Men länka till studierna är tydligen fortfarande svårt, så här är några av dem: Science, Science, PNAS, Science.

Däremot är det inte helt och hÃ¥llet min bild att nationalekonomi traditionellt har beskrivit människor som enbart egoistiska – även om det ofta tolkas sÃ¥ utÃ¥t av mÃ¥nga som vill använda ekonomi i politiska syften. Snarare handlar det om att man beskriver människor som dels nyttomaximerande samtidigt som de reagerar pÃ¥ incitament. Det ger resultat som i förenklade modeller framstÃ¥r som kortsiktigt själviska. Men det är bara en liten del av forskningen, samtidigt finns det en stor ekonomisk litteratur som handlar om möjligheter till att samarbeta för att skapa gemensamma nyttor.

Men visst är det klart att det blir svårare att argumentera för mer reduktionistiska och kortsiktiga nyliberala samhällslösningar när en extra kostnad gentemot dem är att de är rent kognitivt icke-intuitiva och skapar konflikter.

Hur som helst är det mycket välkommet att samhällsvetenskapen börjar närma sig de kognitiva grunderna för mänskligt handlande. Det är dessutom inte bara i ekonomi som samhällsforskare har börjat använda neurologiska mätningar, även i tex religionsstudier, psykologi och statsvetenskap verkar det vara högsta mode idag med liknande studier.

Den uppmärksammande ekonomen Ernst Fehr har en hemsida här. Armin Falk syns här. Två andra kända forskare som på senare tid publicerat mycket om samma sak, är Samuel Bowles och Herbert Gintis.

Max Weber räknas som en av den klassiska sociologins stora företrädare, tillsammans med Emile Durkheim och Karl Marx. Weber intresserade sig bland annat för stratifiering (hur samhället skiktas), för byrÃ¥kratier och rationalitet men ocksÃ¥ för hur ideologi och religion pÃ¥verkar samhället. En av Webers mest berömda teser gäller den protestantiska arbetsetiken. Med det begreppet försökte Weber förklara varför kapitalismen och den enorma produktivitetsökning som inträffat i Västeuropa hade uppstÃ¥tt just där. Weber menade att orsaken var protestantisk – luthersk eller kalvinistisk – religion som satte värde dels pÃ¥ hÃ¥rt arbete, men ocksÃ¥ pÃ¥ ett enkelt leverne som främjade sparande istället för konsumtion.

Efter Weber har det uppstått stor debatt i samhällsvetenskapen om Weber hade rätt eller inte. Historiskt är det så att protestantiska länder industrialiserades först, men orsaken kan ändå vara någon annan.

Nu har en brittisk ekonom, Horst Feldmann, prövat den protestantiska arbetsetiken genom en noggrann studie där han, enligt TT, kontrollerar för andra faktorer som arbetskraftens rörlighet, arbetsmarknadens regelverk, de lagar som företagen måste följa och skattenivån. Urvalet är 80 länder, och enligt DN spelar inga av dessa faktorer någon roll.

Istället är det protestantismen och dess nationella kulturarv som ger högre sysselsättning, med 6 % i genomsnitt. Feldmann:

Religion does not necessarily have a direct impact upon most people’s behaviour today, rather, the impact of religion may be indirect, for example, in helping shape the national culture of a given society. In its early days, Protestantism promoted the virtue of hard and diligent work amongst its adherents, who judged one another by conformity to this standard.

Men samma kulturarv finns inte i länder med andra religiösa traditioner:

Conversely, countries dominated by other religions, such as Catholicism, Islam and Buddhism, are likely to have developed a national culture that does not put a high value on hard and diligent work and often is hostile toward paid employment of women.

Den här studien har ovanligt nog uppmärksammats av flera tidningar via TT, men inga av dem klarar av att länka vare sig till författaren eller studien i sig. Tyvärr har inte tidskriften, American Journal of Economics and Sociology, lagt ut numret med studien på nätet ännu. Eftersom tidningar ofta har svårt att tolka sån här forskning rätt, så återstår det att se om de har gjort det, när studien väl hamnar på nätet.

