Ingen rätt att ”få betalt för sitt arbete”
I ett tidigare inlägg visade jag varför ett av ip-maximalisternas favoritargument är fel: Kopiering är aldrig stöld. Nästan lika vanligt är argumentet ”jag måste väl ändå ha rätt att få betalt för mitt arbete”. Det underliggande antagandet är att kopiering hotar en sådan rätt.
Rubriken kan i förståne se konstig ut — det är väl självklart att man har rätt att få betalt för sitt arbete? Nej, som vi skall se är det inte så och varken med höger- eller vänsterargument kan man motivera en sådan rätt. Missförstånd uppstår om man blandar ihop den rätt som förespråkas med rätten att få avtalade kontrakt uppfyllda. En sådan rätt finns förstås. Det är helt fel av en arbetsgivare att inte betala en anställd — den anställde har en rättighet att få betalt enligt det kontrakt som upprättats enligt gällande lag och avtal. Även implicita kontrakt gäller. Men det är inte den rätten som avses i kopieringsdebatten, där talar man om framtida möjligheter till försörjning, inte om redan upprättade kontrakt.
Liberala motargument
Nej, svarar först (ny)liberalerna: ”I en fri marknadsekonomi kan det inte finnas någon rätt att få betalt för någonting; den som producerar mest effektivt, dvs bjuder lägst för samma vara, bör alltid vinna. Kontrakt som fritt upprättats mellan två parter har tredje part ingen rätt att påverka. Särskilt inte med hjälp av staten. Rättigheter till inkomst utanför detta finns inte.” Ska man ta dessa argument på något så när allvar måste detta gälla alla — såväl vanliga jobbare som direktörer. Och popstjärnor. Det är inte utan hyckleri många förmenta frimarknadsförespråkare till höger samtidigt hävdar en ”rätt att få betalt”. När det gäller byggnadsarbetare i Sverige och Lettland, då är det helt ok att pressa deras löner neråt, men om en högerskribent i en Stockholmstidning riskerar gå miste om en café latte så måste man införa planekonomi omedelbums.
Egalitära motargument
Är man inte (ny)liberal, så håller man inte med. Utanför den utopiska modellvärlden är upprättade ”kontrakt” i stort sett aldrig helt fria, externaliteter och transaktionskostnader råder överallt och vissa varor är helt icke-rivaliserande, för att ta några exempel. Dessutom säger många egalitärer så här: ”Rättigheter bör upprättas efter sina konsekvenser — inte efter på förhand satta regler. De negativa konsekvenserna med att inte trygga människors försörjning är alldeles för stora. Med avtagade marginalnytta kan och bör vi vara väl så generösa. Särskilt med tanke på den stora produktivitet vi har i dagens ekonomi (den fördubblas på 35 år räknat konservativt med en ökning på 2%/år). Det finns en generell rätt till inkomst. Samtidigt måste alla bidra efter förmåga. Dessa rätt- och skyldigheter bör gälla alla — utan diskriminering.”
Också från vänster har flera debattörer försökt försvara upphovsrätt med ”få betalt för sitt arbete”-liknande argument. De försöker likna den vid fackliga rättigheter. Det är helt fel. Fackliga rättigheter handlar om att jämna ut arbetsgivarnas maktövertag och om att vanliga jobbare inte skall utnyttjas. De handlar inte om att monopolisera frukten av ett arbete i hela 70 år efter sin egen död. Upphovsrätten skyddar knappast heller, den tas som regel över av arbetsgivaren. Kreatörer — från musiker till filmare och skribenter — är dessutom en priviligierad grupp. De har arbeten som är fria, kreativa, har hög status och ibland stor makt. De slipper jobbiga psyksjuka patienter eller telefonkunder, tunga lyft, farliga kemikalier, de flesta monotona rörelser, rigida scheman och år av enahanda slit utan uppskattning för den personliga insatsen — sådant som är vardag för de flesta jobbare. På grund av upphovsrätten är kreatörer, men mer typiskt deras arbetsgivare, de enda yrkesgrupper som kan få betalt flera gånger för samma arbete. Säg det till ett vårdbiträde!
