Kommentarer till Samtidens 10 mest överskattade samhällstänkare

Av: Ulf Pettersson

Ulf Pettersson — Sat, 14 Jul 2007 14:54:18 +0000

Björn:
Jo, det har du rätt i, Bin Ladin är naturligtvis i högsta grad förföljd. Om han fortfarande lever, det vill säga… Intressant med Bin Ladin är att han inte är eftersökt i samband med flygplansattentaten 9/11.

Av: Björn Fridén

Björn Fridén — Sat, 14 Jul 2007 14:39:39 +0000

En liten kort tanke angående bin Ladin:

Betyder inte ”poaranoid” att man känner sig förföljd när man inte är det? Bin Ladin är väl i allra högsta grad förföljd, eller?

Av: Lennart Regebro

Lennart Regebro — Thu, 12 Apr 2007 10:49:29 +0000

OK, så det är möjligt att den postmodernistiska språkkritiken var ny och segrade så totalt att den nu har blivit självklar. Men dom du säger är ju inte postmodernism bara språk-kritik. Det är ett oaradigm, och såvitt jag (och tydligen även Ulf) kan bedöma är det paradigmet att man skall svamla på så mycket som möjligt om ingenting. Du är välkommen att upplysa mig i frågan om jag har fel. För postmodernisterna själva har då inte lyckats upplysa mig isåfall.

Av: Jonas Mosskin

Jonas Mosskin — Wed, 11 Apr 2007 15:43:40 +0000

P jag tror du har satt huvudet på spiken. Anarkismen är oanfrätt av postmoderna griller, säger du. Det tror jag stämmer. Och därför får ju anarkister svårt att förstå och analysera den värld vi lever i. Vi ser ju få anarkistiska samhällen växa fram varken på global eller lokal nivå och det har ju att göra med att dess analys av världen blir för enkelspårig och idelaistisk. Anarkismen har varit en bra motpol till den statsfokuserade vänstern och marxismen som ALLTID sätter staten före individen. Att anarkister betonat individperspektivet ska de ha all cred för. Men naiviteten i anarkismens positiva individsyn gör ju också att det är så svårt att tänka sig ett land, en region eller att hela världen skulle styras efter anarkistiska principer. Realismen saknas. Slutsatsen måste bli att anarkismen måste lägga till ytterligare aspekter för att bli en möjlig framtidsprojekt, inte dra ifrån.
Det verkar vara en oerhörd missuppfattning vad postmodernism är för något här i kommentarerna. Såklart finns det många puckade åsikter som framförts av postmodernister, på samma sätt som tidigare modernistiska tänkare, tyckare har hamnat fel många gånger. Poängen är att postmodernismen har givit oss värdefulla verktyg att förstå och problematisera en modernistisk, positivistisk världsbild. Men utvecklingen är inte slut med det. Vi lever idag i höggrad i ett postmodernt samhälle där äldre modernistiska uppfinningar lever sida vid sida. Eller i lager på lager. Men vår tid har inte förmått att formulera en godtagbar integration av dessa båda riktningar. Och i den strävan att hitta en jämvikt eller balans för att förstå vår tid, vill många gå tillbaka till det som var innan, dvs. ett modernistiskt samhälle. Gamla modernistiska lösningar på dagens problem och utmaningar. Det kommer inte att fungera eller bli framgångsrikt.
Till Lennart: I dagens samhälle anno 2007 uppfattas mycket av den postmoderna kritiken på 70-talet som självklar, just för att samhället förändrats och anammat en del perspektiv. Idag är det självklart att språket är föränderligt, godtyckligt och dynamiskt. Det var det sannerligen inte 1970. Postmodernism är inte lika med språkkritik. Det är ett paradigm av tankar om hur vår värld ser ut.

Av: P

Sat, 24 Mar 2007 14:49:11 +0000

”Genusteori, individperspektiv och diskussioner om diskurser inom alla sociala sammanhang skulle gå förlorade.”

Eh … Nej. Du har inte hört talas om anarkismen till exempel? Hela den nya, postvänsterorienterade, anarkismen är fullständigt oanfrätt av postmoderna griller och lyckas ändå alldeles utmärkt (bättre, faktiskt) med att analysera den moderna världen och det industriella kontrollkomplexet utifrån alla tänkbara utgångspunkter. (Utom de, då, som förutsätter att vi skapar världen med ord.) Faktum är att snart sagt alla moderna anarkister är oförsonliga motståndare till postmodernismen, vilken de, korrekt, betraktar som ett högerfenomen. Läs till exempel John Zerzan.

Det finns andra exempel än anarkisterna. Men för att upptäcka dessa krävs kanske att man intresserar sig för världen utanför litteraturinstitutionerna.

Av: P

Sat, 24 Mar 2007 14:36:54 +0000

Självklart var språkkritiken livlig långt före postmodernismen. Shakespeare, till exempel, är en stor språkkritiker. Sedan finns ju dåra de andra filosofiska skolorna.

