arbetsplats
• alla diplomater är högutbildade, så utbildningsfaktorn kan räknas bort
• diplomater tillhör så gott som alltid överklassen eller eliten i sitt land, så klassfaktorer är utjämnade
• diplomater har högre social status än nästan alla de möter, så påståenden om diskriminering biter föga
• att det gäller trafikförséelser är oviktigt, det finns få skäl att tro att samma mekanismer inte gäller i övrigt

Men det verkligt speciella med diplomater är att de har diplomatisk immunitet. I New York före år 2002 fanns inga möjligheter att straffa FN-diplomater som bröt mot trafikreglerna. På så sätt kan Fisman och Miguel räkna bort även den viktiga sanktionsfaktorn. Eftersom det inte fanns några straff eller sanktioner var det bara diplomatens egna ”samvete” – de inlärda normer han eller hon har socialiserats med – som kunde hindra att diplomaten betedde sig fel. Staden New York har haft stora problem med FN-diplomater som parkerat hur som helst utan att kunna straffas.

Utöver situationens elegans gör Fisman och Miguel mängder av statistiska kontroller för övriga faktorer och samband som ändå skulle möjligtvis skulle kunna påverka; mellanstatliga relationer, inkomster, efterföljande social bestraffning i hemlandet mfl. Kort sagt kan alla faktorer utom internaliserade normer räknas bort. Om det återstår systematiska skillnader i beteende, så måste dessa bero på kulturella skillnader*.

Och mycket riktigt visar det sig att skillnaderna i antalet förséelser, och därmed olika kulturer, var mycket stora hur man än räknar. I vissa diplomatdelegationer – Sverige, Kanada, Turkiet, Japan – betedde sig alla perfekt. I andra – Kuwait, Egypten, Chad, Sudan – bröt man konstant mot reglerna. Dessutom fanns statistiskt signifikanta samband med tidigare mått på korruption inom olika kulturer. Citat:

We find that the number of diplomatic parking violations is strongly correlated with existing measures of home country corruption. This finding suggests that cultural or social norms related to corruption are quite persistent: even when stationed thousands of miles away, diplomats behave in a manner highly reminiscent of government officials in the home country.

Vilka kulturer är då de mest korrupta, när alla andra faktorer kan räknas bort, enligt Fisman och Miguel? De mest korrupta normsystemen återfinns i Mellanöstern och Afrika följt av Östeuropa. De fullständigt skötsamma koncenteras till västvärlden: till USA närbelägna länder i Amerika och till Västeuropa. Skandinavien nämns särskilt. Grafen nedan (klicka för pdf) visar de 20 delegationer med flest och med minst antal brott per diplomat.

En populär föreställning bland kulturrelativister i Sverige idag är att alla kulturer är lika och att kulturella normer inte gör någon skillnad för om människor gör rätt eller fel. Fisman och Miguel motbevisar den idén på ett tämligen avgörande sätt.

—
*En annan möjlighet är biologiska skillnader, men just i det här fallet är de föga sannolika.

Max Weber räknas som en av den klassiska sociologins stora företrädare, tillsammans med Emile Durkheim och Karl Marx. Weber intresserade sig bland annat för stratifiering (hur samhället skiktas), för byråkratier och rationalitet men också för hur ideologi och religion påverkar samhället. En av Webers mest berömda teser gäller den protestantiska arbetsetiken. Med det begreppet försökte Weber förklara varför kapitalismen och den enorma produktivitetsökning som inträffat i Västeuropa hade uppstått just där. Weber menade att orsaken var protestantisk – luthersk eller kalvinistisk – religion som satte värde dels på hårt arbete, men också på ett enkelt leverne som främjade sparande istället för konsumtion.

Efter Weber har det uppstått stor debatt i samhällsvetenskapen om Weber hade rätt eller inte. Historiskt är det så att protestantiska länder industrialiserades först, men orsaken kan ändå vara någon annan.

Nu har en brittisk ekonom, Horst Feldmann, prövat den protestantiska arbetsetiken genom en noggrann studie där han, enligt TT, kontrollerar för andra faktorer som arbetskraftens rörlighet, arbetsmarknadens regelverk, de lagar som företagen måste följa och skattenivån. Urvalet är 80 länder, och enligt DN spelar inga av dessa faktorer någon roll.