Specifik inkomsträtt = en planekonomisk dubbelrättighet
De egalitära invändningarna får inte konsekvensen att det finns en rätt att få betalt för en viss verksamhet, som någon utsett sig själv till lämpad att utföra. En generell rätt till inkomst är inte samma sak som en specifik rätt att få betalt för ett visst arbete. Det är det senare som upphovsrättsmaximalisterna förespråkar. De säger: ”Just jag måste ha rätt att få betalt för just dessa foton jag tar; musik jag skapar; texter jag skriver eller filmer jag gör; för just detta och inget annat arbete”. Genom att resonera så visar de att det är den specifika rättigheten som de är ute efter. Om det bara gällde att få ”pengar till hyran” skulle upphovsrättsmaximalisterna lika gärna kunna förespråka stärkta socialförsäkringar eller bättre möjligheter till jobb. Den påstådda specifika rätten är alltså snarare två delrättigheter: 1) en rätt till inkomst kombinerad med 2) en rätt till ett visst yrke.
En sådan dubbelrätt bör inte erkännas. Till att börja med är det inte förenligt med principerna ovan. Vare sig för de (ny)liberala (delrätt 1 och 2) eller de egalitära (delrätt 2). Människor kan kräva rätt till försörjning, jag kan t om gå med på en rätt till arbete. En generell rätt till inkomst (a-kassa, socialbidrag, sjukersättning) har goda effekter på samhället men en specifik rätt till betalt för visst yrke är en hård planekonomi som inte har med rättvisa att göra. I dagens Sverige erkänns inte heller några rätter till specifika jobb — som arbetslös är du skyldig att ta de arbeten du erbjuds och kan utföra.
Absurda konsekvenser
Rättigheter förutsätter likabehandling, om dagens kreatörer skall få rätt till pengar trots att folk inte vill betala för alstren — varför ska då inte andra få samma sak? Varför är det t ex just dagens journalister som ska ha ”rätt” till inkomst för att de förmedlar information från källa till läsare och inte bloggare som gör samma sak? Varför ska dagens anställda musiker ha ”rätt” till försörjning som musiker istället för en lika begåvad arbetslös (arbetslösheten i musikerförbundet är 22%, så begåvade finns och blir över), om den arbetslöse lägger ut lika bra låtar på nätet? Det är långt ifrån allt arbete som utförs, som folk får betalt för. Inte minst debatteras kvinnors arbete i hemmen. Om skribenter skall ha rätt till betalt för ”utfört arbete”, varför skall inte kvinnor generellt ha det också? Och allt annat arbete då?
Personligen skulle jag vilja ha ”rätt” till pengar när jag har diskat. Jag hävdar att jag diskar bättre än alla andra — jag bör få monopol på diskande! Ingen får kopiera min disk-teknik! Observera att alla får välja sin verksamhet helt godtyckligt enligt delrätt 2. Om vi verkligen erkände en rätt att ”få betalt för sitt arbete” skulle konsekvenserna bli mer än absurda.
Samma rättigheter – inte mer!
Musiker, författare, skribenter och filmare har samma rätt till grundläggande inkomst och försäkring som alla andra. Men inte mer. Anledningen till att vi ändå i praktiken bör göra mer för dessa grupper är inte arbetsmarknadsskäl, utan därför att det skapade tillför stora värden och annars kommer att underproduceras. Konst, musik, film och textskapande bör subventioneras — precis som det är idag (i Sverige finansieras ca 3,3 långfilmer/år och capita, i USA finansieras ca 1,25). Men med dessa subventioner behövs inte dagens hårda kopieringsmonopol.
När monetära incitament för att skapa i allt högre grad inte behövs — på grund av sjunkande kostnader och substitut — kan man inte försöka upprätthålla monopol genom att hänvisa till en ”rättighet” som är helt feltänkt.
”You can’t pass laws to ensure that people earn money. You can pass laws to give them rights, but if those rights aren’t valued by the market, then there’s nothing the law can do.”
Ruth Towse, professor i kulturekonomi, expert på upphovsrätt.
januari 27th, 2006 at 19:18
Det finns ingenting som ens heter ”grundläggande inkomst och försäkring” inom t ex filmbranschen – inte för frilansare i alla fall, såsom manusförfattare och på-golvet-folk. Det är take it or leave it som gäller. Följden blir bara att producenterna i högre grad kan sänka ersättningen med argumentet att ”ingen” går på bio, ”alla” laddar hem filmer gratis från nätet.
januari 27th, 2006 at 20:04
Monica: jag pratar om socialförsäkringar generellt, kreativt arbetande personer har samma grundläggande rätt till socialförsäkringar som alla andra. Manusförfattare och på-golvet-folk är i mycket hög grad försörjda via socialförsäkringar, under de perioder när de inte har arbete. Socialförsäkringar höjer lönen, eftersom reservationslönen (den lägsta lön de är beredda att jobba för) blir högre.