Dessutom är det typiskt att när forskningsresultat om religioners effekt dyker upp, sÃ¥ söker media ofta ”balansera” det hela med kommentarer frÃ¥n präster och imamer frÃ¥n andra religioner. Men exakt vilken samhällsvetenskaplig kompetens har dessa? FörstÃ¥r de att tolka, t ex, log-linjär modeller med maximum-likelihood metoder och robusta standardfel? Om de gör det, ok, men tills dess är uttalanden frÃ¥n diverse religiösa företrädare blott lösa tyckanden och har inget i forskningsrapportering att göra.

I Dagens Nyheter Kultur den 5/6 ställer du frågan om vad som hände i riksdagsvalet och om det är så att de fattiga i själva verket subventionerar de rika via välfärdssystemen.

Du sökte svar från ekonomer. Själv har jag snart avslutat mina ekonomistudier, och har intresserat mig en smula för forskning som kan besvara din fråga. Utan att jag har läst den studie du refererar, verkar inte Hans Andersson ha rätt*. Åtminstone har han det inte idag.

Flera samtida jämförelser visar den rakt motsatta bilden. Inkomststudier som baserar sig på Luxembourg Income Study, en färsk, omfattande kartläggning av inkomster och deras fördelning i en rad länder, visar att om Sverige inte hade en omfattande omfördelning via välfärdsstaten, så skulle Sverige vara ett av de mest ojämlika länderna i hela västvärlden. Men efter välfärdsstatens omfördelning har vi istället en av världens allra jämnaste inkomstfördelningar (UNDP 2005). Jämlikhet är oerhört viktigt: för de fattigas välfärd i rika stater är fördelning viktigare än nationalinkomst (Segal & Jackson 2004:16, UNDP 2005). Som resultat av vår utjämning av strukturella faktorer är Sverige ett land som i mycket högre grad än andra västländer belönar faktiskt arbete, istället för föräldrarnas klassmässiga status (se Segal & Jackson 2004:30, Blanden, Gregg & Machin 2005, jfr Bowles & Gintis 2002).

Enligt Timothy Smeeding, en av världens mest erkända inkomstforskare, finns det ett mycket starkt samband mellan sociala utgifter och fattigdom (Smeeding 2005). Fattigdomsnivåer, mätta som andel av medianinkomsten, kan till 80 % förklaras med storleken på de sociala utgifterna. Det visar att åtminstone den del av välfärden som avser sociala försäkringar är starkt omfördelande. Andra studier bekräftar att välfärdsstaten är den enskilt viktigaste faktorn som förklarar skillnader i fattigdom och inkomstfördelning (Brady 2006).

Totalt sett reduceras fattigdomen i Sverige med 77 % som en konsekvens av de sociala transfereringarna (Smeeding 2005). Det är mer än i alla andra undersöka länder. Fattigdomstalet för barn i Sverige sjunker frÃ¥n 17 % av alla barn till endast 4 % av alla barn efter det att välfärdsstaten har jämnat ut inkomsterna mellan fattiga och rika. För USA är skillnaden radikalt mindre: 23 % mot 22 – USAs ynkliga välfärdsprogram förmÃ¥r inte lyfta mer än en procent av de fattiga barnen ur den belägenhet de själva inte kunnat rÃ¥ över.

Ditt räkneexempel är därför dåligt: de fattiga använder välfärdsstaten i så mycket högre grad än de rika, att de mycket kraftigt förbättrar sin situation med den jämlika välfärd vi har. Vår värld är nämligen lika obönhörligt orättvis som den är konsekvent. Fattiga har större behov av alla slag: av såväl sjukvård som utbildning och socialförsäkringar, och de använder dessa också i högre utsträckning. Så länge vi har lika tillgång till dessa tjänster så kommer välfärdssystemen att hjälpa underklassen, och öka den samlade marginalnyttan i samhället.