Istället är det protestantismen och dess nationella kulturarv som ger högre sysselsättning, med 6 % i genomsnitt. Feldmann:

Religion does not necessarily have a direct impact upon most people’s behaviour today, rather, the impact of religion may be indirect, for example, in helping shape the national culture of a given society. In its early days, Protestantism promoted the virtue of hard and diligent work amongst its adherents, who judged one another by conformity to this standard.

Men samma kulturarv finns inte i länder med andra religiösa traditioner:

Conversely, countries dominated by other religions, such as Catholicism, Islam and Buddhism, are likely to have developed a national culture that does not put a high value on hard and diligent work and often is hostile toward paid employment of women.

Den här studien har ovanligt nog uppmärksammats av flera tidningar via TT, men inga av dem klarar av att länka vare sig till författaren eller studien i sig. Tyvärr har inte tidskriften, American Journal of Economics and Sociology, lagt ut numret med studien på nätet ännu. Eftersom tidningar ofta har svårt att tolka sån här forskning rätt, så återstår det att se om de har gjort det, när studien väl hamnar på nätet.

Dessutom är det typiskt att när forskningsresultat om religioners effekt dyker upp, så söker media ofta ”balansera” det hela med kommentarer från präster och imamer från andra religioner. Men exakt vilken samhällsvetenskaplig kompetens har dessa? Förstår de att tolka, t ex, log-linjär modeller med maximum-likelihood metoder och robusta standardfel? Om de gör det, ok, men tills dess är uttalanden från diverse religiösa företrädare blott lösa tyckanden och har inget i forskningsrapportering att göra.

Samtidigt är den samhällsvetenskapliga forskningen djupt föraktad och missförstådd. Å ena sidan angrips den av postmodernister och kulturvetare som inte förstår sig på systematisk metod och som ibland t om förnekar att objektiv kunskap är möjlig. Å andra sidan teknokrater och naturvetare som tror att samtida samhällsforskning är lika flummig och ovetenskaplig som kulturvetarnas lösa tyckanden, utan att ha minsta kunskap om forskningen själva.

Hur som helst, en stor fördel när man studerar är att man får tillgång till vetenskapliga journaler där man kan läsa – eller ännu bättre, ladda ner – studier man tycker är intressanta. Med åren har jag samlat på mig ett ganska juste digitalt bibliotek med studier som jag av olika anledningar tyckt att jag vill ha kvar. Den här pdf-samlingen har växt till inte mindre än 1,8 GB, och mer än 3000 filer (!)*. Nästan allt är pdf:er, och det allra mesta är forskningsartiklar.

Mycket av det här är intressanta saker som det ändå inte rapporteras om i media. Samhällsvetenskapliga studier kommer mycket sällan med i tidningen, trots de hundratusentals begåvade forskare världen över som arbetar hårt med att faktiskt försöka förstå hur samhället fungerar. För att få verkligt informerade medborgare vore det långt bättre att ta upp mer robusta forskningsresultat istället för de ständiga anekdotiska engångshändelser som media matar oss med, men som de ändå försvarar med högtravande ord om att ”granska makten”. Och när samhällsvetenskapliga studier väl uppmärksammas har media ofta en agenda och väljer att vinkla eller tolka studierna mer eller mindre tendentiöst.

Jag ska försöka blogga mer intressant samhällsvetenskaplig forskning i fortsättningen.

—
* Om det är någon som vill swappa artiklar så säg till; jag har särskilt mycket i ämnena ekonomi och statsvetenskap (mer specifikt upphovsrätt, inkomststudier och mångkulturella samhällen) men även en hel del psykologi, sociologi/kriminologi och religionsstudier

I Dagens Nyheter Kultur den 5/6 ställer du frågan om vad som hände i riksdagsvalet och om det är så att de fattiga i själva verket subventionerar de rika via välfärdssystemen.

