Jaha, ja det är ju en rimlig tanke.

Vad gäller offentligt inflytande vs direktörsinflytande så är jag inte särskilt förtjust i någondera. För mig som har konservativa uppfattningar som radikalt skiljer sig från det politiska etablissemangets står det klart att den statliga kulturpolitiken gynnar vissa politiska intressen på ett otillbörligt sätt.

Vad jag skulle önska är en tredje väg, där medborgarna själva, små kulturproducenter, ideella föreningar, etc. får en större roll – en tredje väg som varken är statens eller marknadens utan civilsamhällets. Om du kan visa att förändrad upphovsrättlagstiftning kan främja en sån utveckling vore det verkligt intressant.

Det behöver inte vara dåligt med offentligt inflytande över kulturen. Om man inte har politiker som bestämmer över kulturen så får man direktörer istället. Skillnaden mellan direktörer och politiker är att direktörer inte är demokratiskt valda och inte har något ansvar mot samhället i stort.

Det finns brister i inflytandet över kulturen. Enligt min uppfattning är det dock inte för lite demokratiskt inflytande som är problemet, utan snarare tvärt om: kulturens producenter har i många fall för stort inflytande.

Berggren, Katarina och Hans Tydén. 2001. Arbete för nöjes skull – var finns de nya jobben inom upplevelsenäringen? Stockholm: Arbetsmarknadsstyrelsen.

Föreningen Kultur och Näringsliv. 1999. Kultursponsring i Sverige 1999.

IRM. 2006. Totala reklaminvesteringar i Sverige 2004 och 2003. Institutet för Reklam- och Mediestatistik.

KLYS. 2005. KLYS Stipendiekatalog.

Kulturdepartementet. 2001. Radio och TV i allmänhetens tjänst 2002-2005.

Kulturrådet. 2003. Kulturens pengar 2002. Örebro: SCB Tryck.

En av de viktigaste frågorna för oss som vill se friare informations- och kulturutbyte är helt klart att den kultur som vi redan har betalat med skatten, inte ska betalas en gång till med upphovsrätten!

För skattesubventionerad kultur ska upphovsrätten antingen förhandlas ner, eller tas bort. Jag kan inte se några hållbara argument emot detta.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13639671.asp

ännu ett exempel på att subventioner står för merparten av intäkterna. Tillåt mig att citera;

”När den svenska filmen Doxa hade biopremiär förra året fick besökarna betala 85 kronor per biljett. Men i själva verket hade filmen Sveriges dyraste biljettpris. Räknar man in de pengar Doxa fick i förhandsstöd från staten kostade varje biljett hela 3 451 kronor.”

PS:

”De flesta av mina gamla, återkommande läsare (alla 4 st ;) hittar säkert hit på grund av mitt intresse för upphovsrätten och engagemang för friare information.”

Jag skulle vilja räkna mig dit (till ”återkommande läsare”), det är av den anledningen; dina inlägg om upphovsrätt, som jag började följa din blogg.