Men du har rätt i att för olika kreativa yrken så finns det stora ‘maskhål’ – det kan vara svårt för kulturarbetare att få del av sin rätt till socialförsäkringar i praktiken. En orsak till det var den stora skattereformen av s+fp, som tog bort många yrkesklassificeringar för att ‘förenkla’. Det här är fel, förstås, men det har utretts noga i t ex ”Konstnärerna och trygghetssystemen”, SOU 2003:21.
januari 28th, 2006 at 1:13
Hmm, det var en lång utläggning. Jag håller med i stort, även om det kändes lite rörigt och svårt att klara ut vad du ville ha sagt. Jag ger mig på en kortare version:
Upphovsrätten ger skaparen till verket en exlusiv rätt att träffa avtal rörande det som upphovsrätten reglerar. Således ingen automatisk rätt till pengar.
Om man sedan använder denna exlusiva rätt för att /försöka/ tjäna pengar, eller som i fallet med GPL, för att säkerställa fortsatt frihet – är upp till skaparen av verket.
januari 28th, 2006 at 17:33
Ulf, du teoretiserar så kring det här begreppet så du trasslar till det för dig själv. Med största sannolikhet är det ren distraktion; men du visar ett förödande förakt för den skapande människan. Och vad dina visioner tangerar kan jag ta i ett annat inlägg.
Nej, de flesta skapande människor har inga garanterade inkomster eller ekonomiska fundament, oavsett vilka undersökningar du kan visa på. Jag är släkt med ett flertal och kan bara se hur deras privatekonomi ser ut jämfört med min (jag är timmerman). Under många år var konstnärer tvungna att hora för mecenater för att få det ekonomiska andrummet för att kunna skapa. Det är fortfarande så för de absolut flesta idag, om vi ska se frågan i ett globalt perspektiv. Konstnärslön är ytterligt provinsiellt.
Jag vet inte hur du ser på ditt eget skapande, men som varandes en hammarens man kan jag ju säga att ytterligt lite av det du producerar innebär något värde för mig.
I förlängningen innebär ju ditt resonemang att det inte ska finnas några nedre gränser för hur lite människor kan tjäna, under förutsättning att man har ”till livets nödtorft”. Snacka om att sätta sig i kapitalets knä….
Farligare är ju att fildelningsliberalerna kommer att tvinga fram en lösning som innebär att allt surfande blir dyarare. Man kommer helt enkelt att få betala för den trafik man nyttjar. Det finns inget farligare än att sno pengar från en rik man…
januari 29th, 2006 at 17:09
steelneck: ursäkta om det blev långt, jag ville ta med många argument och visa att varken en höger- eller vänstergrundad politisk filosofi skulle acceptera en påstådd ”rätt” till betalt för ”sitt arbete”. En sådan rätt har egentligen inte med upphovsrätten som sådan att göra, utan går utanför den.
Fridén: Jag är själv ”skapande människa”, jag har jobbat och jobbar tidvis fortfarande som grafisk formgivare – båda mina föräldrar har gett ut böcker (Bonniers), andra släktingar är konstnärer eller industridesigners, en startade konstfrämjandet. Jag känner massor med folk i skapande yrken som illustratörer, journalister, konstnärer etc.
Jag vet mycket väl att konstnärliga yrken har jättedålig lön men trots att de har dålig lön så fortsätter kreatörerna år efter år. Samtidigt är de högutbildade och skulle kunna välja något annat. De gör uppenbarligen bedömningen att fördelarna överväger. Anledningen till att konstnärsyrken har låg lön beror på för stort utbud av utbildade (och villiga) skapare.
Du har fel om konstnärslöner, det delas ut ett tämligen stort antal av dem (finns särskilda för författare). Dessutom finns det mängder med andra subventioner för skapande. Flera kreativa yrken i Sverige får det mesta av sin försörjning från skattemedel.