Däremot visar andra studier att i förhållande till sina behov, så tenderar medel- och överklassen att utnyttja vissa välfärdssystem mer, beroende på deras bättre utbildning, information, och mycket starkare politiska organisering. Detta orättvisa överutnyttjande överväger dock inte den motiverade användning som underklassen är jämförelsevis mer förtjänt av.

Den första tolkningen av vad som hände i det senaste valet är sålunda rätt: den borgerliga regeringen underminerar välfärdsstaten för att på sikt avskaffa den.

Den mytiskt ”fria” marknad som idag är en tillbedd och aldrig ifrÃ¥gasatt religion, skulle mycket kraftigt öka inkomstskillnader och fattigdom om den gavs fritt spelrum. Mer sÃ¥ i Sverige än i länder som Danmark, Norge, Tyskland, Canada med flera. Det är därför som de radikala försämringar som regeringen nu genomför mÃ¥ste betraktas som grymma. Och de kan inte skylla pÃ¥ att de inte förstÃ¥r – enligt regeringens egen budgetproposition kommer ojämlikheten i Sverige att öka som ett resultat av deras politik.

—

* Tännsjö refererade en studie från 1970-talet av ekonomen Hans Andersson, som sades visa att eftersom medel/överklassen använde välfärdssystemen mer så subventionerades de i praktiken av underklassen.

Referenser

Blanden, Gregg & Machin (2005). Intergenerational Mobility in Europe and North America – A Report Supported by the Sutton Trust, Centre for Economic Performance, April 2005

UNDP (2005). Human Development Report 2005.

Uppsatsen är en smula ambitiösare än de flesta pÃ¥ samma nivÃ¥ och trots en kontroversiell frÃ¥ga och hÃ¥rd granskning blev den ‘väl godkänd’ av professorerna vid UUs ekonomprogram (det anses särskilt svÃ¥rt enl Högskoleverket!). Jag kommer att blogga delresultat allteftersom.
Nyckelpunkter:

• Data har samlats frÃ¥n Sveriges Författarfond, svenska upphovsrättssällskap (STIM, SAMI, BUS mfl), SCB, offentliga utredningar och tidigare studier pÃ¥ omrÃ¥det
• Minst 56% av de samlade utgifterna pÃ¥ kultur- och mediaomrÃ¥det är oberoende av upphovsrätt
• Tidigare offentliga utredningar bedömer att 80% av kreatörernas inkomster kommer frÃ¥n andra källor än kreativt arbete
• De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media
• Musiker fÃ¥r typiskt sett runt 7% av försäljningspriset för en CD i ersättning
• En del av upphovsrättsinkomsterna gÃ¥r till döda kreatörer och är samhällsekonomiskt sett helt ineffektiv: data är fÃ¥ men för vissa författarersättningar gÃ¥r 22-23% av summan till döda
• Kreatörernas inkomster fördelas klart ojämnare än befolkningens och de direkt upphovsrättsliga inkomsterna fördelas extremt skevt; enligt vissa statistiska mÃ¥tt hundra gÃ¥nger skevare än befolkningens inkomster
• Genom att beräkna kompenserande differentialer för kreatörsgrupper dras slutsaten att kreatörer i mindre grad motiveras av monetära incitament än andra grupper
• Uppsatsen är den första studien av upphovsrättsinkomster som även berör författare och konstnärer; tidigare studier frÃ¥n andra länder har koncentrerat sig pÃ¥ musiker
• Resultaten stämmer överens med nyare teori pÃ¥ omrÃ¥det och med tidigare inkomststudier

Författaren frånsäger sig alla ekonomiska upphovsrätter till verket och dess innehåll; verket är helt finansierat med studiemedel och medborgarna skall ha rätt att kopiera det de har betalat för. Uppsatsen, som citerar över 130 böcker och artiklar på området, laddas med fördel ner här:
Upphovsrätten som incitament — en inkomstanalys av kreativa yrken [pdf 480KB]

