Ulf Pettersson

I ett inlägg till Guillou-artikeln menade en politiker att alla företrädare han hade träffat hade varit för hårdare upphovsrätt. Ja, men vem är förvånad! Det är känt sedan länge att den enda sida i debatten politikerna träffar på är de som förespråkar mer reglering och hårdare straff och monopol. Det är just det som är fel. Varför är det så?

Problemet är hur de olika politiska intressena ser ut och deras möjligheter att organisera sig. Det lilla smala (några få tusen personer), välorganiserade (WIPO, KLYS, STIM, NCB, Copyswede, SFU, IFPI, MPAA, RIAA, BSA, Antipiratbyrån mfl) mäktiga (äger och styr medier, musik- och filmbolag) särintresset är det enda politiker kommer i kontakt med på uppvaktningar, konferanser, hallkonversationer, middagar, överläggningar och i rapporter och remisser.

Motintresset — Sveriges konsumenter — utgörs av alla och envar. I takt med att teknikanvändandet går upp i åldrarna kommer snart nästan alla att fildela [pdf]. ”Alla” — miljontals konsumenter — är oerhört mycket svårare att organisera än en liten, redan organiserad och definierad grupp som upphovsrättsindustrin. En grupp som dessutom har monopolvinster i ryggen och år av försprång. Konsumenter och fildelare är inte bara omöjliga att konstituera som grupp och organisera. De har också litet att vinna per individ, trots att de har mycket att vinna som grupp. Problemet är att vinsten uteblir om inte tillräckligt många gör något. Samtidigt har upphovsrättsindustrin mycket att vinna per individ i att bevaka befintliga monopol.

Statsvetare och ekonomer kallar svårigheten att organisera diffusa intressen och särintressets maktövertag för collective action problem, efter den smarte amerikanske ekonomen Mancur Olsson. Det är ett fenomen som blivit allt viktigare i politiken i takt med ökande specialisering i kunskap och ekonomi. Obalansen i upphovsrättsfrågor har varit mycket stark — konsumenterna har helt saknat representanter i frågan. Deras intressen framförs och beaktas inte.

Men ibland går det ändå att göra något om man är många. Inför mjukvarupatentdirektivet lyckades FFII organisera protester från en spridd grupp datoranvändare och småföretag med hjälp av internet. Politikerna blev förvånade — ett helt ny intressegrupp som framförde önskemål och argument de aldrig hade hört tidigare. Många slog bakut. På fullt allvar ondgjorde sig flera europaparlamentariker därför att alltför många vanliga européer uttryckte sin åsikt om mjukvarupatent direkt med e-post. Trots det hade intresset alltid funnits där, utan att lyckas organisera sig förbi sitt collective action problem.

Om konsumenter — eller andra spridda men viktiga intressen — inte är organiserade, så måste politikerna antingen söka upp dem, stödja deras organisering eller försvara dem själva. Men många föredrar företagens lobbying, fina bjudningar och vackra ord. Politiker måste också sätta sig in på allvar i de debatter och argument som rör dagens människor, som fildelning och upphovsrätt. Men många föredrar förenklingar och klagar på att man tar upp ”detaljer” när man argumenterar insatt och med stöd i forskning.

This entry was posted fredag, december 30th, 2005 at 18:18 and is filed under idéekonomi, politik. You can leave a response, or trackback from your own site.