”att det inte ska finnas några nedre gränser”
Så tycker många ekonomer och (ny)liberaler i allmänhet. Det är fel och bygger på en ytlig och genuint ondskefull syn på ekonomi. Jag tycker inte så — det måste finnas socialförsäkringar, som självfallet skall gälla skapande personer också. Läs ovan.
januari 31st, 2006 at 14:28
Du teoriserar så mycket att du vrider på dig själv. Det finns ingen som på fullt allvar menar att det är en rättighet att få betalt för sitt arbete. Det är absurt som du skriver.
Ingen som säger ”Jag har väl rätt att få betalt för mitt arbete” menar det fullt bokstavligt, utan mer i stil med ”Jag har väl rätt att få betalt för mitt arbete, när folk tar del av”. Dvs att folk inte ska få ta ditt arbete utan att du kan göra något åt det. Du har rätt att ta betalt för ditt arbete och ingen har rätt att ta ditt arbete utan att betala.
Jag tror nog att du innerst inne också förstår det…
januari 31st, 2006 at 22:04
Erik: ”ingen som på fullt allvar menar att det är en rättighet”
Jag är inte så säker på det. Argumentet är väldigt vanligt. Menar anti-kopierarna något annat så får de skriva det istället. Flera av dem som använder argumentet vet helt klart bättre.
Däremot är det nog så att somliga som återger argumentet inte tänkt igenom det hela tillräckligt djupt och därför inte förstår konsekvenserna av vad de säger. Om de tänkte efter skulle de inte fortsätta hävda samma ‘rätt’. Men desto större anledning att rätta till debatten!
”när folk tar del av”
Det finns ingen rätt till pengar i utbyte även ‘när folk tar del av’. Marknaden bestämmer.
”Du har rätt att ta betalt för ditt arbete”
Att (försöka) ta betalt och att (begära att) få betalt är helt olika saker.
februari 1st, 2006 at 20:18
Du bara svamlar om din egen syn på rättighet vilket alla liberaler gör.
Det finns inga rättigheter bara de man har inom sig själv och ska man snacka om den verkliga rättigheten så är det väl lagen idag man ska titta på.
och idag är det en rätt för ett företag att ha ensamrätt till att distribuera sin film, översättning eller vad det nu är.
o vist kanske skulle man kunna ändra till en mer vänster modell så att företaget bara har rätt till sitt leve bröd som finanseras av alla till och med de som inte vill ha vekett genom skatt. En sådan orättvis modell ät jag själv inte emot men jag före drar nog den andra mer.
http://pcforalla.idg.se/ArticlePages/200509/06/20050906173655_PFA274/20050906173655_PFA274.dbp.asp
februari 1st, 2006 at 23:49
jaha: ”Du bara svamlar om din egen syn på rättighet vilket alla liberaler gör.”
Det tror jag inte, jag tror att jag redogör hyfsat korrekt för hur både höger och vänster borde resonera i frågan, om de vore konsekventa. Det är våldsamt förenklat förstås, det finns fler argument (naturrätt t ex). Men som du ser ovan så tycker andra att det är för komplicerat trots jag har förenklat…
”Det finns inga rättigheter bara de man har inom sig själv”
Det tror jag inte många skulle köpa. Jag kan hålla med om att man kan, och till stor utsträckning bör, betrakta rättigheter som instrumentella i förhållande till sina mål, om det är det du menar.
”ensamrätt till att distribuera”
Vad har det med ”rätt att få betalt” att göra?
”o vist kanske skulle man kunna ändra…”
Svensk filmproduktion är redan idag i mycket hög grad skattefinansierad. Fördelningsmässigt är det ingen principskillnad på skatte- eller reklamfinansiering (som ju finansierar press och TV, radio) med din rättviseprincip. Med reklamfinansiering läggs en avgift ovanpå produktpriserna för reklamkostnaden. Den måste betalas av konsumenten. De köpare av TV3-annonserade produkter som inte vill finansiera TV3s dokusåpor har inget val. De betalar för dokusåporna varje gång de handlar. Men vad värre är, TV3 går inte att påverka demokratiskt.
februari 2nd, 2006 at 18:55
Ulf! Min familj består av musiker. De har valt sitt yrke av kärlek och accepterar fullt ut att de är en låglönegrupp. De är inte låtskrivare eller stora artister. De är den grå massan som också finns med bland de som får ersättning via det vi kan kalla STIM-systemet. De kommer aldrig att följa med på de där konserterna som i en idealisk värld skulle kunna balansera upp inkomstförlusten de stora artisterna gör på nedladdningen.