Du sökte svar från ekonomer. Själv har jag snart avslutat mina ekonomistudier, och har intresserat mig en smula för forskning som kan besvara din fråga. Utan att jag har läst den studie du refererar, verkar inte Hans Andersson ha rätt*. Åtminstone har han det inte idag.

Flera samtida jämförelser visar den rakt motsatta bilden. Inkomststudier som baserar sig på Luxembourg Income Study, en färsk, omfattande kartläggning av inkomster och deras fördelning i en rad länder, visar att om Sverige inte hade en omfattande omfördelning via välfärdsstaten, så skulle Sverige vara ett av de mest ojämlika länderna i hela västvärlden. Men efter välfärdsstatens omfördelning har vi istället en av världens allra jämnaste inkomstfördelningar (UNDP 2005). Jämlikhet är oerhört viktigt: för de fattigas välfärd i rika stater är fördelning viktigare än nationalinkomst (Segal & Jackson 2004:16, UNDP 2005). Som resultat av vår utjämning av strukturella faktorer är Sverige ett land som i mycket högre grad än andra västländer belönar faktiskt arbete, istället för föräldrarnas klassmässiga status (se Segal & Jackson 2004:30, Blanden, Gregg & Machin 2005, jfr Bowles & Gintis 2002).

Enligt Timothy Smeeding, en av världens mest erkända inkomstforskare, finns det ett mycket starkt samband mellan sociala utgifter och fattigdom (Smeeding 2005). Fattigdomsnivåer, mätta som andel av medianinkomsten, kan till 80 % förklaras med storleken på de sociala utgifterna. Det visar att åtminstone den del av välfärden som avser sociala försäkringar är starkt omfördelande. Andra studier bekräftar att välfärdsstaten är den enskilt viktigaste faktorn som förklarar skillnader i fattigdom och inkomstfördelning (Brady 2006).

Totalt sett reduceras fattigdomen i Sverige med 77 % som en konsekvens av de sociala transfereringarna (Smeeding 2005). Det är mer än i alla andra undersöka länder. Fattigdomstalet för barn i Sverige sjunker från 17 % av alla barn till endast 4 % av alla barn efter det att välfärdsstaten har jämnat ut inkomsterna mellan fattiga och rika. För USA är skillnaden radikalt mindre: 23 % mot 22 – USAs ynkliga välfärdsprogram förmår inte lyfta mer än en procent av de fattiga barnen ur den belägenhet de själva inte kunnat rå över.

Ditt räkneexempel är därför dåligt: de fattiga använder välfärdsstaten i så mycket högre grad än de rika, att de mycket kraftigt förbättrar sin situation med den jämlika välfärd vi har. Vår värld är nämligen lika obönhörligt orättvis som den är konsekvent. Fattiga har större behov av alla slag: av såväl sjukvård som utbildning och socialförsäkringar, och de använder dessa också i högre utsträckning. Så länge vi har lika tillgång till dessa tjänster så kommer välfärdssystemen att hjälpa underklassen, och öka den samlade marginalnyttan i samhället.

Däremot visar andra studier att i förhållande till sina behov, så tenderar medel- och överklassen att utnyttja vissa välfärdssystem mer, beroende på deras bättre utbildning, information, och mycket starkare politiska organisering. Detta orättvisa överutnyttjande överväger dock inte den motiverade användning som underklassen är jämförelsevis mer förtjänt av.

Den första tolkningen av vad som hände i det senaste valet är sålunda rätt: den borgerliga regeringen underminerar välfärdsstaten för att på sikt avskaffa den.

Den mytiskt ”fria” marknad som idag är en tillbedd och aldrig ifrågasatt religion, skulle mycket kraftigt öka inkomstskillnader och fattigdom om den gavs fritt spelrum. Mer så i Sverige än i länder som Danmark, Norge, Tyskland, Canada med flera. Det är därför som de radikala försämringar som regeringen nu genomför måste betraktas som grymma. Och de kan inte skylla på att de inte förstår – enligt regeringens egen budgetproposition kommer ojämlikheten i Sverige att öka som ett resultat av deras politik.

