att sitta på lidingö och tycka om saker och ting där det största bekymmret är högljudda skator när de ska dricka eftermiddaskaffet på altanen betyder på en saknad av verklighetsförankring.

låt dagens krimologer följa med piketstyrkorna under ett halvår så de kommer ut lite.

“Datorer har blivit snabbare genonm ny teknologi.
Nej, det finns ingen svensk forskning som visar detta.
Ja men det finns amerikansk forskning, här är en refrens.
Nej, USA har ingen allmän sjukförsäkring!”

Ulf visar att modern teknologi I vården, som även finns i Sverige, och där utveckligen KNAPPAST bara gäller skjutvapen, har gjort att färre dör, givet samma våldsnivå.

Det är för övrigt rent logisk mer trolit att förbättrad sjukvård minskar mord I ett land där mord oftare handlar om grov misshandel/knivdåd som gått över styr än ett land där det handlar om avrättningar med skjutvapen.

I stället för logisk argumentation är Baristas reaktion en irrelevant reflexrefrens till antal fångar.

När det gäller fångar så finns två poänger:

USA har mycket högre underliggande brottslighet än Sverige.
USA hade ökad brottslighet under en period när antal fångar minskade (1960-1970), men halverad brottslighet efter och under en period med fler fångar (åren runt 1990). Det är alltid svårt med orsak och verkan, men man kan med ganska stor säkerhet säga att metoden att anställa fler poliser och låsa in 0.7% av befolknigen fungerade, I bemärkelsen att ökningen I brottslighen avbröts, och våldsbrott som mord och våldtäkterr I USA halverades, för att idag ligga på en normal (men fortfarande hög) nivå, från att ha legat på extremt hög nivå. Ett land med USAs extremt höga underliggande brottslighet och mild svensk politik hade liknat Sydafrika.

Sverige liknar alltmer USA när det gäller underliggande brottslighet, men tack vare extrem ideologisk hållning gör eliten ingenting åt saken, förutom att alltmer absurt påstå att brottsligheten inte ökar. Tro inte på era ögon, eller på statistiken! På samma sätt som USA begås hälften eller mer av alla brott av etniska minoriteter. I Sverige står invandrare för ca 50% av mord och våldtäkter (enligt brå 2005). I USA begås 70% av alla mord av svarta och ‘hispanics’, (amerikanska vita har samma brottslighet som Europeer). I takt med att Sverige demografisk liknar USA mer har brottsligheten också börjat likna USA mer.

Låt oss också notera att välfärdstatspolitik tycks totalt oförmågen att minska brottlighet. Sverige hade världens stösta expansion av välfärdstaten 1950-1990, men markant ökad brottslighet. Ändå är det mer dagis och fritidsgård som kriminologerna vill ha mer av. (jag påstår naturligtvis inte att fler dagis orsakade mer brott, däremot att välfärdstaten och socialpolitik inte lyckades sänka brottslighet)

Jo, det visar sig att bakom den enda skeptiska kommentaren – förutom den från Helena du Rées, en av de kritiserade kriminologerna – gömmer sig sannolikt en släkting eller sambo till, håll i er nu… Helena du Rées!

Helena du Rées hette nämligen tidigare Helena du Rées-Nordenstad. Google är din vän: Helena du Reés Nordenstad

Men inte nog med det: du Rées (signaturen Helena) är bosatt på norra Lidingö bara ett stenkast från Peder Nordenstad (signaturen Barista)! De bor båda längs med samma gata…

Har Helena du Reés sagt till en släkting, sambo eller före detta att skriva anonyma kommentarer som försvarar henne?

Hur som helst så är det ett ganska dålig debattstil att skriva anonyma kommentarer där man försöker dölja en personlig relation till en skribent man försvarar. Och med sådana här metoder har du Rées med kompisar mage att prata om ”populism” och att anklaga andra för att vara ”oseriösa”!

I övrigt tvingas jag konstatera att det Peder Nordenstad / Barista framför saknar betydelse, alla hans argument har redan diskuterats eller saknar relevans för frågan.

Ett tipps. Gör en seperat graf med butiksrån per capita. Du kommer att se att det har ökat markant. Jag tror att det är ett av de typer av brottslighet där det är svårast att påstå att bara “anmälningar” ökat. Inte minst på grund av försäkring anmälde folk nästan alla butiksrån likväl 1970 som nu.