Likförbannat är de oerhört viktiga för en skivas tillkomst. Enligt ditt sätt att se på saken skulle de alltså vara tvungna att kräva en högre betalning för sin insats på skivan. Utan att gå in på din – som jag förutsätter efter vad jag ser på den här siten – naiva syn på enskilda löneförhandlingar med en stor och mäktig motpart, kan jag nog säga att din syn i DET VERKLIGA livet skulle skapa ytterligare en kategori låglöneslavar.
februari 2nd, 2006 at 23:56
När man köper en CD idag så går i runda slängar nästan allt till att upprätthålla och stärka ett föråldrat oligopol, ofta på de små bolagens bekostnad. Den omhuldade artisten och hans medarbetare får i de flesta fall bara smulor av kakan, utom i några ytterligt få fall. Det är en hel multinationell storindustri med allt vad byråkrati det innebär som skall gödas utöver de få som faktiskt producerar musiken. Med digital distribution så kan oerhörda summor rationaliseras bort och priset sänkas mycket rejält samtidigt som skapare, artister, ljudtekniker osv. kan få mer betalt än idag, altså helt i linje med upphovsrättens syften att gynna skapande och publikation för almänhetens bästa. Men idag vräks musikköparnas pengar ut till byråkrati, direktörslöner, reklam, tillverkning, distribution, flygplan, lasbilar, diesel, miljöavgifter, administrativa resor, juridiskt debakel i mångmiljonklasser, sponsring av politikers valkampanjer och på riktigt massiv lobbying av politiker world wide bara för att upprätthålla cirkusen som till stora delar inte behövs. Det har skett en utveckling, på samma sätt som jordbrukssamhället försvann. Vi kan och bör inte försöka hålla liv i dinosaurier som evolutionen förpassar till historiens skräphög, vi gör oss en otjänst då genom att ställa oss på sidan av teknikutvecklingen. Ett väsens långsiktiga överlevnad har inget med storlek och styrka att göra, avgörandet fälls uteslutande av förmågan till anpassning – ”manage change well”.
Vi skriver nu 2006 och det enda stora bolag som faktiskt seriöst försökt sig på en ny distributionsmetod för underhållning är Apple(!) med sitt iTunes. Den förste är dock sällan den mest lyckosamme, andra kommer senare och lär av den förstes misstag, undviker dem och för därmed utvecklingen vidare, detta då under förutsättning att vi inte har skapat lagar som sätter krokben för utvecklingen (det lobbas hårt för sånt av multinationella företag som vill behålla ett status quo). Jösses.., Apple är ju inte ens ett företag inom ”rätt” branch och får betala extremt ruskigt stora pengar (musikköparnas pengar) till nuvarande oligopol inom underhållningsbranchen. Apple är ju bara relaterade till tekniken. Detta om något säger nåt om ledningen inom de klagande företagen som ropar på polis och ändrad lagstiftning för att upprätthålla en affärsmodell som den almänna teknikutvecklingen sprungit ifrån – de har inte ens försökt, bara reagerat på utvecklingen med protektionism.
Det handlar egentligen inte om artisters försörjning, utan om kontrollen av vårt moderna kulturarv. Tycker man att det ska kontrolleras av storföretag så gillar man den nuvarande juridiska utvecklingen. Vill man att den ska vara tillgänglig för alla på ett sätt som hela samhället har nytta av så anser man att upphovsrättslagarna gått för långt. Lagstiftningen inte skall dikteras av multinationella storbolag i vinstmaximerings-syfte med en affärsmodell som teknikutvecklingen sprungit ifrån på det vis som sker idag. Lagen bör vara ett försök till att skapa rättvisa för samhällets bästa. En väl avvägd balansgång där man skall vara mycket försiktig med förändringar och inte klampa omkring som en elefant i porslinsaffär som dagens politiker gjort.