—

* Tännsjö refererade en studie från 1970-talet av ekonomen Hans Andersson, som sades visa att eftersom medel/överklassen använde välfärdssystemen mer så subventionerades de i praktiken av underklassen.

Referenser

Blanden, Gregg & Machin (2005). Intergenerational Mobility in Europe and North America – A Report Supported by the Sutton Trust, Centre for Economic Performance, April 2005

UNDP (2005). Human Development Report 2005.

Vi skall respektera den troendes önskan att vara anonym, även om det vore bättre om han vågade stå för sina påståenden. För diskussionens skull är det dock väsentligt att veta att han, efter fem minuters Googlande, visat sig vara son till en kyrkoherde i en mindre stad i Skåne. Kommentatorn har alltså med all säkerhet fått en religiös uppfostran, där han, innan han kunde tänka kritiskt, lärdes att tro på att guden som kallas ”Yahweh” existerar, att ”Gud” utgör den enda grunden för moralen osv.

Den religiöse kommentatorn var väldigt skeptisk till ”vetenskapen”, som han betraktar som en enhet. Ett anknytande argument var att religiösa personer inte har lägre utbildning än icke-religiösa. Även tidigare religiösa kommentatorer här på bloggen har påstått att det saknas samband mellan utbildning, IQ och religiös tro. Jag hade tänkt skriva om just det ändå, och gör det därför nu.

Det är viktigt att förstå att det följande inte är menat att provocera någon. Att en viss grupp har lägre utbildning eller begåvning betyder inte att det gäller varje ingående individ i gruppen. Utbildning och intelligens är inte de främsta förklaringarna till varför folk tror/inte tror. Enligt forskarna Pippa Norris (KSG, Harvard) och Ronald Inglehart (Michigan), är den viktigaste förklaringen till religiös tro osäkerhet. I samhällen som är säkra, som skapar ekonomisk trygghet och jämställdhet, som t ex har god offentlig sjukvård och tillgång till bostäder, tenderar folk att inte tro på gud (Norris & Inglehart 2004a,b). Religion är alltså ett slags ”andlig snuttefilt” som folk tar till för skapa trygghet och ordning i en otrygg, kaotisk värld. Det finns också andra väl belagda teorier om varför vissa är eller blir troende. Trots det är utbildning och intelligens en delförklaring till varför religiösa personer, som grupp, tror som de gör.

Varför är frågan väsentlig? Den är väsentlig därför att religiösa debattörer själva, i tid och otid, lyfter fram enstaka exempel på forskare, högutbildade och mycket intelligenta personer – som tror på en gud. På så sätt försöker de ge en felaktig bild av, dels att forskning och tro går ihop, dels att det saknas samband mellan utbildning och tro.

Tvärtemot vad de troende säger, finns det finns mycket starka samband mellan utbildning, IQ och religion. Det visas konsekvent av en lång rad studier.

Ekonomen Burnham Beckwith sammanställde över 30 av dessa studier i tidskiften Free Inquiry 1986. En koreansk ingenjörsprofessor listar flera av studierna. Om vi lägger till några nya studier som tillkommit efter Beckwith, visar det sig att av mer än 46 studier utförda sedan 1927 angående sambandet mellan religiös tro och utbildning/intelligens, har samtliga utom fyra funnit ett negativt samband (jfr Bell 2002).

Viss nyare forskning förtjänar att nämnas lite mer ingående. Många bloggar har t ex rapporterat om psykologen Helmuth Nyborgs färska dansk-amerikanska undersökning som beskrivits i Jyllands-posten. Den visar att ateister i genomsnitt har 5,8 punkter högre IQ än troende. Nyborg:

Min hypotes är, att människor med låg intelligens i högre grad tilltalas av religioner, som ger säkra svar, medan människor med en hög intelligens är mer skeptiska.

Så långt intelligens i sig. Men religiositeten tilltar inte bara med lägre intelligens, gudstro har även ett samband med låg utbildning. Att både utbildning och IQ i sig är starkt korrelerade med (a)teism är inte förvånande eftersom IQ har ett tydligt samband med utbildningsnivå, i genomsnitt har personer med högskoleexamen en IQ på 120. Befolkningsgenomsnittet är 100 (Simonton 2006).