Vi har fått en mer liberal samhällsordning, där man faktiskt får gå omkring och tigga på gatorna

Hans T:son Söderberg, professor i ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, i Flipper, P3, den 14 Maj 2005, om varför fler människor tigger idag än tidigare

Återigen ett index som rankar Sveriges ekonomi i topp, tvärtemot mångas fördomar. Det amerikanska Milken Institute publicerar det årliga Capital Access Index som utvärderar världens kapitalmarknader. 2005 års index rankar 122 av världens länder omfattande 92% av världens BNP. Indexet, Capital Access Index 2005: Best Markets for Entrepreneurial Finance mäter över 50 olika variabler. Sverige placerar sig, liksom tidigare år i den absoluta toppen på 5:e plats [pdf]. Endast UK, Hong Kong, Singapore och USA är före. Liksom i andra internationella jämförelser följer länder som för en politik som liknar Sveriges — med jämlikhet och generös välfärd — direkt efter: Danmark (6), Norge (8) och Finland (9). Även uppmärksammat av Blind Höna.

I en debattartikel på DN-debatt skriver konsumentföreträdarna Jim Murray och Jan Bertoft hur fel det är att anklaga kopierande konsumenter för stöld. De har givetvis rätt. Egentligen är det så självklart att det inte borde behöva påpekas. Argumentets ständiga återkommande visar att upphovsrättsförespråkarna inte för en ärlig debatt. De tycks bara upprepa tomma fraser utan att ens fundera över vad de egentligen säger.

Stöld förutsätter att någon har blivit av med det gällande objektet. Efter stöld är användande av objektet är inte längre tillgängligt för den bestulne. Vid kopiering blir ingen av med något. Objektet finns kvar i exakt samma tillstånd som tidigare. Vid kopiering har istället ett nytt ting producerats. Den nationalekonomiska termen för varor som kan kopieras är icke-rivalitet: varor vars konsumtion inte minskar någon annans konsumtion av samma vara. Nationalencyklopedin säger just detta:

Stöld, tillgreppsbrott, att utan lov ta annans egendom med uppsåt att tillägna sig den.

Observera satsen med uppsÃ¥t att tillägna sig den. Stöld förutsätter tillägnande – rivaliserande överföring – av det aktuella objektet.

Den nanoskopiska kostnaden för kopieringen bärs typiskt sett i helhet och helt frivilligt av de som kopierar. Samtidigt skapas en betydande nytta för den som kan ta del av kopian – en nytta som inte existerade tidigare. Inte sällan utför kopierarna egna förbättringar av kopian. Crackade datorspel innehÃ¥ller ofta buggfixar eller trainers som ger utbyggda funktioner, kopierade filmer förses regelmässigt med text och formatkonverteringar gör filer mer kompatibla vilket ökar deras värde genom nätverkseffekter.

Istället för ”stöld” eller ”piratkopiering” är de korrekta begreppen ”olaglig kopiering” eller ”olaglig produktion”. Men dessa begrepp har inte de negativa konnotationer som är starka nog för att fungera som propaganda.

Att tredjeparter gentemot de kopierande, hypotetiskt, kan förlora pengar på kopieringen gör den inte till stöld. Tredjeparter förlorar även pengar på nystartade företag, nya produkter, prissänkta produkter, slopade monopol, borttagna bidrag, sänkta löner, höjda vinster och så vidare in i all oändlighet. Det finns alltid någon som relativt sett vinner eller förlorar på förändringar i ekonomin. I vissa fall bör förlorarna kompenseras, men inte när musik eller text kan produceras mer effektivt därför att tekniken har förbättrats.

Kreativt arbetande personer skall inte specialbehandlas jämfört med andra. Jag missunnar dem inte. Utöver subventioner vi vill ha av utbudsskäl ska de ha samma grundskydd som alla andra. Men inte mer. Redan idag är arbetslösheten hos konst- och medieutbildade 22,5%, det är 300% över genomsnittet i Sverige.