Medieföretagen får helt enkelt ta betalt för det de kan ta betalt för, utan att begära lagstiftning som riskerar kränka människor, framdtida upphovsmän och nya affärsmetoder. Om medieföretagen bara byter attityd, inte ser kunderna som fiender som ska bekämpas med resultat att betalningsviljan sjunker i samma takt som man tar friheter ifrån dem, utan som människor som är beredda att betala för det som de vill ha. Om de håller hela utbudet tillgängligt från nätet (inte bara det senaste), och tar typ. tjugofem cent per låt (bara ett lösryckt exempel på ”billigt”), så kommer det att finnas massivis med folk som kommer att föredra detta framför att ta risken att få virus och skit från en piratsajt, för att inte tala om folks moral..(de flesta vet att de gör fel), det kommer att gå att tjäna massor med pengar på det viset, folk kommer antagligen tom. att ”råka” köpa samma låt flera gånger.
Idag sägs ofta att upphovsrätten behöver förändras pga. Internet. Jag ser inte det. Det är bara ett affärsmässigt problem, inte ett upphovsrättsligt eftersom olovlig distribution av andras verk har varit förbjudet i upphovsrättens hela histora. Internet har inte ändrat på detta, Internet har bara inneburit en dramatisk sänkning av barriären för informatinsspridning, alltså samma sak som tryckpressen en gång innebar och som ledde till upphovsrättens födelse. Men tyvärr reagerar dagens ”makt o kyrka” likadant nu som på Gutenbergs tid… Nyfeodalism.
februari 5th, 2006 at 1:48
Skulle i detta sammanhang vara intressant att höra vad du säger om den syn som en del liberaler har om kontraktuell ”rätt” till betalning, snarare än legal, dvs en upphovsrätt som ersätts av kontrakt. Man offentliggör aldrig ens sitt verk utan ett kontrakt som den som tar del av verket måste underteckna/klicka i. Som programvara oftast fungerar.
februari 6th, 2006 at 21:06
”kontraktuell rätt”.. Mån tro hur Internet skulle funka med det – först skicka förfrågan(klicka länk) – sedan få hem ett snailmail med kontrakt att skriva på, alternativt få ett kontrakt att klicka OK på innan man kommer in på siten- sedan få lösenord innan man kan se sidan man vill se. Sicken soppa.
Man kan ju också fundera på hur det skulle funka med verken (i regel bilder) i skräpreklamen man får i brevlådan… Kanske söka statligt fotograferingstillstånd innan man får använda en kamera osv..
februari 10th, 2006 at 18:27
Om man sätter samma resonemng på andra marknader skulle det kunna låta såhär.
SJ har ingen rätt att få betalt för att folk reser med dom. Och är inte att åka utan biljett lite som att piratkopiera? Tycker du att SJ inte har någon rätt att få betalt om någon reser med dom? Som Erik skrev ovan, det handlar väl om att få betalt ifall någon utnyttjar ditt arbete.
februari 10th, 2006 at 21:25
Oscar: Det är väl helt ok att ersätta upphovsrätt med kontrakt. Jag har själv skrivit under sådana – Non Disclosure Agreements. De är vanliga i tex spelindustrin.
Om den idéella upphovsrätten behålls (vilket jag tycker, oavsett vad man gör med den ekonomiska) blir det lätt att förankra kontrakten i denna. Det finns också speciella regleringar i dagens upphovsrätt för olika medkreatörers rätt, dessa kan kanske omvandlas till regleringsförhållanden för kontrakt för att säkerställa musikers rätt mot skivbolag, tex. Transaktionskostnaderna kan bli större med kontrakt än med automatisk upphovsrätt. Men det går att lösa, man kan standardisera kontrakt.
Steelneck: så krångligt vore det förstås dumt att göra saker. Men det behövs inte heller. Att underteckna något för att komma åt delar av sajter, på ett enklare sätt, är ju mycket vanligt på dagens internet.
nros: Samma resonemang gäller för alla. ‘Rätt’ till betalt för specifikt arbete finns inte. Däremot håller nästan alla med om att det måste finnas någon form av rätt till inkomst generellt. Se ovan. Det spelar ingen roll om någon ‘utnyttjar’ ett arbete eller inte.
Om personen som reser med SJ inte upptar någons plats, stör någon eller kostar något på annat vis (exakt allt tänkbart måste räknas med), så är det på ett sätt att jämföra med piratkopiering – båda är icke-rivaliserande. Skillnaden är att SJ är ett begränsat naturligt monopol medan det råder utbudsöverskott på kreativa marknader, samt att SJ får en större del av sina intäkter från resande medan kreatörer betalas på andra sätt (skatt, reklam, berömmelse, kring-försäljning etc).
