Utbudsöverskott på kreativa marknader: del 2
Varför sjunker inte priset [ännu mer]?
Här är några skäl:
- Utbudsbegränsande monopol och regleringar
- Rigida priser
- Informationsrelaterade marknadsmisslyckanden
- Kvalitetsskillnader och produktdifferentiering
Om vi fokuserar på musikmarknaden: Jag menar att monopolfaktorn är den viktigaste. De monopoltendenser som föreligger är dels monopolet på själva varan – det utgörs av upphovsrätten. Dels är det en oligopol-delning i mycket få företag – musikbranschen domineras idag av bara fyra koncerner. Monopol höjer priset och begränsar utbudet, precis vad vi ser här. För att upprätthålla monopolen när tekniken förändras och marginalkostnaden sjunker engagerar sig företagen i extraordinär rent-seeking – de försöker dels införa regleringar som förbjuder kopiering men också skapa en articifiell kultur av att ‘kopiering är fel’. Rigida priser gör företagen ovilliga att sänka priset eftersom det kan starta priskrig.
På musikmarknaden är det upphovsrättsmonopolen som är grunden till utbudsöverskottet genom att det är dessa som upprätthåller de fyras företagens ställning. Företagens oligopol leder därifrån till utbudsbegränsningar i alla led till konsumenten. Två mekanismer är vertikal integration och nätverkseffekter. Här kommer vi in på punkt tre där det finns fler faktorer och teoretiskt mycket knepigare problem med information än jag kan ta upp. Särskilt med konsumenternas förmåga att ta till sig information – men jag tänker nämna några saker: det är känt att företagen mutar radiostationer för att spela just deras artister. Med bara fyra aktörer har musikjournalister få val. I butiker är hyll- och reklamutrymme begränsat och värt guld.
Här spelar också tröghet i systemet en roll – dagens stora förlag fungerar som garanter som signalerar kvalitet. Men sambandet är på marginalen mycket mindre än tidigare, eftersom utbudet har exploderat. Det som måste till för att bredda utbudet på exempelvis musik är att musikjournalister vidgar horisonten. Här har vi spelteoretiska problem – de journalister som vågar ta upp amatörmusik på allvar kommer att få lägre anseende till en början.
Om man inte hade upphovsrätt så finns det skäl för att mekanismer och incitament för att informera konsumenterna stärks. Jag kan tänka mig minst tre: 1. musikutbudet ökar och därmed efterfrågan på information, 2. låsningarna som finns idag blir svagare, 3. fri kopiering ger i sig utmärkt information – det blir nästan gratis att prova på.
Kvalitetsfaktorn är intressant; det är sant att professionellt producerat material har högre kvalitet. För film, programvaror och enstaka andra projekt som är dyra är det så. Det är bara film och program som Antipiratbyrån är ute efter. Men mer och mer är den ‘högre kvaliteten’ nonsens i form av utbyggda produkter som medieproducenterna tvingar på konsumenterna för att motivera fortsatt höga priser. Trots att det inte funnits någon tidigare efterfrågan. Vill man köpa DVD-filmen utan kostnaden för en larvig intervju så kan man inte. I framtiden vill musikföretagen att vi skall köpa musik med video på DVD istället för bara låtar. Med nya format kan konsumenterna köpa samma material en gång till – de kommande formaten efter DVD är redan på gång – BlueRay och HD-DVD.
Konsumenterna betalar produktionen av musikvideos, reklam och jippon. ‘Kvaliteten’ man får genom att köpa studioproducerat är till stor del alltså samma marknadsföring som ska få oss att köpa det skivbolagen utsett åt oss. Dessutom får ett fåtal artister och direktörer fantasilöner. Detta är de värden som upphovsrätten skyddar.
Med minskad eller slopad upphovsrätt på kreativa marknader som kräver låga investeringar minskar eller försvinner utbudsöverskottet. Priserna går ned men kvantiteten ökar. Mängden producerade verk blir inte mindre, men billiga kreationer gynnas framför dyra. Möjligtvis blir kvaliteten lägre, men samtidigt löses flera informations- och distributionsproblem. Den totala nyttan blir större.