Bland forskarna i National Acadamy of Sciences, som samlar de främsta amerikanska forskarna, saknar 93 % tro på en personlig gud (Edward & Witham 1998). En helt ny studie har på ett liknande sätt undersökt brittiska forskare. Den fann att 86 % var icke-troende. Endast 3.3 % av forskarna höll starkt med om att en personlig gud existerade (Cornwell & Stirrat 2006). Undersökningar av nobelpristagare visar att de är ”anmärkningsvärt icke-religiösa”, endast en enda av 700 tillfrågade trodde på en personlig gud (Beit-Hallahmi & Argyle 1997).

I en studie av 34 i-landsbefolkningar finner Miller et al (2006) att utbildning i sig, liksom kunskap i genetik, är starkt signifikanta faktorer när det gäller att förutse om befolkningen tror på evolution genom naturligt urval. Förnekande av evolutionen kan också förutsägas väl av effekten från fundamentalistiska religiösa föreställningar. Påverkan från fundamentalistisk tro är dubbelt så stark i det religiösa USA som i Europa. I USA förnekar kring 30 % av befolkningen evolutionen, medan bara 40 % accepterar den. USA hamnar därmed näst sist av undersökningens alla länder, endast före Turkiet. I USA har även högerpolitiska preferenser ett samband med förnekande av evolution och dålig kunskap om vetenskap. Bäst kunskaper har islänningar, danskar och svenskar, som till 80-85 % accepterar evolution genom naturligt urval.

Jag har kollat en smula efter liknande svenska studier. Ett problem är att i Sverige verkar det bara vara religiösa som undersöker religiositeten. Bibelsällskapet (2007), en svensk pro-religiös organisation, låter göra återkommande SIFO-undersökningar av Bibelanvändandet i Sverige. Men de frågar på fel sätt för att det skall gå att dra slutsatser om utbildning och tro. Magnus Hagevi (2004), en religiös statsvetare, har skrivit om ”Religiositet i generation X”, men liksom Anders Sjöborgs (2003) licentiatavhandling, sponsrad av Svenska Bibelfonden, har dessa texter stora brister: Hagevi undersöker bara personer i Västra Götaland, en av Sveriges mest religiösa regioner. Sjöborgs avhandling har genomgående flummigt låg kvalitet. Varken Hagevi eller Sjöborg frågar efter tro på gud/gudar utan om ”kontakt med Bibeln” (Sjöborg) eller ”bön till gud”, ”frälsning viktigt”, ”besök på religiösa möten” (Hagevi).

Det finns skäl att kopplingen mellan låg utbildning/IQ och gudstro inte syns lika starkt i Sverige, eftersom Sverige är världens minst troende land, med kanske bara 10 % religiösa och upp till 85 % ateister (Zuckerman 2005). Men tills vi vet bättre, får vi rimligen utgå ifrån att sambandet gäller även här.

Alltså: ju högre en persons intelligens eller utbildningsnivå är, desto lägre sannolikhet att den personen, på något sätt, är religiös.

Och tvärtom.

Referenser

Sambanden ses som kontroversiella och tas säkert känslomässigt av många, det ger anledning att vara lite mer noggrann med referenser i det här inlägget:

