Jeg kom ind på din blog via et tilsendt link om den nyeste artikel om
Sveriges flygtningepolitik – det er en udmærket artikel, omend jeg venter på at man også i Sverige begynder at stille spørgsmålstegn ved den underliggende præmis, at det er godt, generøst osv. at flytte folk om på den anden side af Jorden, når de har problemer med og i deres land, men det kommer nok. – det er jo netop den falske præmis, der gør indvandringsdebatter lidt håbløse mange gange.

Nå, det jeg egentlig ville spørge dig om handler om et par andre artikler, jeg faldt over om religiøs indoktrinering og det er hvorfor du ikke er til sinds at blive klogere, når du møder nye oplysninger, som det er tilfældet med formuleringen af teorien om Big Bang.

Det synes jeg er en beklagelig tendens hos tidens nyvakte ateister og den er jo så meget desto mere beklagelig, eftersom de hævder at stå for rationalitet frem for dogmatisme og blind tro.

Derfor kan jeg ikke forstå at du ingen steder jeg kan få øje på indrømmer at din modpart i debatten har ret og at du tog og tager fejl i dette spørgsmål og jeg kan se at du endda har oprettet en ny debat, hvor du anfører at ‘religiøse’ hævder at Big Bang formuleredes af en katolisk præst – underforstået at det er så latterligt at man ikke behøver forklare hvorfor de tager fejl.

Jeg vil derfor spørge dig helt klart:

Er du (fortsat) af den opfattelse at Big Bang-teorien IKKE blev formuleret af Lamaitre ? – og hvis ikke, hvem formulerede den så ?

Jeg mener spørgsmålet er ret principielt, fordi det peger på at ateister i mindst lige så høj grad som ‘religiøse’ er præget af deres verdensanskuelse og i det her, for ‘videnskaben’ meget centrale spørgsmål, gjorde heftig modstand mod den nye teori i over 40 år, indtil observationer gjorde det nødvendigt for ateisterne at forkaste et af deres mest centrale dogmer – at verden ikke er skabt, men altid har ‘været der’ – til fordel for noget der til deres rædsel og skræk er kompatibelt med både kristendommens og de fleste andre religioners skabelsesberetninger.

Kan du ikke selv se problemet, som du jo på ingen måde er alene om – det er en zeitgeist, men vel at mærke ikke en rationel én – rationel er bare noget man kalder anskuelsen…

Med venlig hilsen
Søren Ferling

Religion som ”andlig snuttefilt”
Det jag menar är att en av de främsta anledningarna till att vissa tror är att de söker trygghet. Det framgår av en hel del forskning, och har observeras inte bara på makronivå som av Norris och Inglehart utan också i psykologiska studier, tex av Ara Norenzayan. Det är således inte osakligt.

Däremot har du rätt i att ”andlig snuttefilt” är ett dåligt ordval, jag borde kanske ändra det.

Religion och vetenskap
Under en viss period gick den naturvetenskapliga utvecklingen hand i hand med religionen, det är rätt. Men det berodde inte på att tankesystem som grundar sig på dogmer och irrationella, magiska eller övernaturliga krafter är disponerade mot att systematiskt och kritiskt undersöka omvärlden. Snarare berodde det på att religionens grepp om samhället var så starkt att det inte fanns några alternativ. Utöver adelsmän var munkar de enda personer som hade tid och råd att studera världen. Dessutom var icke-troende, ytterst, straffbart med döden. Forskare kunde inte göra annat än uppge sig som troende.

Du har en ny använding av orden andlighet och spiritualitet som jag inte sett tidigare. För dig tycks de handla mer moral. Intressant. Jag håller med om att det finns mycket att kritisera i nationalekonomin. Men när du talar om ”sökandet efter andlig utveckling”, så förstår jag inte vad du menar. Vad är andlig utveckling? Och varför skall universitet ägna sig åt det?

Notera att medans gudsförnekelse och agnosticism är metafysiska/intellektuella ställningstaganden, är ateism ett trosmässigt/religöst ställningstagande. Det är alltså fullt möjligt att vara både agnostiker och ateist, vilket strängt taget de flesta agnostiker, enligt min subjektiva åsikt, nog är, samtidigt som det är fullt möjligt teism och agnostiker (som jag själv delvis är). Däremot är det i det närmaste omöjligt att vara både agnostiker och gudsförnakare, då de kräver två diamtretalt olika förhållanden till människans möjlighet att bedöma en eventuell gudsexistens.
Jag tror personligen att anledningen att att så få agnostiker vill kalla sig ateister, är för att de flesta ateistiska förbund och debattörer i Sverige och utomlands, återigen självfallet enligt subjektiva åsikt, de facto även är gudsförnekare, och denna starka koppling gör att agnostiker undviker etiketten.

