Ruth Towse och upphovsrätten som incitament
Ruth Towse är kulturekonom, professor vid Erasmus-universitet i Rotterdam. Intressant nog är hon själv före detta artist. Hon är utan tvekan en av världens främsta experter på att empiriskt utvärdera upphovsrättens ekonomiska betydelse för kulturskapande. Towse har publicerat massor om artisters och upphovsrättens ekonomi, doktorerat i ämnet, varit redaktör för Journal of Cultural Economics och ett antal böcker samt utredare åt flera regeringar och organisationer inklusive WIPO [pdf] (som inte lyssnat särskilt mycket på henne).
Statistiken om upphovsättsintäkterna är dålig, inte minst försöker musik- och filmbranschen hindra insyn. Men den forskning hon har tagit fram bekräftar exakt det upphovsrättskritiker, inklusive mig själv, har sagt om upphovsrätten som incitament för kulturskapare — framför allt musiker. De flesta musiker får mycket lite betalt och i princip ingenting från upphovsrätten. Det mesta av pengarna går till skivbolagen och till ett litet fåtal superstar-artister som Elton John och Per Gessle. En intressant paper av Towse (2000) finns också på nätet [pdf]. Det är värt att citera slutsatserna lite mer ingående:
”The empirical data in this paper, however limited, are the first attempt to estimate the individual value of specific rights. They do not tell us how much total musicians earn. What they do show is that despite high aggregate earnings from copyright, the vast majority of musicians earn relatively little from their copyright and performers’ rights. The large sums of royalty income that copyright law enables to be collected goes mainly to the publishers (music publishers and record companies) and to a small minority of high earning performers and writers. These are persons who can defend their own interests in the market place by virtue of their bargaining power and ability to hire advisers (managers, lawyers and accountants) to control their own affairs by contractual arrangements.”
”In recent years, artists of all kinds have come to believe in copyright and related rights as a symbol of their professional recognition and as guarantee of their right to earnings from their work. These data show that that faith, for the typical artist, is misplaced. Even taking into account that copyrights and performers’ rights last for 50 years, their present value can only be a marginal incentive to supply.”
”the tentative conclusion is that the economic power of firms in the cultural industries, which are for the most part vertically integrated oligopolies, strengthened as they are by copyright law, is such that conceivable changes to that law could not vastly improve the earnings of artists. At a time in which the future of copyright law is being considered in the light of technological upheaval, we must also ask if it has anyway served the public interest well.”
Towse, Ruth (2000). Copyright and the Cultural Industries : Incentives and Earnings. Paper for presentation to the Korea Infomedia Lawyers Association. [pdf]
januari 15th, 2006 at 22:29
Det är ju fakiskt sant.
Om man utgår från att de flesta artister inte ”tjänar” tillräckligt mycket för att kunna försörja sig själva, så är det definitivt sant att de inte har några advokater heller.
Men det jag har undrat mest är: Hur kommer det sig att film och musikbranchen har blivit sådana samhällsparasiter. Alltså inte konstnärer/artister/skådespelare själva, utan själva industrin.
De är dom enda som får de lagar de vill ha, de är de enda som gnäller också över ”förlorade” intäkter. Jag ser inga andra gråta över detta.
Problemet är nog i att de flesta bolag tänker mycket kortsiktigt. De tänker som det inte finns någon morgondag, utan det gäller att ta allt som går att ta så snabbt som möjligt.
Samhället kommer säga ifrån, förr eller senare. Men då kommer det inte vara speciellt trevligt för bolagen, för de kommer att sparkas ut.
Visserligen har en elit mycket lättare att organisera sig mot folket än tvärtom, men det kommer alltid att gå överstyr, förr eller senare.
Sen har vi den yngre generationen som inte har rösträtt än. De kommer nog inte glömma allt på en gång.
Det enda jag ser framför mig är revolutionen om vattnet i Bolivia. Där man bokstavligt talat körde ut ett bolag ur landet pga att deras ”Vattenrättigheter” inskränkte såpass mycket i människors vardag att de fick nog.
T.ex. fick företaget full rätt att beslagta hus och egendom om vattenräkningen inte betalades i tid. Vattnet blev mycket dyrare. (Om jag minss rätt så var det gratis innan). Folk hade helt enkelt inte råd att betala. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Samma sak bör nog hända om vi får starka upphovsrättlagar som begränsar yttrandefriheten, makten över sin egendom, rätt att välja, och rätt att sprida den informationen som man själv skapar.
Särintresset vinner alltid på kort sikt, men på längre tidsperspektiv undrar jag verkligen om de inte gräver sin egen grav.
januari 15th, 2006 at 23:34
”Hur kommer det sig att film och musikbranchen har blivit sådana samhällsparasiter.”
Jag skulle gissa på flera skäl:
1. de har inte haft någon enkelt organiserbar motpart
2. de styr över en industri som har stort inflytande över vad folk tycker
3. de är starkt vertikalt integrerade oligopol, som bygger på monopol på de varor de säljer (upphovsrätten), uppbackade av staten
4. de tillverkar saker som är lyxvaror, det är därför inte så viktigt för samhället att bråka om eller hur det fungerar eller inte
5. det finns ett överskott av både producenter och konsumenter av kultur, men väldigt stora informationsbrister mellan dessa två grupper – det gör mellanhanden väldigt mäktig
”Det enda jag ser framför mig är revolutionen om vattnet i Bolivia.”
Hmm. Visst bör man vara upprörd, men trots allt är det en helt annan femma med monopoliserat och ockerprisat vatten. I ett Bolivia-perspektiv är hindrad kopiering över internet trots allt ett enormt lyxproblem. …men ändock ett problem, och alla problem bör lösas.
”på längre tidsperspektiv undrar jag verkligen om de inte gräver sin egen grav”
Måhända, inga industrier överlever för alltid. Men det är svårt att spå framtiden.
januari 19th, 2006 at 16:59
Mediakoncentrsation och ”computer mysticism”.
februari 9th, 2006 at 12:09
[...] Ruth Towse — brittisk kulturekonom. Mycket kompetent på området, eftersom hon forskat länge på just upphovsrättens effekter och betydelse. Har frågat sig om upphovsrätten alls behövs. [...]