Del 2 av 3. Posten blev så lång att det känns bättre att dela den i tre – del 3 hittas nedan, del 1 ovan.
januari 7th, 2006 at 2:41
[...] Ulf Pettersson « Utbudsöverskott på kreativa marknader: del 2 Kulturutbudsöverskottet bekräftat » [...]
juli 28th, 2006 at 16:14
”Men mer och mer är den ‘högre kvaliteten’ nonsens i form av utbyggda produkter som medieproducenterna tvingar på konsumenterna för att motivera fortsatt höga priser. Trots att det inte funnits någon tidigare efterfrågan. Vill man köpa DVD-filmen utan kostnaden för en larvig intervju så kan man inte”, skriver du ovan.
- Jag vet att du inte köpt många DVD-filmer i dina dar. Hade du gjort det skulle du märkt vilka filmer det är som har det mest ambitiösa extramaterialet. Detta återfinns nämligen inte på Die Hard 3, utan snarare på independent- och lågbudgetproduktioner. Och varför lägger man då på detta extramaterial? Både här och i pratet om nya format (Bluray hddvd) samt musikdvd istället för mucikcd får du det närmast att låta som en konspiration från de onda medieproducenternas håll.
Personligen tror jag det är högst rationellt av producenterna att lägga på mer material och på så vis få produkterna att bli mer attraktiva. Märk väl att detta är material som inte kostar nämnvärt mer att producera. Och det är inte bara ”fjantiga intervjuer” det handlar om. Som filmälskare tycker jag det är mkt intressant att få veta mer om filmen, kolla på alternativa slut, lyssna på kommentarspår, kolla på bortklippta scener etc. Varför finns då inte detta material med på filmerna som sprids i fildelningsnätverken? Är inte detta bevis på att inga förutom filmbolagen är intresserade av materialet? Nej, det handlar i första hand om att folk inte vill sitta och glo framför en datorskärm. Man vill bränna ner materialet och titta på sin stationära Dvd-spelare, och i dagsläget får inte extramaterialet plats då. Ett exempel på att extramaterialet alltid varit en issue för filmälskare är att de stationära dvdspelarna i dvdformatets barndom alltid såldes med regionsfrihet som ett av de främsta försäljningsargumenten. Varför? Jo, folk ville köpa originalversioner från utlandet, dessa innehöll mer extramaterial. Här har naturligtvis producenterna sett sin chans att ge något som är bättre än det du kan ladda ned gratis via fildelningsnätverken.
Bakom övergången till nya format döljs inte heller någon konspiration. Filmälskare kommer alltid sträva efter bäst bild och ljud. Däremot håller jag med dig om att det är vansinnigt att vi ska behöva betala en, två eller fler gånger för samma film i takt med att nya format introduceras. Jag kan acceptera att betala en gång till för en ny produkt (dvdskiva med extramaterial istället för min gamla skräpiga vhsdito). Skillnaden i kvalitet mellan vhs och dvd är oxå lätt att se för alla och envar. Det är inte alls lika lätt att se kvalitetsskillnad mellan dvd och hddvd, och naturligtvis helt vansinnigt att belägga dvdskivan med kopieringsskydd i ett mediesamhälle där man all oftare förväntar sig att kunna ta med filmen på tunnelbanan om man inte hinner se klart den på hembioanläggningen. För att göra detta idag måste jag på ett oerhört krångligt vis kringgå kopieringsskyddet. Hur det blir imorrn är osäkert, kanske kommer man betala ett och samma pris för att få produkten tillgänglig på en rad plattformar, men det är en dålig lösning eftersom man med DRM-skydd fortfarande inte kommer kunna göra säkerhetskopior. Nuff said!
augusti 8th, 2007 at 7:04
Det här är så gräsligt mycket enklare än du vill göra det till.
Priserna sjunker inte, därför att produkterna inte kan jämföras. Därmed råder inte utbudsöverskott.
En rammsteinbiljett kan inte ersättas av biljetten till bo kaspers.
Folk betalar för specifik musik, inte musik per se.
Samma gäller annan kulturproduktion. Visst kan man ha regeln som säger att dålig, oönskad musik får fildelas, eller vissa svenska filmer, och lyrik. Men det sker väl enklast med separata tillstånd isåfall?