Beckwith, Burnham (1986). ”The Effect of Intelligence on Religious Faith”, Free Inquiry,
Spring 1986.
Bell, Paul (2002). ”Would you believe it?”, Mensa Magazine, Feb, 2002, 12-13.
Beit-Hallahmi, Benjamin & Argyle, M. (1997). The Psychology of Religious Behaviour, Belief and Experience. London: Routledge.
Bibelsällskapet (2007). Bibelbarometern 2007. Svenska Bibelsällskapet/SIFO.
Cornwell, Elisabeth och Michael Stirrat (2006). kommande, se Dawkins, R (2006). The God Delusion.
Gallup (2006). ”Who Believes in God and Who Doesn’t?”, Gallup, June 23, 2006.
Hagevi, Magnus (2004). Religiositet i generation X.
Larson, Edward J. & Witham, Larry (1998). ”Leading scientists still reject God”, Nature, Vol. 394, 313.
Miller et al (2006). ”Public acceptance of Evolution”, Science, Vol 313, 765-766.
Norris, Pippa & Inglehart, Ronald (2004a). ”God, guns, and gays: Religion and Politics in the US and Western Europe”, Paper for APSA Conference, Wednesday September 1st 2004, University of Illinois, Chicago.
Norris, Pippa & Inglehart, Ronald (2004b). Sacred and Secular: Religion and Politics Worldwide. New York, NY: Cambridge University Press.
Simonton, D K (2006). ”Presidential IQ, Openness, Intellectual Brilliance, and Leadership: Estimates and Correlations for 42 U.S. Chief Executives”, Political Psychology, Vol. 27, No. 4.
Sjöborg, Anders (2003). Bibeln i Nya Medier. Licentiatavhandling, Teologiska institutionen, Uppsala universitet.
Zuckerman, Phil (2005). ”Atheism: Contemporary Rates and Patterns”, i Martin, M (red) Cambridge Companion to Atheism, Cambridge University Press.

Nu har en ny studie av forskningspsykologer från University of Michigan och Brigham Young University undersökt sambanden mellan bibliska våldsskildringar och våldsamhet hos läsarna. I studien, som publiceras i marsnumret av Psychological Science, testades 480 fundamentalistiskt religiösa tillsammans med mer normala studenter. Båda studentgrupperna fick läsa ett stycke ur gamla testamentet som berättar om misshandel, våldtäkt och mord. För hälften av studenterna maskerades texten som ”en antik text” – de andra fick läsa hela texten inklusive en avslutande uppmaning att våldet sanktionerades av Gud. Därefter testades studenternas aggressivitet.

Det visar sig att de som läst versionen där Gud uppmanar till våld, var mer aggressiva. Men kanske intressantast, den allra mest våldsbenägna gruppen var de läsare som var starkt religiösa. Skillnaden var dock relativt liten – båda grupperna uppvisade mer aggressivt beteende när våldet sanktionerats av Gud.

Så här säger psykologiprofessorn Robert Ridge:

”We weren’t trying to find fault with religion or the scriptures or anything, but when you think about terrorists and they say, ‘God will sit in judgment,’ and they sometimes refer to a scripture, our question was, ‘Could that really make a person behave more aggressively?’ And the answer is, yes, it could.”

Bibeln är en, med moderna ögon, ofattbart grym och våldsam text. Bibelintresserade personer har noggrant räknat igenom hur många människor guden Jahve faktiskt tar livet av. Det visar sig att Bibeln anger 2,270,365 människor som dödas av Gud.

only 46 percent of Americans think that ”bombing and other attacks intentionally aimed at civilians” are ”never justified,” while 24 percent believe these attacks are ”often or sometimes justified.”

I de största muslimska länderna är acceptansen för angrepp mot civila klart lägre – kring 75% tycker att sådant våld aldrig är berättigat.

74 percent of respondents in Indonesia agreed that terrorist attacks are ”never justified”; in Pakistan, that figure was 86 percent; in Bangladesh, 81 percent.

Vad gäller tortyr är Israelerna världens mest tortyrvänliga folk. Och medan irakier, fillipiner, indoneser, kenyaner, nigerianer, kineser och ryssar är mer tortyrpositiva, är amerikanerna mest pro-tortyr bland västbefolkningarna. Italienare och fransmän är minst positiva till tortyr av alla medverkande länder.

Samma forskningsprojekt har publicerat massor med liknande intressanta attitydundersökningar.

En fascinerande sådan: mellan 2005 och 2006 ökade andelen amerikaner som tror att Irak hade ”massförstörelsevapen” före Bush och Blairs angrepp 2003! I juli förra året trodde 50% av amerikanerna på denna moderna skröna. Hur är det möjligt? Var får de sin information från? Det visar sig att det är nästan uteslutande högerväljare som, med ett grovt understatement, är felinformerade. 41 % av republikanerna led sommaren 2006 av vanföreställningen att Irak hade WMD, mot bara 7% av demokraterna.

