Kulturöverskott och upphovsrätt – Kritik och svar
Min post Utbudsöverskott på kreativa marknader gav upphov till en debatt på Niklas Jakobssons blogg. Där restes några ytterligare invändningar mot texten. Några är bättre, andra sämre.
”Klassisk musik, exempelvis, är tämligen dyr att producera”
Klassisk musik är betydligt billigare i affären än modern hitlistemusik. Det gäller även ny klassisk musik. Även bland klassiska musiker rÃ¥der stor arbetslöshet – mÃ¥nga är alltsÃ¥ skattebetalda. Vidare skulle jag tro att klassiska musiker fÃ¥r en större andel av sina intäkter frÃ¥n konserter eller offentliga anslag. Ett skäl till att klassisk musik är billigare är att man inte behöver betala för upphovsrätt pÃ¥ kompositionen, vilket stämmer med min tes att priset sjunker med mindre upphovsrätt. Ytterligare ett skäl är att klassisk musik har mycket mindre marknadsföringskostnader än popmusik. Totalt sett skulle jag gissa att det skulle gÃ¥ bättre att ta bort upphovsrätten för klassisk musik än för mer modern sÃ¥dan.
”Datorspel är Ã¥rslÃ¥nga projekt som omfattar mängder av människor”
Tro mig, jag vet. Jag har själv arbetat med att utveckla datorspel, för världens största spelförläggare Electronic Arts. Jag har inte diskuterat förändrad upphovsrätt för dyrare projekt som film och datorspel.
”Vad innebure det om Sverige slopade upphovsrätten, medan samtidigt resten av världen… …höll fast vid den?”
Bra fråga. Även om det förstås är omöjligt att besvara helt kort kan det vara kul att spekulera lite. Svensk kreativ produktion, som inte är alltför kulturbunden, skulle spridas över världen eftersom den blir fri att kopiera. Beroende på lagstiftning kan människor i andra länder komma att kopiera via Sverige. I vilket fall skapas tryck nedåt på priserna även utomlands. Sveriges produktion skulle utsättas för starkare omvandlingstryck än i omvärlden och skulle skifta mot relativt sett billigare produktioner. Kulturproduktionen är relativt likadan i Västeuropa som i Sverige. Går reformen att genomföra i Sverige borde det gå i Europa också. Däremot blir reaktionen annorluda från USA. Kulturproduktionen i USA är mycket mindre per capita än i Europa, mycket mer kommersiell och marknadskoncentrerad. Beroendet av upphovsrätt är mycket större. Samtidigt är konsumenterna sämre organiserade än i flera europeiska länder. De stora företagens inflytande över politiken är mycket större. De största av mediekoncernerna är baserade i USA. USA skulle uttöva stora påtryckningar på Sverige. Världen utanför OECD skulle inte bry sig särskilt mycket.
”unga människor som vill bli popstjärnor är ute efter att blir berömda, medan det i andra fall, som konstnärer och författare, nog finns just en kreativ ambition inblandad”
Även om det vore sÃ¥ att de handlade efter ‘kreativa ambitioner’ sÃ¥ spelar det ingen roll i sammanhanget. Även om det vore relevant, är det verkligen riktigt? Om konstnärerna och författarna nu vore sÃ¥ ädla och inte var intresserade av personlig bekräftelse, varför anstränger de sig sÃ¥ för att bli publicerade eller fÃ¥ ställa ut pÃ¥ gallerier?
”appellerar i texten till kritiska analyser av vÃ¥ra dagars narcissism”
VÃ¥ra dagars narcissism förtjänar att kritiseras men det var inte det jag var ute efter. Min poäng var att visa att kulturellt skapande ger ett erkännande frÃ¥n andra (kalla det berömmelse, kulturellt eller socialt kapital) som värderas mycket högt. Dessa värden är sÃ¥ stora att vi ofta inte behöver betala för kreativ produktion – skaparna arbetar gratis. Att mÃ¥nga vill bli berömda är alltsÃ¥ ett argument mot behovet av upphovsrätt.
”Jag hänger inte med i resonemanget om att sänkt pris skulle ge mer musik.”
Det var otydligt uttryckt. Det är inte prissänkningen i sig som ger mer musik. Det är borttagandet av monopol som ger större kvantitet såld musik och lägre pris.
”Att journalister som vÃ¥gar kommentera annan musik än den som produceras inom de fyra dominerande bolagen, kan fÃ¥ â€?lägre anseendeâ€?, tycker jag inte alls är sÃ¥ självklart. Skulle det inte ocksÃ¥ kunna vara tvärtom? Att det är hippt att känna till okända band?”
Det är sant att det finns effekter Ã¥t bÃ¥da hÃ¥llen. Men det är ocksÃ¥ sÃ¥ att: 1. Musikjournalister, Ã¥tminstÃ¥ne de smalare sÃ¥dana där kopplingen okändhet-hippfaktor är stark, förmedlar inte information om en sÃ¥ stor del av den intäktsbringande försäljningen. 2. Det är hippt att känna till okända band, men man fÃ¥r skilja pÃ¥ okända och okända. Faktum kvarstÃ¥r att fyra bolag kontrollerar 75% av världsmarkanden för musik. Detta gör de direkt men ocksÃ¥ genom ett stort antal dotterbolag. Dotterbolagen, mer specialiserade ‘labels’, producerar ‘okända band’ – musik som genererar hippfaktor. Ytterst är det ändÃ¥ ägarna EMI, Sony, Universal eller Warner som bestämmer. De fördelar marknadsföringsresurser och investeringar och stryper utbudet mot konkurrens utifrÃ¥n genom vertikal integration, strategisk prissättning och skalfördelar i distributionen. De okända band som är relevanta här är i första hand de som gÃ¥r helt utanför denna struktur.
”Informations- och distributionsproblemens upplösande tycks ju vara förutsättningen för väldigt mycket av de goda effekter du förutspÃ¥r”
Ja, men det är rimligt. Kostnaderna för att genomföra en transaktion är nästan noll och marginalkostnaden för en kopia är i praktiken noll. Att distributionen kan förbättras radikalt visas klart av dagens nerladdning, som sker trots att den är olaglig. Om nedladdning var helt laglig skulle den förbättras ytterligare. Fördelarna med fri kopiering är helt enkelt enorma. Dessutom ökar de ständigt ju fler människor som får tillgång till internet.