För mig får det motsatt effekt mot den avsedda, jag kollar, och hittar graverande brister.

Vad gäller dödligt våld. Att använda sig av anmälningsstatistik för att visa på hur det dödliga våldet förändras kan inte vara riktigt, då rutinen är att polisen skriver en anmälan även om det är osäkert om det är dödligt våld. Detta för att en utredning ska inledas.
Dessutom ingår i anmälningsstatisktiken även dödligt våld som skett utomlands. 1998 innehöll anmälningsstatistiken ca 20 fall där Pinochet anmäldes för personer han ansågs ha märdat under sin tid vid makten.
http://www.bra.se/extra/pod/?module_instance=2&action=pod_show&id=5

Och att använda USA som måttstock känns krystat, då de har en helt annan nivå på våldsbrottsligheten, och där 70% av morden sker med skjutvapen(DN 20070925)

Intressant är också att USA är det land i världen som har störst andel av befolkningen internerad

Vad gäller övervakningskameror så har priset sjunkit rejält, du kan idag skaffa ett datorbaserat system billigt.

Och om man studerar den ganska graf du visar som avser ökningen av tillstånd och ansökning så sammanfaller den väl med när Taxi och tunnelbanan kraftigt ökar sin användning.

Du skriver att ingen förnekar att brottsligheten i Sverige har ökat kraftigt mellan 1950 och 1990. Men svenska kriminologer gör ofta påståenden som kan tolkas just så, till exempel Jerzy Sarnecki. Den aktuella diskussionen om brottsutvecklingen gäller våldsbrotten, menar du och det är ju sant, men i den här texten valde jag att även diskutera brottsligheten totalt. Jag har inte skrivit att polisstatistiken är en bra källa för uppgifter om det faktiska våldet, däremot så speglar de ökade anmälningarna reella, fortsatta ökningar av våld även efter 1990 (åtminstone fram till några år in på 2000-talet); reella, kontinuerliga och kraftiga ökningar av våldtäkter och sexualbrott ända fram till idag, och en generell trend där samhället har fortsatt att bli mer kriminellt.

1. Du har rätt i att jag borde gjort en graf efter dödsorsaksregistret. Eftersom diskrepansen mellan det och anmälda dråp/mord fått så stor uppmärksamhet inom BRÅ, kunde jag inte föreställa mig annat än att de siffror BRÅ redovisar för dråp/mord redan var korrigerade. Däremot så har du fel när det gäller den medicinska utvecklingen, det finns flera medicinska studier som beskriver hur dödligheten avseende vård av våld – liksom inom traumafall generellt – har fortsatt att sjunka. För USA finns siffror som bygger på miljontals fall. Mortaliteten för all traumavård i USA minskade från 5,4 % 1994-2000 till 4,7 % år 1999-2003 och till 4,3 % år 2007; alltså hela 20 %. Dödligheten vid vård av specifika typer av våld har minskat i USA den också under 2000-talet; det gäller både slagvåld och skjutvapensvåld (men kanske inte för knivvåld). För Sveriges del syns minskningar i Socialstyrelsens statistik. Finns även studier från Storbritannien och Australien. Det finns flera studier som har genomgått peer-review.

2. Jag kände till att anmälningsstatistiken överskattar antalet döda från våld. Men än sen då? En överskattning spelar ingen roll när det handlar om att avgöra temporala trender, bara vid bestämning av nivåer. Har överskattningen ökat med tiden? Varför skulle den göra det när den är välkänd av statistiker som suttit på polisen och sitter på BRÅ?

3. Heh! Jag ”tillåter mig” verkligen inte att ”dra” någon regressionslinje tillbaka till 1987, det är defaultinställningen i Excel! Att det är så ser du på alla andra diagram. I mitt datamaterial har jag vidare bara siffror fram till 2005. Jag redovisar serien i två delar, eftersom det statistiska systemet byttes år 1997, från ICD-9 till ICD-10. Det gör jag på grund av noter i statistiken som anger detta. Exakt samma invändning som du gör, kan man göra mot de publikationer av BRÅ et al som väljer att inte ta hänsyn till förändringarna i statistiskt system.

