Sverigebilden, statistiken och den kritiska kulturen

I en ovanlig artikel på DN-Debatt för någon vecka sedan belyste ekonomen Daniel Lind skillnaden mellan verklighet och medieskapade uppfattningar om Sverige. Svenskar tror felaktigt att Sverige är mycket sämre än vad som är fallet.

Endast 18 procent av svenska folket tror, enligt en Sifomätning som genomförts för TCO:s räkning, att den svenska produktivitetstillväxten har varit högre än genomsnittet i västvärlden under de senaste tio åren (26 procent tror lägre). Endast 15 procent av allmänheten tror att den svenska konkurrenskraften överstiger ett västerländskt genomsnitt (27 procent tror sämre).

I själva verket toppar de skandinaviska länderna med generös välfärd internationella jämförelser på område efter område. Sverige är det bäst ansedda landet i världen. Trots detta ständig problempornografi, ‘kriser’ och ‘eftersläpningar’ i svenska medier.

Tobias Lindberg kommenterar särintressena som tjänar på desinformationen. Men hur kommer sig denna starkt överdrivna negativism i Sverige? Det här tror jag är några centrala mekanismer:

1. Medier med högerpreferenser. Påståenden om motsatsen till trots (mer om detta senare); den politiska högern dominerar svenska media i dag. Mer än 80% av de främsta opinionsskapande medierna, dagstidningarna, är borgerliga.
2. Medial rundgång. Idéer som har etablerats som ‘faktiska förhållanden’ spelar från sida till soundbyte. Att missa det som andra tar upp verkar vara en stor skräck. Ingen journalist vill vara sist med eller missa en ‘nyhet’ – drev eller rundgångar skapas.
3. Oligopol i media. Konkurrensen i media är liten, stora koncerner som Bonniers, Schibstedt och Kinnevik dominerar.
4. Skandinavisk blygsamhet. Att framhäva sig själv är fel i vår kultur. Vi berömmer oss nästan aldrig när vi har lägst korruption, högst utveckling, är lyckligast och mest jämlika eller ger störst bistånd.
5. Socialdemokratisk antinationalism. Internationella studier över nationalism placerar Sverige lågt, liksom Tyskland – medan länder som Irland och USA är starkt nationalistiska. Ett skäl till detta är både den öppenhet och antinationalism som socialdemokrater, liberaler och likasinnade har drivit i Sverige. Dels tar vi avstånd från att allt som vi förknippar med ‘oss’ någonsin kan vara bra, dels jämför vi oss ständigt med andra. I Sverige är ‘osvensk’ positivt värdeladdat, i USA är ‘oamerikansk’ är lika med förräderi.
6. Deltagardemokratisk kritisk kultur. Det andra vänsterkulturella inslaget som motverkar att vi tar upp det vi är bra på är den kritiska kultur som egalitära rörelser nästan alltid söker främja. I sammanhang av deltagande demokrati, som är stark i Sverige, uppmanas alla att aktivt ta samtliga demokratiska rättigheter i anspråk, att göra sin röst hörd, att kritisera. Samtidigt är idéer om förbättrande och omprövande centrala i progressivt tänkande – då blir det viktiga inte att berömma sig själv utan att problematisera. Jämlikhetstänkande ger också att alla inte bara får utan bör kritisera makten. Kritik blir ett värde i sig – se t ex kritisk teori. Alla de här idéerna är verkligen bra – men de kan gå till överdrift eller utnyttjas. Vänsterrörelser ger nästan aldrig sig själva (eller andra likasinnade) beröm – hellre kritiserar de istället varandra till döds, något som ofta utnyttjas av den politiska högern.

I den kritiska kulturen blir politiker, såsom maktsymboler, ständigt legitima måltavlor. Absurt nog är det alltså delvis vänstern som själv skapat den höga demokratiskt-kritiska nivå som utnyttjas av högern.

Också organisatoriska förhållanden och legitimitet spelar in. Experter och akademiker som vet bättre forskar vidare i det tysta, måna om att framstå som oberoende. Socialdemokraterna kan inte gå svaromål – de är upptagna med att regera. Ofta är de också väldigt timida debattmässigt. Politiskt intresserade personer till vänster om mitten av S ges knappt någon legitmitet alls i riksmedia i ekonomiska frågor som det handlar om här.

De här faktorerna skapar ett medieklimat där det blir fritt fram att måla upp överkritiska, ofta absurda, bilder av svensk politik och ekonomi. Detta utan att någon ens nyanserar debatten.

Det är dags för en mer balanserad sverigebild.

5 Responses to “Sverigebilden, statistiken och den kritiska kulturen”

  1. Tobias Lindberg Says:

    Det ligger mycket i det du skriver och de sex punkterna du tar upp. Speciellt det du tar upp på slutet att sådant vänster om socialdemokratin får dåligt med utrymme stämmer väldigt bra!

  2. Ulf Says:

    > Det ligger mycket i det du skriver och de sex punkterna du tar upp.

    Jag tror det, skulle man sätta sig in litteraturen på respektive skulle det finnas mycket att hitta.

    > att sådant vänster om socialdemokratin får dåligt med utrymme stämmer väldigt bra!

    I den mån de ges utrymme är det nästan uteslutande kritiska anslag.

  3. Ulf Pettersson » Blog Archive » Bäst i världen Says:

    [...] I Sverige förmedlas lite utav detta, istället ser vi ständig svartmålning. Varför har jag skrivit om tidigare. För att människor skall kunna avgöra vilken politik som är bra för dem eller inte måste de få läsa balanserad information. Därför fyller den nya bloggen en mycket viktig funktion. Kanske kan den hjälpa till att få folks syn mer i linje med verkligheten. [...]

  4. Michael Says:

    Har ofta tänkt på sambandet mellan sveriges självkritik och dess välstånd.

  5. Civilis Says:

    Välskrivet och intressant!

    Jag funderar ändå på om Du avsiktligt eller oavsiktligt missar en outtröttlig källa till kritik mot Sverige och svenskarna, som jag nog tror spelar en ännu större roll än den larviga ping-pong-matchen mellan höger och vänster. Du kan läsa om den amerikanska versionen av samma sak i ”Kritikkulturen” av professor Kevin McDonald.

Leave a Reply

Bloggen tar paus, men återkommer i framtiden.