Copyright can be infringed, but it is impossible for it to be stolen. There is no such thing as copyright theft.
Scott, Brendan (2001) Copyright in a Frictionless World

Jag vill aldrig höra stöldargumentet igen.

Ekonomen Edward Castonova verkar vid Indiana University och studerar just spel. Han jämför kostnader, speltid och andra nöjen:

A film like Return of the King costs something like $100m to make, for perhaps ten hours of entertainment (I’ve watched the film 3 times). That’s $10m per hour. Now, a good SW occupies users for more time than that. An intense user will go in for 40+ hours weekly, for three or five years. Let’s be more conservative and say it is 25 hours a week for one year. 25×52 = 1,300 hours. 1,300 hours of entertainment produced Hollywood-style would cost $13b. The projection suggests that a fully mature game industry might be willing to put $13 billion into the construction of a fantasy world that provides entertainment, in terms of quality and time, equialent to to watching a string of great movies 3 or 4 hours a day, for a year.

Även om Castonova överdriver speltiden för de flesta spel, han tittar just pÃ¥ MMO-spel, sÃ¥ ör det ändÃ¥ klart: Jämfört med film är spel en mycket effektivt producerad form av underhÃ¥llning. Det är inte sÃ¥ svÃ¥rt att förstÃ¥ när skÃ¥disar som Tom ”Scientologen” Cruise kan ta hundratals miljoner i betalt per film.

Eftersom människor idag är beredda att betala sÃ¥ mycket per timme för film förutspÃ¥r Castonova att vi i framtiden kommer att spendera ‘massiva mängder’ pengar pÃ¥ skapandet av virtuella spelvärldar. Det är nog rätt. Via BoingBoing.

”Klassisk musik, exempelvis, är tämligen dyr att producera”
Klassisk musik är betydligt billigare i affären än modern hitlistemusik. Det gäller även ny klassisk musik. Även bland klassiska musiker rÃ¥der stor arbetslöshet – mÃ¥nga är alltsÃ¥ skattebetalda. Vidare skulle jag tro att klassiska musiker fÃ¥r en större andel av sina intäkter frÃ¥n konserter eller offentliga anslag. Ett skäl till att klassisk musik är billigare är att man inte behöver betala för upphovsrätt pÃ¥ kompositionen, vilket stämmer med min tes att priset sjunker med mindre upphovsrätt. Ytterligare ett skäl är att klassisk musik har mycket mindre marknadsföringskostnader än popmusik. Totalt sett skulle jag gissa att det skulle gÃ¥ bättre att ta bort upphovsrätten för klassisk musik än för mer modern sÃ¥dan.

”Datorspel är Ã¥rslÃ¥nga projekt som omfattar mängder av människor”
Tro mig, jag vet. Jag har själv arbetat med att utveckla datorspel, för världens största spelförläggare Electronic Arts. Jag har inte diskuterat förändrad upphovsrätt för dyrare projekt som film och datorspel.

”Vad innebure det om Sverige slopade upphovsrätten, medan samtidigt resten av världen… …höll fast vid den?”
Bra fråga. Även om det förstås är omöjligt att besvara helt kort kan det vara kul att spekulera lite. Svensk kreativ produktion, som inte är alltför kulturbunden, skulle spridas över världen eftersom den blir fri att kopiera. Beroende på lagstiftning kan människor i andra länder komma att kopiera via Sverige. I vilket fall skapas tryck nedåt på priserna även utomlands. Sveriges produktion skulle utsättas för starkare omvandlingstryck än i omvärlden och skulle skifta mot relativt sett billigare produktioner. Kulturproduktionen är relativt likadan i Västeuropa som i Sverige. Går reformen att genomföra i Sverige borde det gå i Europa också. Däremot blir reaktionen annorluda från USA. Kulturproduktionen i USA är mycket mindre per capita än i Europa, mycket mer kommersiell och marknadskoncentrerad. Beroendet av upphovsrätt är mycket större. Samtidigt är konsumenterna sämre organiserade än i flera europeiska länder. De stora företagens inflytande över politiken är mycket större. De största av mediekoncernerna är baserade i USA. USA skulle uttöva stora påtryckningar på Sverige. Världen utanför OECD skulle inte bry sig särskilt mycket.