Jag tycker det är moraliskt riktigt att planka på SL/SJ om personen har för lite pengar för att kunna betala och om nyttan med resan är högre än samhällets marginalkostnad (inklusive kostnaden för lagbrott). Dock gäller detta inte i praktiken för de flesta som är med i tex planka.nu, varför jag tycker planka.nu är fel.
februari 15th, 2006 at 14:00
Att underteckna något för att komma åt delar av sajter, på ett enklare sätt, är ju mycket vanligt på dagens internet.
Jo, men att göra det till norm, skulle i stora drag föstöra internet, tänk bara på en sån sak som sökmotorer. Detta eftersom material då blir antingen helt fritt, eller måste avtalas med kontrakt innan man kan ta del av det. Jag skulle t ex. inte lägga ut många foton större än tumnaglar helt fritt. Ett tråkigare internet och ett himla klickande på godkännande av avtal. Långt drivet skulle varje internetsurfare först behöva gå en kurs i juridik och avtalsrätt (du vet ju hur avtal brukar formuleras…). Idag är det enkelt, det du kommer åt utan att göra datorintrång får du ta del av, men du får inte själv vidare offentliggöra något av det om inte upphovsman gett sitt tillstånd.
Tänk också på reklamen du får i brevlådan, eller ser på stan i TV osv. (den fysiska, inte mail), eftersom du inte godkänner ett kontrakt så skulle de bilderna vara fria. Vilket då innebär att fotografer helt plötsligt måste ta hundrafalt (bokstvligen) mer betalt (idag sätts pris efter upplaga). Mycke reklam skulle visserligen försvinna, skönt, men också innebära färre fotouppdrag = färre som livnär sig som fotografer. Den reklam som ändock finns kvar blir då givetvis betydligt dyrare att producera, en kostnad som tas ut av kund. Tänk dig in i fotografens situation; om ett företag vill ha bilder till en reklam i en upplaga på endast 1000 st, eller om ett företag vill köpa lös bilderna helt och hållet och dessutom släppa dem fri för alla. I vilken situation kräver du mest betalt för att få fotografverksamheten (resor, material, utrustning, din lön, skatter m.m.) att gå runt? I reklamens fall kan man ju inte avtala och då blir verken fria. Tänk också på fotografens modellkontrakt i samband med reklam där avtal inte kan slutas med mottagaren av reklamen.
Hur blir det på biografen? Försmaken ser vi ju redan när filmerna ofta börjar med en ”förbudstext” – äckligt.
april 12th, 2006 at 19:01
Steelnecks inlägg från den andre februari var det vettigaste jag sett på länge i debatten kring fildelning.
Jag skulle vilja ha kontakt med personen för att fråga om det är OK att jag använder hans text i diskussioner om fildelning.
Det känns inte rätt att bara sno texten, men det är heller inte speciellt lysande att ha en signatur från en blogg som källa.
april 12th, 2006 at 19:02
Steelnecks inlägg från den andre februari var det vettigaste jag sett på länge i debatten kring fildelning.
Jag skulle vilja ha kontakt med personen för att fråga om det är OK att jag använder hans text i diskussioner om fildelning.
Det känns inte rätt att bara sno texten, men det är heller inte speciellt lysande att ha en signatur från en blogg som källa.
Edit: Rättade e-mail adressen
april 13th, 2006 at 12:18
Lars: för min del får du lungt kopiera/plageria/modifiera texter från den här hemsidan. Jag uppskattar om du nämner källa, men ser det inte som heligt. Steelnecks har upphovsrätten till sin text men jag tror verkligen inte att han (hon?) kommer att misstycka om du använder den. Folk som kommenterar på min blogg måste rimligen förstå att jag tar ställning för friare information, därmed tycker jag man kan säga att de redan har gett sitt implicita godkännande för kopiering.
Dessutom: för privat bruk har man enligt 8 § upphovsrättslagen rätt att kopiera offentliggjorda verk i enstaka exemplar. Så om du bara skall använda texten i privata sammanhang är du fullständigt fri att göra det.
Steelneck: om du läser detta, skicka ett mejl till mig så kan jag förmedla dig till Lars.