4. Jag undersökte det inte noga, men jag har inte hittat någon information om att SÖS skulle ha ändrat upptagningsområde. Om du betalar mig så gör jag gärna en riktig studie där jag kollar allt sådant, liksom andra detaljer. Det absoluta antalet just i detta diagram beror på upptagningsområdet. Men det finns inga skäl att tvivla på vare sig indelningen eller siffrorna, ökningen har bekräftats i studier som tillkommit efter jag skrivit den här texten och som använder samma indelning. Se Storstadsvåld.pdf. Om du tittat noga på diagrammet så hade du vidare sett att minskningen 2002-2004 inte är särskilt dramatisk; den är inte större än 12 %. Att Södersjukhusets personal alltid hävdar att antalet fall ökar är ganska fjantigt argumenterat, man kan lika gärna hävda samma sak om kriminologskrået. Skillnaden är att läkarna har siffrorna på sin sida. Du har siffrorna emot dig.

5. Jag ”missar” inte alls indikatorn för våld som leder till sjukhusbesök, eftersom den inte finns med i SCBs databas på http://www.scb.se. Jag har konsekvent tagit med alla indikatorer jag har hittat. För övrigt så inkluderas den indikatorn i ”våld med kroppsskada” som finns i SCBs databas och som jag därför naturligtvis tog med. Jag har gjort separata regressioner på våldsserierna i ULF, de har positiva koefficienter även efter 1990. Ska man vara ärlig måste man därför säga att våldet ökade med utgångspunkt i ULFs indikatorer i Sverige mellan 1990 och 2005.

7. Jag redovisar detta i texten. Hur trovärdiga är 15-åringars uppgifter om antalet våldsbrott de själva begår? Varför gömmer BRÅ systematiskt undan den del av studien som redogör för upplevt våld för att istället gång på gång hänvisa till egenredovisat våld? Varför redovisar inte BRÅ någon indikator för totalt våld, en sådan indikator finns ju för stölder? En siffra på totalt upplevt våld skulle visa att våldet har ökat bland unga. Detta försöker BRÅ dölja. BRÅ är en statlig myndighet med mångmiljonbudget, jag är en privatperson som gör detta ideellt; vem är det rimligt att ställa krav på?

8. Varför skulle folk köpa dyra övervakningskameror år efter år om det inte fanns efterfrågan av sådana? Varför skulle antalet skyddade identiteter öka år efter år om det inte fanns behov av detta? Varför är just inte en ökad andel dömda en rimlig indikator på ökad brottslighet? Dömda personer genomgår en hel rättsprocess som är betydligt mer omfattande, detaljerad och reglerad än den insamlingsprocess som ligger bakom någon annan indikator. För övrigt så har jag nyligen blivit varse att diagrammet från kriminalvården underskattar, eller åtminstone inte tydliggör på rätt sätt, hur mycket andelen dömda de facto har ökat i Sverige efter 1998.

.

Jag har inte endast kunskaper i statistik. Jag är samhällsvetare och har kunskaper i sociala förändringar, ekonomisk och sociologisk teori med mera. Inklusive kriminologi. Om man tittar på sociala makroprocesser som har påverkat Sverige efter 1980 så borde många av dem ha gett upphov till ökad brottslighet, enligt en rad teoretiska perspektiv. Om det är någon som är skyldig till onyanserade budskap så skulle jag säga att det är de kriminologer som ständigt och jämt går ut i media och ibland vilseleder allmänheten grovt.

”Men om någon t ex skulle hävda att en ökning eller minskning av antalet tandläkarbesök inte [inte skulle vara beroende av] t ex av avgiftshöjningar…”

Du inser väl att analogin för detta avseende brott vore att ökade straff (avgiftshöjning) borde leda till mindre brott? Men ändå skriver du att ”kriminalpolitiken inte kan påverka brottsligheten”… Inte helt lätt att vara konsekvent när man är kriminolog, tycks det…

I övrigt så var det ett par påståenden du gjorde i artikeln som inte stämmer överens med en omfattande forskning jag har tagit del av, till exempel att kriminalpolitik inte spelar någon roll. Du har förstås rätt i att det viktigaste är att ta reda på brottslighetens orsaker. Däremot är det lite märkligt att du säger det, när man kan konstatera att ”det svenska kriminologgänget” (från kriminologen på SU och BRÅ), publicerar mycket litet om brottslighetens orsaker. Mitt intryck av svenska kriminologer är att de har ett ringa intresse av att verkligen försöka göra något åt brottsligheten, istället läggs stor energi på att motverka vissa politiska åtgärder och perspektiv som man inte sympatiserar med av ideologiska skäl. Jag har läst flera debattartiklar av kriminologer som argumenterar för att brottsligheten inte är ett samhällsproblem. Om du inte tycker så är det förstås bra, men du argumenterar på exakt samma sätt som resten av ”gänget” gör.