”unga människor som vill bli popstjärnor är ute efter att blir berömda, medan det i andra fall, som konstnärer och författare, nog finns just en kreativ ambition inblandad”
Även om det vore sÃ¥ att de handlade efter ‘kreativa ambitioner’ sÃ¥ spelar det ingen roll i sammanhanget. Även om det vore relevant, är det verkligen riktigt? Om konstnärerna och författarna nu vore sÃ¥ ädla och inte var intresserade av personlig bekräftelse, varför anstränger de sig sÃ¥ för att bli publicerade eller fÃ¥ ställa ut pÃ¥ gallerier?

”appellerar i texten till kritiska analyser av vÃ¥ra dagars narcissism”
VÃ¥ra dagars narcissism förtjänar att kritiseras men det var inte det jag var ute efter. Min poäng var att visa att kulturellt skapande ger ett erkännande frÃ¥n andra (kalla det berömmelse, kulturellt eller socialt kapital) som värderas mycket högt. Dessa värden är sÃ¥ stora att vi ofta inte behöver betala för kreativ produktion – skaparna arbetar gratis. Att mÃ¥nga vill bli berömda är alltsÃ¥ ett argument mot behovet av upphovsrätt.

”Jag hänger inte med i resonemanget om att sänkt pris skulle ge mer musik.”
Det var otydligt uttryckt. Det är inte prissänkningen i sig som ger mer musik. Det är borttagandet av monopol som ger större kvantitet såld musik och lägre pris.

”Att journalister som vÃ¥gar kommentera annan musik än den som produceras inom de fyra dominerande bolagen, kan fÃ¥ â€?lägre anseendeâ€?, tycker jag inte alls är sÃ¥ självklart. Skulle det inte ocksÃ¥ kunna vara tvärtom? Att det är hippt att känna till okända band?”
Det är sant att det finns effekter Ã¥t bÃ¥da hÃ¥llen. Men det är ocksÃ¥ sÃ¥ att: 1. Musikjournalister, Ã¥tminstÃ¥ne de smalare sÃ¥dana där kopplingen okändhet-hippfaktor är stark, förmedlar inte information om en sÃ¥ stor del av den intäktsbringande försäljningen. 2. Det är hippt att känna till okända band, men man fÃ¥r skilja pÃ¥ okända och okända. Faktum kvarstÃ¥r att fyra bolag kontrollerar 75% av världsmarkanden för musik. Detta gör de direkt men ocksÃ¥ genom ett stort antal dotterbolag. Dotterbolagen, mer specialiserade ‘labels’, producerar ‘okända band’ – musik som genererar hippfaktor. Ytterst är det ändÃ¥ ägarna EMI, Sony, Universal eller Warner som bestämmer. De fördelar marknadsföringsresurser och investeringar och stryper utbudet mot konkurrens utifrÃ¥n genom vertikal integration, strategisk prissättning och skalfördelar i distributionen. De okända band som är relevanta här är i första hand de som gÃ¥r helt utanför denna struktur.

”Informations- och distributionsproblemens upplösande tycks ju vara förutsättningen för väldigt mycket av de goda effekter du förutspÃ¥r”
Ja, men det är rimligt. Kostnaderna för att genomföra en transaktion är nästan noll och marginalkostnaden för en kopia är i praktiken noll. Att distributionen kan förbättras radikalt visas klart av dagens nerladdning, som sker trots att den är olaglig. Om nedladdning var helt laglig skulle den förbättras ytterligare. Fördelarna med fri kopiering är helt enkelt enorma. Dessutom ökar de ständigt ju fler människor som får tillgång till internet.