Ulf Pettersson

Bäste Torbjörn Tännsjö,

I Dagens Nyheter Kultur den 5/6 ställer du frågan om vad som hände i riksdagsvalet och om det är så att de fattiga i själva verket subventionerar de rika via välfärdssystemen.

Du sökte svar från ekonomer. Själv har jag snart avslutat mina ekonomistudier, och har intresserat mig en smula för forskning som kan besvara din fråga. Utan att jag har läst den studie du refererar, verkar inte Hans Andersson ha rätt*. Åtminstone har han det inte idag.

Flera samtida jämförelser visar den rakt motsatta bilden. Inkomststudier som baserar sig på Luxembourg Income Study, en färsk, omfattande kartläggning av inkomster och deras fördelning i en rad länder, visar att om Sverige inte hade en omfattande omfördelning via välfärdsstaten, så skulle Sverige vara ett av de mest ojämlika länderna i hela västvärlden. Men efter välfärdsstatens omfördelning har vi istället en av världens allra jämnaste inkomstfördelningar (UNDP 2005). Jämlikhet är oerhört viktigt: för de fattigas välfärd i rika stater är fördelning viktigare än nationalinkomst (Segal & Jackson 2004:16, UNDP 2005). Som resultat av vår utjämning av strukturella faktorer är Sverige ett land som i mycket högre grad än andra västländer belönar faktiskt arbete, istället för föräldrarnas klassmässiga status (se Segal & Jackson 2004:30, Blanden, Gregg & Machin 2005, jfr Bowles & Gintis 2002).

Enligt Timothy Smeeding, en av världens mest erkända inkomstforskare, finns det ett mycket starkt samband mellan sociala utgifter och fattigdom (Smeeding 2005). Fattigdomsnivåer, mätta som andel av medianinkomsten, kan till 80 % förklaras med storleken på de sociala utgifterna. Det visar att åtminstone den del av välfärden som avser sociala försäkringar är starkt omfördelande. Andra studier bekräftar att välfärdsstaten är den enskilt viktigaste faktorn som förklarar skillnader i fattigdom och inkomstfördelning (Brady 2006).

Totalt sett reduceras fattigdomen i Sverige med 77 % som en konsekvens av de sociala transfereringarna (Smeeding 2005). Det är mer än i alla andra undersöka länder. Fattigdomstalet för barn i Sverige sjunker från 17 % av alla barn till endast 4 % av alla barn efter det att välfärdsstaten har jämnat ut inkomsterna mellan fattiga och rika. För USA är skillnaden radikalt mindre: 23 % mot 22 – USAs ynkliga välfärdsprogram förmår inte lyfta mer än en procent av de fattiga barnen ur den belägenhet de själva inte kunnat rå över.

Ditt räkneexempel är därför dåligt: de fattiga använder välfärdsstaten i så mycket högre grad än de rika, att de mycket kraftigt förbättrar sin situation med den jämlika välfärd vi har. Vår värld är nämligen lika obönhörligt orättvis som den är konsekvent. Fattiga har större behov av alla slag: av såväl sjukvård som utbildning och socialförsäkringar, och de använder dessa också i högre utsträckning. Så länge vi har lika tillgång till dessa tjänster så kommer välfärdssystemen att hjälpa underklassen, och öka den samlade marginalnyttan i samhället.

Däremot visar andra studier att i förhållande till sina behov, så tenderar medel- och överklassen att utnyttja vissa välfärdssystem mer, beroende på deras bättre utbildning, information, och mycket starkare politiska organisering. Detta orättvisa överutnyttjande överväger dock inte den motiverade användning som underklassen är jämförelsevis mer förtjänt av.

Den första tolkningen av vad som hände i det senaste valet är sålunda rätt: den borgerliga regeringen underminerar välfärdsstaten för att på sikt avskaffa den.

Den mytiskt ”fria” marknad som idag är en tillbedd och aldrig ifrågasatt religion, skulle mycket kraftigt öka inkomstskillnader och fattigdom om den gavs fritt spelrum. Mer så i Sverige än i länder som Danmark, Norge, Tyskland, Canada med flera. Det är därför som de radikala försämringar som regeringen nu genomför måste betraktas som grymma. Och de kan inte skylla på att de inte förstår – enligt regeringens egen budgetproposition kommer ojämlikheten i Sverige att öka som ett resultat av deras politik.

—

* Tännsjö refererade en studie från 1970-talet av ekonomen Hans Andersson, som sades visa att eftersom medel/överklassen använde välfärdssystemen mer så subventionerades de i praktiken av underklassen.

Referenser

Blanden, Gregg & Machin (2005). Intergenerational Mobility in Europe and North America – A Report Supported by the Sutton Trust, Centre for Economic Performance, April 2005

UNDP (2005). Human Development Report 2005.

This entry was posted torsdag, juli 5th, 2007 at 1:32 and is filed under ekonomi, forskning, media, sverige. You can leave a response, or trackback from your own site.