- Frågeställning: Ingen förnekar att brottsligheten i Sverige har ökat kraftigt mellan 1950 och 1990. Egentligen har ökningen börjat tidigare men statistikunderlaget för perioden innan 1950 är osäkert. Vad diskussionen gäller är brottsutvecklingen mellan 1990 och i dag. Pettersson startar i de flesta fall sina serier tidigare vilket gör att en del av vad han visar är okontroversiellt, nämligen ökningen åren 1980 – 1990.

- Stölder. Den aktuella diskussionen om brottsutvecklingen gäller våldsbrotten. Att stölderna inte har ökat sedan 1990 är uppenbart, där visar både polisstatistiken och andra källor att den dramatiska ökningen sedan andra världskriget har upphört. När det gäller stölder anses polisstatistiken rörande t.ex. biltillgrepp och bostadsinbrott vara mycket tillförlitlig. De alla flesta sådana brott anmäls av försäkringsskäl. Alternativa datakällor bekräftar polisstatistiken i detta avseende. Låt oss därför lämna stölderna åt sidan.

- Våldsbrott. Här visar polisstatistiken och alternativa källor olika utfall vilket leder till kontroverser. Kriminologer anser att polisstatistiken är en dålig källa för uppgifter om det faktiska våldet. Pettersson är av en annan uppfattning. Låt oss granska hans argument.

1. Varför använder sig inte Pettersson av dödsorsaksstatistiken som klart visar att antalet fall av dödligt våld har minskat sedan 1990-talet. Tillfrågad om detta skriver han att denna statistik saknar intresse eftersom minskningen av dödligheten kan bero på sjukvårdens ökade skicklighet att rädda liv på patienter med allvarliga skador. Men varför skulle denna ökade skicklighet slå igenom i statistiken just efter 1990? Inget i den medicinska litteraturen tyder på detta. Däremot borde en sådan effekt ha uppkommit efter Koreakriget och Vietnamkriget då traumavården kraftigt utvecklades. Vi vet att de allra flesta patienter som dör av våld redan är döda vid ankomsten till sjukhus och således aldrig får del av den avancerade vården. Möjligen kan mobiltelefonerna, som inneburit att hjälpen kommer fortare fram, ha en viss men troligen begränsad betydelse. De referenser Pettersson här hänvisar till övertygar inte. En mindre men konstant del av det dödliga våldet i Sverige sker med skjutvapen och några ”street-surgeries” genomförs inte här.

2. Däremot använder sig Pettersson av polisens statistik över anmälda fall av dödligt våld. Detta trots att han måste känna till de studier som visar att denna statistik numera överskattar antalet fall av dödligt våld med mellan 100 och 150 % och är ytterst otillförlitlig. Minst sagt märkligt val av källor om det dödliga våldet alltså.

3. När det gäller patientregistret som är en viktig källa till uppgifter om antalet fall av inskrivning på sjukhus med anledning av (grovt kan man anta) våld startar Petterssons kurva över samtliga fall 1998 och slutar 2005. Han tillåter sig på grund av dessa uppgifter dra sin regressionslinje tillbaka till 1987. Men uppgifter om det faktiska antalet inskrivna finns sedan 1990 (och har vid flera tillfällen publicerats av BRÅ). Även om det har skett en statistikomläggning kan den trendmässiga utvecklingen knappast ifrågasättas. Tittar man på dessa uppgifter visar det sig att Petterssons regressionslinje är fel. I själva verket minskar antalet sjukhusinskrivningar något under perioden. Ok, uppgifterna innan 1998 finns inte i den publikationen som Pettersson hänvisar till. Men där finns uppgifter för 2006 som visar en viss minskning jämfört med 2005 som i sin tur har en ovanligt hög nivå. Varför är inte denna uppgift med? Fuskar karln för att få snyggare regressionslinjer? Som den nu ”råkar bli” så börjar Petterssons redovisning det året som antalet fall är som lägst och slutar när det är som högst (med undantag för mitten av 1990-talet då nivån är ännu högre)