Förövrigt skulle jag även vilja kommentera själva artikeln. För det första måste jag påpeka att uttalandet att religion är en ”andlig snuttefilt”, med författarens egna ord, både osakligt samt ovärdigt, och förringar både författaren och en i övrigt tänkvärd text. Förhållandet mellan intelligens och religion lämnar jag ansars lite åt sidan, då båda begreppen är såpass svår definierade att jag anser att det är omöjligt att utröna, däremot köper jag kopplingen mellan traditionell trosutövelse och IQ.

När det gäller religion och utbildning, eller rättare sagt diskussionen om en eventuell antagonism mellan religion och vetenskap. Låt oss börja med att konstatera att naturvetenskapens framväxt i Europa gick hand i hand med religionen, om än inte med de olika kyrkosamfunden. Flera av de tidigaste moderna naturvetarna, t. ex. Ockham, var präster och munkar, och även senare större namn, så som Newton och Leibniz, anses väl alltjämt fortfarande ha varit teister (orkar tyvärr inte ta fram källor).
Dock anser jag själv, som tidigare student av ekonomi( Handelshögskolan i Sthlm), och samhällsvetenskap och teoretisk filosofi(båda Lunds Universitet),. och aktivt troende, idag teologistudent, att det finns klara gudsförnekande drag i dagens vetenskapliga diskurser, speciellt inom nationalekonomin, där i stort sett alla spirituella och andliga preferenser mer eller mindre behandlas som anomaliter mot idén om den ”rationella”(läs: materialistiskt eogoistka) människan, och i samtliga fackulteter upplevde jag att sökandet efter andlig utveckling helt enkelt inte ingick i världsbilden.

Slutligen vill jag kommentera kopplingen mellan inkomst och kristen tro(det här blev långt:) med att det fatkiskt kan finnas en direkt intressekonflikt för en kristen mellan sin och en hög inkomst, dvs att kristen faktiskt inte VILL käna för mycket. Jag anser att detta Bibilcitat säger det bäst: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon(Matt 6:24 )

Du är inte ensam, i vilket fall. Religionssociologen Zuckerman skriver så här om motviljan att kalla sig själv ateist, trots att man inte tror:

”Even in open, democratic societies without pervasive governmental coercion, individuals often feel that in order to make themselves appear as decent, upstanding citizens, it is necessary to say that are religious( i ) — or deny being an atheist — simply because such a response is deemed socially desirable or culturally appropriate.

For example, the designation “atheist” is highly stigmatized in many societies; even when people directly claim to not believe in God, they still eschew the specific self-designation of “atheist.” Greeley (2003) found that 29% of Latvians, 41% of Norwegians, 48% of the French, and 54% of Czechs claimed to not believe in God, but only 9%, 10%, 19%, and 20% of those respondents self-identified as “atheist,” respectively.”

Att mäta om och hur starkt folk tror, är uppenbarligen svårt. Det märker man när man läser statistik och forskning på området. Olika texter tenderar att använda egna, sinsemellan olika frågor.

Några sätt att mäta om folk beter sig religiöst är att undersöka om de ber eller går i kyrkan, som SOM-institutet gör i Hagevis text. Men där finns förstås också problem; man kan gå i kyrkan även om man inte är troende. Bön kanske är ett bättre mått.

I allmänhet håller jag dock inte riktigt med om att agnosticism och ateism är så lika som du säger. Själv skulle jag identifiera mig som agnostiker, och tycker inte om att bli kallad ateist…

En följdfråga: Hur beter man sig som om man inte tror att det finns en gud? Jag har ingen aning om vad som skulle kunna mäta det.

Jocke:
Jag använde avsiktligt ordet tro när det gäller ateism, då jag anser att ateism förnekar en möjlighet utan någon riktigt grund. Din alternativa definition -avsaknad av tro på en gud- anser jag kan vara mycket olika saker, bland annat ateism.

Jag håller med om att det är hårklyverier, men jag tror inte att det går att avgöra med mer än tycke och smak :)

Jag utgår från tabell 5 i artikeln: ”Andel personer mellan 15-29 år i Västra Götaland som regelbundet besöker religiösa möten, ber och mediterar samt de som anser att frälsning är mycket viktigt respektive inte alls viktigt, efter olika egenskaper år 2000 (procent)”. Tabellen är den enda som jämför mot utbildningsnivå och handlar enligt din egen rubriksättning om Västra Götaland.

I artikeln är det rent allmänt ganska otydligt vad som gäller Västra Götaland och vad som gäller Sverige. I övrigt tycker jag den är intressant och ovanligt välformulerad.