Det lustiga, eller beklämmande, med postmodernisterna är deras totala yrvakenhet. Ingenting har de läst av vad de andra sysslat med. De tänker att ”Men — tänk! Ordet ”jag” betyder ju olika saker beroende på vem som uttalar det!” (Derrida) och tror att de är något på spåret. Sedan blir de varma i kläderna och börjar misstro vetenskapen — förståeligt eftersom deras uppfattning om vetenskap börjar och slutar med marxismen. Rymdraketer låtsas man inte om. Eller påstår att de inte skulle finnas om ingen döpt dem till ”rymdraketer”. Till slut blir höjden av postmodernistisk ”vetenskapskritisk” spetsfundighet att hävda att egyptiska faroner inte kunde ha dött i tuberkolos, eftersom varken mycobacterium tuberculosis eller mycobacterium bovis var kända på deras tid (Latour).
Både de postmoderna och alla vi andra skulle vinna stort på att strunta i alla dessa pinsamheter. Snart är hela saken glömd, och man kommer att skratta litet generat när den kommer på tal.

Av: Lennart Regebro

Lennart Regebro — Tue, 20 Mar 2007 06:58:54 +0000

Jag är ingen expert på 1900-tals filosofi, men existerade verkligen inte språkkritik innan post-modernismen?

Det post-modernister har rätt i är ofta självklarheter som ingen egentligen säger emot. Det är möjligt att dom sakerna inte var självklara innan post-modernismen. Men jag tvivlar på det.

Av: Jonas Mosskin

Jonas Mosskin — Mon, 19 Mar 2007 10:39:37 +0000

Men Ulf. Det du säger om postmodernism är både sant och inte sant. Tänk att vi tar bort postmodernismen från den mänskliga utvecklingen. Och går tillbaka till 1970 och modernismen. Då blir vi utan problematiseringar om språket. Foucault, Derrida och andra tänkare har ju gett oss verktyg att analysera och förstå värden utifrån fler och annorlunda ramar än modernismen tillät. Genusteori, individperspektiv och diskussioner om diskurser inom alla sociala sammanhang skulle gå förlorade. Kunskapsrelativism är tyvärr ett vidare fenomen än bara gälla postmoderna tänkare. Vi lever i kunskapsrelativismens tidevarv men det är därför att vi inte lyckats formulera en vettig balans mellan modernismens och postmodernismens sanningar. Vi behöver både och. Inte bara det ena eller det andra. Angående postmodern geggamoja: det är sant till en del men samtidigt är det ju inte hela sanningen. Jag har svårt att se hur Manuell Castells trilogi om nätverksåldern skulle ha kunnat komma till utan att använda sig av postmoderna tankar. Trilogin är otänkbar att skriva utifrån ett modernistiskt synsätt. Och det vore ju en brist för mänsklighetens intellektuella framåtskridande.

Av: Lennart Regebro

Lennart Regebro — Sun, 11 Mar 2007 07:32:45 +0000

Ingenting P säger ovan är sant. (Utom det om makarna Myrdal).

Av: P

Sun, 11 Mar 2007 05:06:17 +0000

Alltså, Ulf — ett vänskapligt råd: Börja inte tjafsa med Lennart Regebro. Han kommer alltid att hellre tro på Die Völkisches Parteis propaganda mot Chomsky än på dig, eller Chomsky själv. Skälen härtill är lätt insedda: Dumma Chomsky säger elaka saker om USA, och det får man inte för Lennart, för hans pappa är starkast i hela världen och dessutom snäll, så det så. Citat:

”2a. Om det är omöjligt att se skillnad på det Chomsky säger, och nån som hittar på dumheter åt Chomsky, så är det inte ett faktum som är positivt för Chomsky.”
Jadu, Lennart, vi var ganska många som fattade att intervjun var fejkad, redan när den kom. Men vi är något mera insatta än du också, och inte så litet intelligentare.

Lennart börjar i regel diskutera litet löst sådär, men strax är det så att alla i hela världen utom han är oförmögna till ”logiskt” tänkande. Alla utom Regebro (har du studerat logik förresten, Lennart? Argumentationsanalys? Eller är det du som bestämmer vad som är ”logiskt”?) är ”feelers”. Samtidigt med sina egna, allteftersom allt krångligare, utvikelser, och klumpiga och tjatiga personangrepp, beskyller han i regel alla andra för att varken kunna hålla sig till ämnet, eller hålla sig från personangrepp.

Jaja.

En svensk lista vore intressant tycker jag, och gärna med fler än tio. Mitt förslag till förstaplatsen– om man med ”överskattade” menar som tänkare just, och inte i förhållande till genomslag på den praktiska nivån — är makarna Myrdal. På andra plats Herbert Tingsten.

(P. S. Hyfsad stavas just så.)