4. Pettersson refererar vidare till statistik från SÖS:s och Salgrenskas akutmottagningar. Salgrenska vet jag litet om men SÖS –statistik har visat sig otillförlitlig vid tidigare granskningar. Kristina Jarres undersökning håller måttet (visar inte på någon ökning) men de siffror som redovisas efteråt är tveksamma. Att något inte stämmer antyds också av den stora nedgången av antalet fall 2001 – 2004. Vad skulle motivera denna kraftiga nedgång av antalet våldsfall bland akutpatienterna och sedan en ännu kraftigare uppgång? Kan det ha något att göra med förändringar av sjukhusets upptagningsområden eller kanske med förändrade mätmetoder etc.? Detta har Pettersson inte undersökt. Inte heller tar han hänsyn till att antalet ungdomar som vanligen råkar ut för våld har kraftigt ökat i Stockholm under den aktuella perioden. Till saken hör att SÖS:s personal alltid hävdar att antalet fall ökar, både när deras egen statistik visar en uppgång och när den visar en nedgång. I motsats till andra ställen redovisar Pettersson här absoluta tal.

5. När Pettersson redovisar SCB:s offer undersökningar (ULF) börjar han 1980 (då undersökningarna börjar). Skulle han börja 1990 skulle ökningarna på de olika indikatorerna inte vara lika entydiga. Men det som gör att jag misstänker att han inte har rent mjöl i påsen är att han missar den viktigaste indikatorn på grövre våld (som påverkas minst av förändrad känslighet för våld) nämligen våld som har lett till besök hos sjukvården. Denna fråga redovisas tydligt och klart av SCB och visar inte på någon ökning. Inte ens sedan 1980.

6. BRÅ:s undersökningar av ungdomarnas utsatthet för brott började 1995. De flesta mått (vilket Pettersson visar, bra!) tyder på en viss nedgång eller stabilitet. Den indikator som är viktig för oss är lindrigare våld som visar på en ökning. Men denna frågas lydelse har ändrats under undersökningens gång. Efter senaste ändringen 1997 är nivån tämligen konstant.

7. Om vi ändå talar om BRÅ:s ungdomsundersökning så innehåller den också s.k. självrapporterande frågor som rör ungdomarnas egen våldsanvändning. Varför redovisar Pettersson inte dessa uppgifter? Är det möjligen därför att de går mot hans tes? Här är länken till ungdomsundersökningen: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=Ungdomar%E5k9_slutred.pdf&url=/dynamaster/file_archive/061208/63202a038f9769bd307f1044a9026717/Ungdomar%25e5k9%255fslutred.pdf

8. Pettersson redovisar ett antal andra indikatorer som saknar relevans eftersom de handlar mera om lagförändringar och andra samhällsförändringar än om förändringar av brottsligheten. Hit hör antalet domar, antalet skyddade identiteter och övervakningskameror.

9. Slutligen (de finns mera men det får anstå) så är EU ICS synnerligen otillförlitliga. Man har stora bortfall och missar stora andelar av alla ungdomar eftersom den telefonbaserade intervjun inte ringer upp abonnenter med mobiltelefoner. I vissa fall varierar också resultaten från olika undersökningsomgångar för ett och samma land alldeles för mycket mellan åren. Tittar man på vissa resultat, t.ex. när det gäller de sexuella trakasserierna (ett av de områden där svenska forskare, för övrigt, anser att våldet kan ha ökat), inser man lätt att undersökningen inte är så tillförlitlig.

Med endast kunskaper i statistik kommer man inte så långt när det gäller att försöka förklara olika samhällsfenomen. Man måste även ha kunskaper om hur insamlingen av denna statistik gått till samt om vilka olika alternativa förklaringar det kan finnas till olika typer av förändringar över tid. När det gäller brottsutvecklingen har vissa svårt att ta till sig nyanserade budskap. Men om någon t ex skulle hävda att en ökning eller minskning av antalet tandläkarbesök enbart skulle vara beroende av tandhälsan hos befolkningen, och inte t ex av avgiftshöjningar, ekonomin för medborgarna i övrigt osv. så är det nog inte så många som skulle hålla med.

Sista ordet om den svenska brottsutvecklingen har nog inte sagts…

Ulf Petterssons arbete i all ära, men jag skulle ändå vilja rekommendera Brottsförebyggande rådets rapport 2008:23 ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”.

(Ulf Pettersson har lagt till radbrytningar i kommentaren för att göra den mer läsbar).