En annan färsk studie visar att amerikaner i gemen drastiskt underskattar de dödsoffer som kriget i Irak har krävt [pdf]. Medianen ligger på 9890 irakiska döda.

Hur många dödsoffer har då verkligen krävts? Enligt Iraq Body Count, som bara räknar civila döda på grund av direkt våld och som förekommit i två oberoende, företrädesvis västliga, medierapporter, är antalet döda i själva verket 57-63 000. Det är med all sannolikhet en klar underskattning. Den mest kvalificerade vetenskapliga studien har letts av Les Roberts, forskare vid Columbia University i New York och expert på mortalitet i krigsregioner. Enligt hans senaste studie är det mest sannolika antalet döda på grund av alla krigsrelaterade orsaker närmare tio gånger högre, runt 600 000.

Vanliga amerikaner underskattar alltså antalet döda Irakier med 500 till 5900 procent! Undrar vad resultatet skulle bli för svensk del?

Uppsatsen finkammar riksdagsdokument och remisser under hela nuvarande URLs period – 1960-2005 – för att utröna vem som har haft makten över upphovsrättslagstiftningen. Flera tusen sidor text har analyserats från över 100 olika dokument. Metoden är att undersöka vem som politikerna refererar till och vem som får uttala sig i samband med lagstiftningen. Det visar sig att producenterna — mediebolag tillsammans med kreatörer — har regerat nästan oinskränkt: ”Upphovsrättens utformning har dominerats av producentintressen med ingen eller mycket liten hänsyn till nyttjare av kultur och information”.

• Av 24 större lagändringar sedan 1960 har 22 gjort upphovsrätten mer restriktiv
• 83 % av remissinstanserna 1960-2005 kommer från intressen som förespråkar/tjänar på mer restriktiv upphovsrätt
• Konsumentintresset representeras av mindre än 2,2 % av de aktörer som varit remissinstans eller som nämns av lagstiftarna
• 97 % av de nämnda aktörerna i de viktigaste dokumenten, Riksdagens Lagutskotts betänkanden, tillhör producentintresset
• 94 % av argumenten för eller emot mer upphovsrätt i betänkandena förespråkar mer restriktiv upphovsrätt
• Det föreligger klara, statistiskt signifikanta och robusta samband mellan vilka upphovsrättsintressen som refereras i riksdagens dokument och hur upphovsrättsrestriktiv lagstiftningen faktiskt blir (p typiskt sett under 0,01; R2=0,35-0,51)
• Endast vid ett tillfälle har riksdagen gått emot regeringen i någon väsentlig utsträckning och röstat för en relativt sett mer upphovsrättsliberal hållning

Orsaker till producentsidans makt är främst helt olika förmåga att lösa problem med kollektivt handlande. De splittrade konsumenterna har var för sig alltför svaga motiv att försöka gå samman och påverka lagarna. Men även brist på ekonomiska resurser och legitmitet spelar roll. Producenterna har utnyttjat sitt övertag och spelat ut de politiska partierna till sin fördel över höger-vänsterskalan. Resultatet är ett slags ideologisk utträngning inom partierna. Dessutom har mediebolagen och kreatörerna utnyttjat lagstiftningsningsprocessen strategiskt. De har utgått från internationella fördrag och pressat fram ”harmoniseringar” som alltid går i deras riktning inom olika länder. Utöver producenter är jurister en grupp som bär ett avgörande ansvar för att lagstiftningen blivit så ensidig.

Uppsaten är framlagd i statsvetenskap, vid Stockholms Universitet. Handledare var den sympatiske professor Tommy Möller (en av Sveriges mest allmänt kända statsvetare, flitig kommentator i TV och Stockholmspress och före detta politiskt sakkunnig i Carl Bildts regering 91-94). Eftersom uppsatsen sammanställt ett ganska stort och nytt datamaterial kommer jag att publicera detta här på www.ulfpettersson.se.

Jag skulle gissa att uppsatsen är intressant för alla som på allvar intresserar sig för debatten om upphovsrätt och fildelning.

Uppsatsen är fri att kopiera och modifiera och laddas bäst ner här: Makten över kopieringen [378KB pdf].